I ett par veckor har media diskuterat huruvida Gun Kessle och Jan Myrdal skulle uteslutas ur PEN-klubben. Diskussionen har varit osaklig och upphetsad. Delvis privatkränkande och i ett par tillfällen direkt stridande mot avtalet mellan Sveriges Radio och staten. Men detta, liksom de inre PEN-frågorna och ledande svenska PEN- medlemmars inställning till den svenska tryckfrihetsförordningen, går jag inte in på denna gång.

Det enda jag nu vill anmärka är att jag finner det lika oanständigt som typiskt i svensk debatt att Gun Kessle intellektuellt avfärdas som "Myrdals fru"; det enda undantaget från detta gängse könsförakt är Nils Olof Ericsson som i Sv.D. visserligen starkt angripit våra ståndpunkter men hederligt citerat Gun Kessles texter.

Det som utlöst högljuddheten är att Gun Kessle och jag nu påpekat att vi ändrat inställning till det som kallas massakern på Himmelska fridens torg 1989.

Vi anser fortfarande att protesterna mot olika missförhållanden i Kina som korruption, nepotism, social nedmontering då uttryckte en bred opinion. Vi anser nu som då att protestens klassbas var alltför smal och ledarnas mål oklara och att med tiden många direkt provokativa element kom att spela roll (från vissa kretsar i Taiwan och Förenta staterna samt även från det som kallas kinesisk maffia). Dock rörde det sig om vad man i Kina kallar motsättningar inom folket och hade kunnat lösas. Men - och det sade vi också då - stats- och partiledningen tycktes länge drabbad av förlamning. Exakt varför vet jag inte. Denna förlamning ledde till en situation då motsättningarna höll på att slå om till fientliga. Det som skiljer vår bedömning nu från 1989 är att vi nu menar att motsättningarna på grund av den långa förlamningen inom ledningen förändrade karaktär och började hota Kinas existens. Att det blodiga och smärtsamma ingripandet med starkt statsvåld därför faktiskt till slut blev nödvändigt. För Kinas skull men också för de omgivande ländernas - Sydostasiens - inklusive Vietnam - och Sydasiens - inklusive Indien.

Det som fått oss att ändra vår uppfattning är inte några förtroliga informationer från Beijing utan det politiska skeendet. Förenta staterna har efter segern i det Kalla kriget alltmer öppet gått in för att tillförsäkra sig världshegemoni. Det ligger till grund för dess politik såväl mot Iran och Kuba som dess agerande i Golf-kriget och på Balkan.

Mot Kina för Washington en tveggehanda politik. Med ena handen arbetar Vita huset med fredliga medel - handel och normala förbindelser - och med den andra söker CIA destabilisera Kina med avsikt att slita sönder Kina så som Sovjetunionen och Yugoslavien trasats sönder.

Det finns stora sociala spänningar i Kina. Det pågår en intensiv diskussion i Kina om hur de sociala och ekonomiska frågorna skall lösas. Men också de som befinner sig i opposition till regeringen vill undvika det som skedde med Sovjetunionen. Den ryska frihet som för folket innebär ökat elände och minskad livslängd kan bara i västliga medier kallas demokratiska reformer. Albanien visar de yttersta konsekvenserna för folket av en på Förenta staternas stöd grundad regim.

De aggressiva kretsarna i Förenta staterna söker nu utnyttja och underblåsa regionala och andra motsättningar; mot och inom Kina arbeta med direkt subversiva metoder för att även i Kina åstadkomma en liknande katastrof som för Ryssland. Sådana yttre kampanjer kan aldrig bli avgörande; men de kan, om spänningarna inom landet blivit tillräckligt stora, utlösa ett skov. Avgörande för om de aggressiva krafterna i Förenta staterna skall lyckas eller ej blir alltså Kinas inre politik.

Men hotet är inte bara ett hot mot Kinas inre stabilitet. Då och då - som under förra sommarens Taiwan-kris balanserar de aggressiva krafterna i Förenta staterna på randen till militär intervention - och därmed storkrig i Stilla havsområdet. Många såväl i Kina som bland utlandskineser och observatörer runtom i Asien - av mycket olika politisk uppfattning och bakgrund - ser med djup oro på detta.

