F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/97
r a p p o r t  f r å n  m o d e t s  v ä r l d

Den 5 oktober 1989 uppgav den franska pressen att tre beslöjade högstadieflickor inte hade fått tillträde till klassrummen i Gabriel-Havez skolan i Creil, norr om Paris.

Den muslimska slöjans närvaro var egentligen inget nytt fenomen eftersom den sedan tidigare hade förekommit i skolor runt om i Frankrike. I vissa fall hade skolledningen kommit överens med de beslöjade elevernas föräldrar om att flickorna skulle vara utan slöja i skolan. Men det förekom även skolor där den muslimska slöjan inte hade givit upphov till någon större reaktion.

skolan förbjöd dock de beslöjade flickorna att ta del av skolundervisningen samtidigt som han försökte övertala familjerna att be deras döttrar att ta av sig sina slöjor. Vid samma tidpunkt uppgav han i lokaltidningen Le Courrier Picard att den muslimska slöjan var ett problem inom ramen för den sekulariserade franska skolan.
Efter förhandlingar enades rektorn och familjerna om att flickorna skulle vara utan sina slöjor under lektionstid, men de kunde bära dem på rasterna. Detta ledde till kraftfulla protester från de muslimska föreningarna. Som en reaktion till detta kom flickorna ännu en gång beslöjade till klassrummen och därmed blev den muslimska slöjan en nationell angelägenhet. Denna händelse kom att kallas "slöjaffären" i fransk media. Man kan säga att den splittrade den franska befolkningen i två tydliga grupper; nämligen de som var för den muslimska slöjan och de som var emot.

Utbildningsministern, Lionel Jospin, visste inte vad han skulle göra i frågan. Många ansåg att han hade tagit till undanflykter och förbisett den viktiga principen om den sekulariserade skolan. Slutligen vände Jospin sig till lagrådet för underlag till regeringens kommande beslut. Lagrådet kom med ett utslag, i vilket det ansåg att rektorn i Creil hade handlat fel och att han inte hade någon rätt att förbjuda den muslimska slöjan så länge den var en religiös symbol. Vidare förklarade lagrådet att en elev hade frihet att visa sin religiösa övertygelse i skolan om han/hon respekterade mångfalden och dess tro inte störde undervisningen. Lagrådet begränsades likväl rätten till religiösa symboler genom att förbjuda alla tecken som kunde tänkas vara en följd av övertalning eller propaganda.
Efter beskedet från lagrådet lät utbildningsministern Jospin rektorerna själva bestämma om de skulle tillåta den muslimska slöjan i deras skolor eller inte. I verkligheten innebar detta att en beslöjad flicka i en skola kunde bli utestängd och ställd inför rätta, medan hennes medsyster i en annan skola utan hinder kunde ta del av undervisningen.

Inför läsåret 1994/1995 skickade den efterträdande utbildningsministern, Francois Bayrou, en rundskrivelse till behörig personal inom det franska skolväsendet. I denna skrev han att den franska sekulariserade skolan inte tålde religiösa symboler av "ostentativ", utmanande, karaktär. Det var tydligt att rundskrivelsen inte riktade sig mot det kristna korset eller den judiska kalotten, utan till den muslimska slöjan. Sedan "slöjaffären" från 1989 har mer än 140 franska muslimska flickor avstängts eller förflyttats från sina skolor.
Varför har då den muslimska slöjan väckt så starka känslor i Frankrike? För de flest kan den muslimska slöjan inte likställas med det kristna korset eller med den judiska kalotten. Man anser att den inte är endast en religiös symbol, utan att den även har ett politiskt budskap. Den uppfattas som en avspegling av den muslimska synen på kvinnan och hennes kropp. I enlighet med denna åsikt menar man att den muslimska flickan är påtvingad av sin familj och sin omgivning att bära slöja. Detta kan inte den franska skolan gå med på så länge den är en mötesplats för elever med olika religiös och etnisk bakgrund. Motståndarna till den muslimska slöjans närvaro i skolan liknar den beslöjade flickan vid den trojanska hästen, som hennes familj och de muslimska organisationerna framställer som en ung "stackars" diskriminerad kvinna.

Vidare anser man att skolan är platsen för integration av elever med invandrarbakgrund, framför allt är det platsen för islams kulturella integration i det franska samhället. I denna skola råder en universalism som har sin grund i respekten för olikheter. Just den franska formen av universalismen bygger på föreställningen att alla människor är jämlika oavsett ursprung. Det är lärarens uppgift att försäkra jämlikheten bland eleverna. Därför anser vissa lärare att om en elev skiljer sig från sina skolkamrater genom att bära en muslimsk slöja är det deras skyldighet att be henne ta av sig den.
Anhängarna till den muslimska slöjan tycker inte att den är mer utmanande än övriga religiösa symboler. De anser att det förekommer andra tecken med direkt symbolism som står för hat och våld och som för den skull borde förbjudas. De anser också att slöjan i sin ställning som en religiös symbol inte bör förbjudas till följd av att den uppfattas som provokativ. Vissa hävdar att ett avståndstagande av den muslimska slöjan inte leder till en dämpning av islamiska idéer bland den franska muslimska befolkningen. Man betonar att islamisterna inte vill kompromissa i frågan. Därför anses det att man inte skall ge den muslimska slöjan mer uppmärksamhet än en röd tröja.

