Fransmännen är på gott och ont präglade av sin revolution. Tyskarna av att de aldrig haft någon (med undantag av rhenländarna som inte uppträder tyskt). Personligen trivs jag därför bättre i Frankrike än Tyskland trots att jag bott även i Tyskland några år.
När man hålls nere i värmen på andra sidan klotet blir man skandinav. Om de olika nordiska kolonierna (expatgrupperna, som man säger numera när man kulturellt bryter på amerikanska) inte är mycket stora så som de var i Chicago under emigrationstiden då bildar vi en enda grupp, en nordisk en. Där blir svårt att minnas vem som är svensk och vem som är dansk eller norsk. Skillnaderna blir marginella och språket blir till skandinaviska. Här hemma hos oss märks dock olikheterna.

Vad är då typiskt norskt? Att norrmän dricker rödvin till torsk? Nåja, det är inte konstigare än att man i Skåne har klimp i soppan men i Norrland gör dopp i kopp. Att man i Norge inte som i Sverige målar hus med Falu rödfärg? Att norrmän går på tur? Sådant är inte avgörande.
Avgörande är att Norge är småborgerligt. Men inte på vilket sätt som helst. Det är ju inte kleinbürgerlich. Det är heller inte danskt småborgerligt eller svenskt. Det är småborgerligt på ett alldeles eget sätt; Norge är hemvist för den heroiske småborgaren. Det är inte jag som har äran av den upptäckten. Det var Friedrich Engels som såvitt jag vet var den förste som formulerade detta och använde det som förklaring till hur det kunde komma sig att en norsk småborgerlighet under adertonhundratalet förmådde utveckla en så banbrytande realistisk litteratur. Den tyske småborgaren hade av historien och det olyckliga politiska ödet gjorts till en tarm full av fruktan och hopp om att Gud sig förbarme. Den norske småborgaren däremot - fiskaren, småbrukaren, läraren på landet - var av heroiskt format. Om han var gudfruktig var han det med sådant besked att hellre fick Dovre falla än han ändrade en bokstav i sin tro. En ann var så god som en ann och hellre spricka en aln än böja sig en tum.

Det fanns en bestämd historisk och social bakgrund till denna personlighet. Den känner vi. Någon rikedom var Norge inte känd för efter medeltiden, därmed heller ingen riktig adelsklass. Att de högre danska - sedermera svenska - ämbetsmän som hade med Norge att göra fann detta folk vara såväl griskt och grådigt som efterblivet och sturigt konservativt är begripligt. Dessa ämbetsmän var från högreståndsmiljö. De var bildade vid universitet av europeiskt snitt. De blev illa berörda när de sökte styra och förändra undersåtarnas villkor men - som i Telemark 1786 - möttes av böndernas sura motstånd:
- Følg gammel skikk. Staae imod alle Anordninger!
Det var en folklig styrka som inte uppskattades i København eller Stockholm - eller i Kristiania.
Den uppskattas där fortfarande inte. Ty den är inte konservativ i ämbetsmannamening. Den är folklig och det är den som format en politik vilken gjort att småbruket i Norge har fått leva under det att småbruket i Sverige krossats (Danmark är annorlunda, det var feodalstat med livegenskap tills helt nyss i historien). Man kan säga att Norge varit småborgerligt sturigt nog att behålla en ekonomi som fortfarande gör det möjligt för folk att få njuta av gammelost, lefsa, pinnekjøtt och rømme. I Sverige finns inte ens äkta västerbottenost längre; den är industriframställd på löpe importerad från Australien. Bräckkorv går nu knappt att få tag i!

Och då kommer jag till själva kärnan i mitt resonemang. Denna specifika norska småborgerlighet, denna heroism för att tala med Engels, som såväl möjliggjorde Grundloven och Ibsen som bevarandet av gammelostens traditioner och pinnekjøttets och som två gånger platt omintetgjort hela den från Kristiania/Oslo styrande ämbetsmannakårens och hela politikerklassens och den bildade överklassens försök att ansluta Norge till det nya Grosseuropa har också skapat en typisk norsk klyfta; en dikotomi av eget norskt slag för att uttrycka sig lärt.
Det var Friedrich Engels som hyllade den norske småborgaren. Men han var sannerligen ingen vikingaromantiker. Om vikingaromantikens eländighet - den adliga och reaktionära kärleken till det snuskiga och brutala - skrev han utförligt 1848. Det var den folkligt demokratiska grundhållningen i den norska nationalromantiska nationalismen som mötte förståelse och respekt hos honom och andra den tidens radikaler och demokrater som William Morris.
Men hur var det i Kristiania och hur är det i Oslo? Vad ämbetsmännen och den höga politiska klassen tyckt och tycker vet vi. Det är inte mer intressant i Norge än i Sverige eller Frankrike. Men vad med de intellektuella och deras radikalism? Den norska kulturradikalismen är värd att uppmärksammas. Den förhåller sig till den norska småborgarheroismen som avigan till rätan; en del av samma väv men med motsatt mönster.

