ETT HALVÅR tidigare, i juli 1990, bara någon månad innan den irakiska annexionen av Kuwait, möttes USA:s Irakambassadör April Glaspie och Saddam Hussein. I detta, numera berömda samtal, sa Glaspie: "Vi har inga åsikter i konflikter mellan araber, som till exempel era gränstvister med Kuwait /.../ James Baker har meddelat våra officiella talesmän att de ska understryka denna instruktion". Den 31 juli stoppade utrikesministeriet i Washington en sändning från Voice of America som innehöll en varning till Irak om att USA skulle stödja sina allierade vid Gulfen i händelse av irakisk aggression. USA:s biträdande utrikesminister Kelly försäkrade samtidigt att USA inte hade några åtaganden att försvara Kuwait vid ett angrepp från Irak.
Fritt fram alltså. Precis som tio år tidigare då Irak invaderade Iran och besatte Khuzistan. Men 1980 ansåg inte de styrande i USA att Iraks attack var en kränkning av internationell lag "omöjlig att tolerera" som det hette ett decennium senare. Ty den USA-vänlige Shahen av Iran hade ju avsatts och dessutom hade amerikanska medborgare tagits som gisslan av den nya regimen i Teheran i november 1979. Iran skulle straffas och USA hjälpte Irak med satellitspaningen.
På 80-talet sålde sedan USA vapen till båda sidor och gjorde enorma vinster. Under 1987 köpte de båda länderna hälften av alla vapen som såldes på världsmarknaden.
Då var Irak bra att ha. Inte ett ord om förtrycket av kurderna, tortyren av politiska fångar eller om de summariska rättegångarna och snabba avrättningarna. Sådana ledande språkrör för det amerikanska etablissemanget som Daniel Pipes och Laurie Mylroie skrev den 27 april 1987 i The New Republic under rubriken "Stöd Irak" bland annat följande: "Om den rådande regimen i Irak faller skulle detta enormt stärka Irans inflytande, hota tillgången på olja, hota proamerikanska regimer i området och rubba den arabisk-israeliska jämvikten".
Efter Sovjetimperiets fall växte opinionen i USA för en begränsning av den militära produktionen. Åren med Reagan var feta år för dem som sålde till Pentagon. Vapenköpen finansierades i första hand med statliga lån.
Budgetunderskottet växte. Vid slutet av 80-talet hade USA en enorm statsskuld och en rekordstor utlandsskuld.
Irak var försvagat av kriget mot Iran och hade krigsskulder på runt 70 miljarder dollar. I detta läge inte bara vägrade Kuwait Irak nya krediter utan pumpade också upp mer olja än vad OPEC-kvoterna tillät; priset på olja föll. Detta försvarar naturligtvis inte Iraks angrepp men ger en bakgrund för den som inte nöjer sig med romantiska förklaringar om den genuina ondskan hos Saddam Hussein.
De allra flesta massförstörelsevapen är i händerna på västländer. Det är ett känt faktum. Därför var man tvungen att blåsa upp Iraks påstådda styrka. Eller som Pentagons talesman general Richard Neal uttryckte det efteråt: "Vi kanske skapade en bild av att de hade mer resurser än de egentligen hade."
Men innan slakten kunde börja lät man en kuwaitisk ambassadörsdotter spela sjuksköterska. Inför den amerikanska kongressen vittnade hon om irakiska soldaters spädbarnsmord.
Tidningar och TV förmedlade villigt lögnen. Så fick man även de snälla västerlänningarna på sin sida, från Amnesty till Jonas Gardell. Sedan släpptes helvetet lös.
Men bara i verkligheten.

I MASSMEDIA gav man oss intrycket att det hela var något slags TV-spel och man försäkrade att kriget utövades med sådan precision att de civila i görligaste mån skonades. Nu vet vi bättre. Under de 100.000 flygningarna fälldes lika många bomber över Irak som under hela 1943 över Tyskland. USA förbröt sig mot Geneve-konventionen som förbjuder förstörelse av städer och attacker av civila mål. Och alldeles i slutskedet slaktades utan pardon de flyende irakiska soldaterna på Skammens väg.
Efteråt skulle krigsnotan på 54 miljarder dollar betalas.
Lejonparten fick Kuwait och Saudiarabien stå för. Tyskland betalade 11 miljarder och Japan 13. Japan var man dock först tvungen att skrämma lite med hot om restriktioner riktade mot japansk export av bilar och datateknologi. Den japanske finansministern Ryutaro Hashimoto fick kalla fötter och rådde de japanska industrierna att inte lägga allt för låga anbud på återuppbyggnadskontrakt i Kuwait. Både Japan och Tyskland hölls utanför återuppbyggnadsboomen trots sina bidrag. Av de första 170 kontrakten fick USA långt över hälften och Storbritannien omkring en femtedel.
Så fick då USA "ett högkvarter med framskjuten position inom området". Något som man enligt ordföranden i de förenade försvarskommandona "alltid önskat ha". Samtidigt hade man lyckats minska Japans närvaro.
Sedan dess har kriget fortsatt, fast tyst, utan feta rubriker och ståuppare från CNN. Stämmer Unicefs beräkningar har snart 300.000 irakiska barn dödats på administrativ väg. När börjar Erik Hörstadius känna?

Noter 1. Beräkning utförd av Stellan Bojerud vid Militärhögskolan. 2. Financial Times 900925, Wall Street Journal 910325. 3. Svenska Dagbladet 910313. 4. Times 910327.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/96

---