F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3-4/96
S K R I F T S T Ä L L N I N G
Jan Myrdal
PÅ TAL OM
RANSKAN JUSSI
Men det är inte bara för spelbarhetens skull Fröken Julie är viktig. Det är med den som med Drömspelet. Den är mångdimensionell. Att förvandla Strindbergs texter till själslivsteater blir lika utslätande som att förvandla dem till socialrealism. Han är ju både det ena och det andra. Stor nog - stor realist nog! - att den enhetliga texten rymmer motsättningarna; de oförenliga. I Drömspelet opereras ofta kolbärarscenen bort. Då blir stycket enhetligare men därmed också individuellare, ädlare och mer upplyftande. Plattare alltså! Fröken Julie kan på motsvarande sätt förenklas till enbart själsliv; en studie i hur en finare konstruerad natur drivs till undergång. Då kommer dess aktuella samhälleliga dimension undan i ofarlig individualpsykologi.
Fröken Julie är alltså värd att fundera lite över.Ty visst har Strindberg fått rätt. "Detta stycke kommer att noteras i annalerna". Det skrev han till Karl Otto Bonnier när han den 14 augusti 1888 erbjöd denne att förlägga detta den "Svenska Dramatikens första Naturalistiska Sorgespel". Ja, Fröken Julie har noterats i annalerna. Det är nu en klassisk text. Klassisk både som litterär text och som teaterstycke.Men pjäsen är inte bara en klassisk svensk text; den har blivit just det Strindberg hävdade att den egentligen var; en central text i den moderna europeiska teaterns tradition. Fröken Julie står på repertoaren till och med i det England där den bildade publiken i övrigt aldrig haft det lätt med Strindberg och inte kunnat läsa honom som han kunnat läsas i Frankrike, Ryssland eller Tyskland. För att inte tala om Sverige där han är något som i brittiska öron låter som en orimlighet; folkkär. Men med Fröken Julie har Strindberg erövrat Londons teatervärld.Nå, det tog tid innan Strindberg med Fröken Julie nådde den framgång han visste att texten var värd. Refusen från Bonniers kom inte med vändande post ty Karl Otto Bonnier som var nedstämd efter sin mors bortgång hade legat på manuskriptet en vecka innan han läste det. Men när han väl läste stycket fann han det omöjligt att publicera. Också hans hustru och hans far ansåg att en publicering inte kunde komma ifråga. ("... vi blevo rädda; skulle vi våga trycka sådant, med risk att få hela 'Giftas'-kopplet lössläppt igen" - K. O. Bonnier: Bonniers en bokhandlarefamilj).Till Strindberg skrev han därför att det var "alltför riskabelt ... vi våga därför ej att förlägga stycket" och han tillade att "det svårligen skall kunna uppföras".När texten dock därefter - med förläggarens ändringar - getts ut av Seligmann tycktes mottagandet bekräfta Bonniers farhågor. Med några få undantag - en osignerad recension i Svenska Dagbladet den 28 december 1888 och en diskuterande kritik av Otto Borchsenius i Morgenbladet den 12 mars 1888 var den litterära kritiken enhällig i sitt fördömande. Pjäsen var rå och vämjelig. Sådana kvinnor fanns ej. Tonen var den som brukade begagnas mot Strindberg efter Giftas-historien.Carl David af Wirsén skrev att stycket var avskyvärt och ville misstänka "att den författare, som skrifvit stycket och företalet samt i det senare förkunnat de orimligaste teorier, vid nedskrifvandet varit besvärad af någon hjern-åkomma, som gjort att han för tillfället ej var fullt normal" och Arvid Axelsson i Nya Dagligt Allehanda fann stycket avsmaksväckande. "Vi betvifvla, att en framtidspublik skall med någon verklig uppbyggelse bevista dess uppförande". Nå, denna reaktion var förutsebar.Intressantare var att också den liberale Karl Warburg den 3 december 1888 utfärdade en varning i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Fröken Julie var inte bara "ett enda stort misstag". Ingen skådespelerska skulle vilja ha huvudrollen i ett drama med ett språk "som näppeligen föres annat än i rusets och osedlighetens nästen" fast "naivt nog synes författaren verkligen tro på möjligheten att 'Fröken Julie' skulle kunna uppföras".Karl