Det finns många exempel. Språkfrågan är ett. Att motsättningen när det gällde språket var en social, en klassmässig, motsättning är uppenbart. Omsorgen om att bevara ett från folkets mål skilt danskt skriftspråk var ett direkt klassintresse för den styrande grupp som sökte värna sitt bildningsprivilegium. Man kan säga att den stora norska språkstriden var en kamp inte så mycket om språk som om de intellektuellas behov att värna mandarinatsknappen. Detta är i och för sig inte speciellt för Norge. Det är typiskt. Se på Frankrike. Envetet har de styrande bevarat ett skrivet språk som är så komplicerat att inte tio personer i var generation förmår skriva en korrekt franska. Det folkliga språket förekommer nästan enbart blott i chansoner och detektivromaner. Och några litterära författare från underklassen, sådana som inte gått i de höga skolorna, förekommer praktiskt talat inte. Även de mest revolutionärt socialrealistiska romanerna skrevs på universitetsspråk. Vilket förklarar deras brist på betydelse.
Men de franska intellektuella som grupp har dock - enligt den Stora revolutionens jakobinska tradition - i avgörande tider förmått ena sig med folket. Inte bara under kampen mot ockupanterna. Där skiljer det inte stort mellan Norge och Frankrike - när den första förlamande uppgivenheten efter nederlaget 1940 släppt. Men ta till exempel trettiotalet, Folkfrontens tid. Då förmådde de radikala franska intellektuella både avgränsa sig mot de reaktionära och fascistiska intellektuella och verkligen vända sig till folket. De gick till folket för att tala med de ryska intellektuella från 1870-talet.

I Norge var det annorlunda. Inte så att de intellektuella blev fascister. Långt därifrån. Men de kulturradikalas kamp blev kampen för rätten att häda. Striden om Guds gröna ängar blev en vattendelare. Kulturradikalerna i Oslo förmådde inte inse att även just dessa som de av tradition kallade kaninene var folket. De tog i stället en hjältemodig strid för att stryka kristenkorset från flagget. Med undantag av de medvetna kring Nordahl Grieg förstod de nyss revolutionära i Clarté och Mot Dag inte att ena sig med det existerande folket. Det som i Frankrike var en liten sekt av surrealister och revoluzzer kom i Norge att dominera bland de radikala intellektuella. Om det inte varit för att de norska småbönderna och fiskarna av princip misstrodde inte bara Kristianiabohemen utan framförallt herrskapets intressen och herrarnas beredvillighet att tjäna utländska herrar; danska, svenska, brittiska eller - då som nu - tyska hade det kunnat gå mycket illa. Det var inte den norska kulturradikalismens förtjänst att Quislings NS förblev obetydlig sekt. Snarare tvärtom.
Ibland har det tyckts som om kulturradikalismen förmått nå fram till radikalism, insett att det gäller att tjäna folket inte bara som en fras. Om man frågar sig vem som i kampen mot reaktionen och för ett nytt och rättvisare samhälle - kalla det socialistiskt! - är en vän och allierad, en troende fiskare på Vestlandet eller en student i Oslo som hävdar den allmänmänskliga rätten att vara blasfemisk och strävar efter att med lagens hjälp upplösa kärnfamiljen då är det för den som menar allvar med folkmakt och socialism självklart att säga att det är den troende fiskaren.

Ja, ibland har det verkat som om de kulturradikala förmått inse detta. Så var det under striderna mot EF och mot EU. Då uppträdde de norska revolutionära intellektuella nästan som om de blivit vad vänstrister i Sverige skällde oss fibbare för: Åsa-Nisse-marxister. Folkliga alltså och inte kulturradikala på liberalistisk grund.
Men därefter har också i Norge allt återgått till ordningen. De nyss revolutionära som nästan nådde fram till att bli talesmän för en folklig majoritet har lyckats med konststycket att slå en baklänges frivolt och åter isolera sig kulturradikalt i Kristianiabohemen.

Jag följer vad som i Norge skrivs i det som sägs stå till vänster om regeringen och blir som socialist alltmer djupt deprimerad. Så når man inget folk. Minst av allt detta sturiga norska folk. Av detta kan man lära också i Sverige!

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/96

---