Som ett led i denna destruktiva politik leds från Förenta staterna en internationell kampanj mot Kina. Den kan gälla barnhem eller flickmord, kannibalism eller Förenta staternas tolkning av de mänskliga rättigheterna. (Kina liksom större delen av det som kallas Syd hävdar hela 1948 års FN-konvention om de mänskliga rättigheterna; alltså även de paragrafer mot vilka Förenta staterna som stat bryter när det gäller det egna folket.) Det är anmärkningsvärt att nästan utan undantag har de olika svenska intellektuella vilka krävt att vi skall uteslutas undvikit att diskutera sakfrågan.

Men kanske inte så anmärkningsvärt. Denna sedan några år från Förenta staterna upptrappade anti-kinesiska kampanjen har fått stort genomslag särskilt i Sverige. Sverige är - i media och i statsapparat - faktiskt följsammare gentemot taktpinnen i Washington än stat och media i de stora kontinentala EU-länderna. Svenska intellektuella ställer också in sig i ledet så som de ställde sig i ledet när det var i Kongressen för Kulturens Frihet som de organiserades till kamp för Förenta staternas hegemoni.

När det gäller frågan om huruvida denna vår nuvarande bedömning av skeendet i Beijing 1989 och de hegemoniska dragen i Förenta staternas politik utgör en formell grund för uteslutning ur PEN finns tre påpekanden att göra:

Talet om våld, att vi stödjer våld, är hyckleri. Staten är enligt sin karaktär det organiserade våldet. Det är inte en sanning för marxister; det är en sanning. Samtliga PEN-medlemmar jag känner till (undantaget någon extrem radikalpacifistisk anarkist) accepterar detta statligt våld i olika sammanhang.

Många svenska PEN-medlemmar har solidariserat sig med Israels våld mot, och förtryck av, Palestinas folk. Under Golf-kriget ställde olika medlemmar av Svenska PEN och andra PEN-klubbar med entusiasm upp på Förenta staternas sida och ville byta hundratusen kuwaitier mot femhundratusen irakiska barn. Till och med denna oss djupt förhatliga inställning har vi dock bemött med argument och inte med krav på uteslutning.

Chartan är en viljeyttring och inte en juridisk text men den innehåller krav på medlemmarna att verka för att överbrygga kulturella och religiösa motsättningar. Verka mot det som nu kallas "Civilisationernas krig". Det är för detta chartans krav - som även ligger till grund för mitt krav att vi måste skydda en Rushdies eller en Faurissons tryckfrihet samtidigt som vi klart inser att därmed kränks många miljoner muslimer respektive judar - jag gick med i PEN för några decennier sedan.

Att så pass många ledande i PEN - nu även dess internationelle ordförande som tycks mena att en hedervärd gentleman måste bekämpa Kina för att förbli hedervärd gentleman i PEN - engagerar sig i en från Förenta staterna ledd kampanj i strid med PEN:s charta är naturligtvis tråkigt. Desto viktigare då att återföra PEN till sin charta.

Det finns ett skäl för denna kampanj som läsare utanför den litterära miljön bör tänka på. Den som studerar namnen på de uteslutningsivrande både de mest högljudda och de ljumt uteslutningvänliga, ser att där finns det organiserade litterära livets grindvakter och jurymedlemmar. Gun Kessle och mig berör detta inte särskilt mycket, vi är såpass gamla och har såpass ordentliga kulturella skyttevärn att dessa litteraturens hejdukar inte kan göra stort mer än stryka oss från stipendielistor, skälla ut oss och lite allmänt svartlista oss i sina kretsar.

Jag ser detta andliga fälttåg mot oss mest som ett sätt att skrämma yngre författare från att våga komma med andra åsikter än de påbjudna. Jag skriver naturligtvis därför också för att ge dessa yngre den råg i ryggen jag själv en gång fick av Erik Blomberg, Arnold Ljungdal och Artur Lundkvist när de stod i samma blåsväder som Gun Kessle och jag nu.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  4/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---