Anhängarna anser att man får gå tillbaka till tiden då den iranska revolutionen ägde rum år 1979 för att se hur den västerländska synen på beslöjade kvinnor uppstod. De iranska kvinnorna beskrevs oförsiktigt som lika islamistiska som ingen mindre än ayatollah Khomeini. Till följd därav uppfattas de muslimska kvinnorna och flickorna av anhängarsidan spela en nyckelroll i en kultur som tycks vara typisk för Medelhavsområdet och som kan kännetecknas som patriarkalisk. I länder såsom Frankrike där den muslimska flickan utsätts för påtryckningar från både samhället och familjen kan hon vara den som kan bygga broar mellan den moderna och traditionella kulturen. Anhängarna menar att hon inser tidigt att hennes enda väg in i det nya samhället är genom att utbilda sig. Idag råder en tydlig skillnad mellan sonen och dottern i många nordafrikanska invandrarfamiljer. Medan den outbildade sonen är arbetslös har dottern utbildat sig och har därigenom tagit sig upp i samhällsstegen. Den unga kvinnan av nordafrikanskt ursprung väljer att leva med en man som står henne närmast i fråga om samhällsställning oavsett hans etniska härkomst. I praktiken innebär detta att hon väljer att leva med en man som hon såväl socialt som ekonomiskt har mer gemensamt med än att gifta sig med någon från hennes föräldrars land.

Fastän majoriteten av ungdomarna från muslimska familjer inte är troende ( c:a 10% av den franska muslimska befolkningen är praktiserande) känner många sig illa till mods när slöjan stöter på motstånd i samhället. De påpekar att man aldrig hade ställt till med besvär då judiska elever bar sina kalotter eller katolska elever sina guldkors runt halsen. De förmodar att fransmännen hyser en allt mer synlig arabfientlighet eftersom de tidigare alltid hade blivit kallade för "les beurs" (beteckningen på de som är födda i Frankrike av nordafrikanska föräldrar), men i denna stund utpekas de i stället som fanatiska muslimer. Faktum är att "les beurs" betraktas som araber trots att de endast talar franska och inte visar några verkliga tecken på arabisk kultur eller Islam. I dagens Frankrike har de skapat en subkultur som tar till förebild den dominerande kulturen. Med andra ord försöker de finna en balans mellan två kulturer och utifrån den återuppföra en egen identitet. "Les beurs" tror att om vissa av dem väljer den religiösa vägen är det inte ett tecken på en religiös väckelse som media ofta får för sig, utan ett sätt att protestera mot den bild man för närvarande har av Islam.

Utbildningsminister Bayrous rundskrivelse behandlar inte alla religioner lika och står på så sätt i motsättning till den franska universella grundsynen där alla individer är jämlika oavsett socialt eller etniskt ursprung. Medan alla elever ska bemötas likvärdigt i skolan väljer den franska staten att särbehandla beslöjade skolflickor som anses bära utmanande religiösa symboler. Det vore enkelt att påstå att de beslöjade flickorna har blivit utsatta för diskriminering grundad på religion. Dock ser den franska staten inte rundskrivelsen som en kränkning av religionsfriheten utan i stället som ett medel för att skydda den republikanska principen om sekularism. Dessutom är rundskrivelsen oförenlig med Goblet-lagen från 1886 som inte tillåter lärare att bära religiösa symboler medan eleverna får göra det. I och med att det franska lagrådet uppfattar den muslimska slöjan som en religiös symbol har rektorer eller lärare inte rätt att förvisa en beslöjad elev från skolan förutsatt att hon bär slöjan endast med avsikt att visa sin religiösa övertygelse. Enligt Goblet-lagen kan slöjan endast förbjudas om den beslöjade flickan bl a använder sin religiösa symbol med intentionen att propagera för sin tro och som i sin tur kan störa undervisningen och ordningen i skolan.

Idag bestämmer rektorn i varje skola huruvida den muslimska slöja ska förbjudas eller inte. Vissa skolor har löst konflikten genom att förbjuda slöjan under lektionstid och tillåta den under rasterna. I detta fall kan situationen tolkas som om det är den muslimska slöjan i sig som är problemet. Jag anser att denna inställning, liksom rundskrivelsen, är motsägelsefull. Om den muslimska slöjan förbjuds därför att den betraktas som provocerande måste man fråga sig vilka som bestämmer detta och vad som utmärker en sådan symbol. Att slöjan används i politiska sammanhang betyder inte att det kristna korset eller den judiska kalotten har mindre samröre med kristna respektive judiska fundamentalistiska grupperingar. Faktum är att alla religiösa symboler har ett politiskt värde.

Aysegul S. Sungur är studerande i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

I en rundskrivelse 1994 till behörig personal inom det franska skolväsendet skrev Francois Bayrou, utbildningsministern, att den franska sekulariserade skolan inte tålde religiösa symboler av "ostentativ", utmanande, karaktär. Foto: AFP/Georges Bendrihem

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/97
i n t e r n e t u t g å v a n

---