Warburg var inte bara, som han själv uttryckte det en ungdomsårens Uppsalakamrat till Strindberg, en Runa-medlem som själv reste till Stockholm och löste ut renskriften av Mäster Olof år 1872 och så småningom alltmer kommit att framstå som Mäster Olofs litteraturvetenskaplige upptäckare utan han var även liberal tidningsman. Eller, för att använda Strindbergs egna ord om honom en typisk fitta, en förlagshuset Bonniers reptil.Motviljan mot Strindberg och strindbergianismen i Sverige var ända från det han på allvar debuterade och fick läsare inte enbart vanlig kotteripolitik och personligt styrd. Inte heller var den så som man gärna senare hävdat bara ett uttryck för den svartaste reaktion.Naturligtvis hade hovet och lektor Personne och sådana kretsar goda skäl att avsky Strindberg. Men det var inte det avgörande. Hans bittraste fiender, de som på de inre linjerna motarbetade honom var de tillsynes egna. De som först sökte organisera honom för sina syften och sedan efter sekelskiftet än en gång skulle försöka använda sig av honom ända till dess han med Götiska Rummen gjorde upp med denna radikalism som inte gick till roten; det Unga Sverige, den anständiga åttiotalsvänstern. (I sitt privata exemplar av Götiska Rummen - jag hittade det på antikvariat - skrev Karl Warburg också följdriktigt ilskna kommentarer i marginalen: Rått! Bah! Typiskt!).Det var på Studentersamfundet i Köpenhamn Fröken Julie fick sin urpremiär den 14 mars 1889. En sluten föreställning för 150 personer. Det blev sedan också utanför Sverige, på kontinenten, som Strindberg kom att nå framgång med Fröken Julie. I Sverige ansåg den bildade allmänheten stycket såväl otidsenligt, rått som allmänt ospelbart. Därtill var svenska skådespelerskor ärbara kvinnor och vägrade framträda som Julie. Det skulle dröja mer än tretton år efter det att stycket spelats i Paris innan det första gången kunde uppföras i Sverige, i Lund på Akademiska föreningen 16 september 1906.Det särskilda svenska motståndet mot Fröken Julie var överdeterminerat. Till en del berodde det på en allmän motvilja mot Strindberg som publik person. Konflikterna kring Svenska Folket, Det nya riket och Giftas hade gjort Strindberg olämplig. Av goda politiska, kulturpolitiska, skäl angreps han från höger och från det officiella Sverige samtidigt som den då officiella vänstern, den kulturradikala och liberala åttiotalsfalangen ansåg sig tvungen att markera avståndstagande. Också den var provinsiellt överhetsfähig.För att förstå denna säregenhet i den svenska traditionen bör man minnas att Strindberg aldrig var liberal. Han stod för en äldre tradition och det var därför han kunde ta språnget över till det som blev vår nutid. Genom sitt avfall från det moderna genombrottet till Inferno (det åttiotalisterna fördömde) förmådde han sedan med Götiska rummen, Svarta Fanor och Tal till Svenska Nationen frigöra den unga generationen kring Stormklockan från åttiotalsliberalism till revolutionär socialism.Hans redan från debuten motsägelserika texter kunde inte passas in i den provinsiellt liberala svenska radikalismen utan att man skar bort några tankar här och några meningar där. Det var också för Strindberg ända från Röda Rummets tid den grundläggande falskheten i den officiella radikalismen han fann motbjudande. Hyckleriet. (Hjalmar Branting, vilken Strindberg ända in i det sista ville känna sympati för kunde på en gång som manlig feminist angripa Strindberg i kvinnofrågan och samtidigt på ett för Strindberg främmande högborgerligt sätt bedra sin hustru med underklassflickor).Men hade Strindberg nöjt sig med att presentera Fröken Julie som teaterpjäs, som dikt, är det dock kanske möjligt att han i Sverige kunnat ursäktas. Trots allt kan dikt och konst alltid ursäktas med att konstnären, diktaren är oansvarig. Som ett barn, brukar man säga. Men August Strindberg hade bevisligen skrivit stycket överlagt. Hans förord gjorde det helt omöjligt att ursäkta pjäsen med någon barnsligt omedveten och själfull konstnärlighet.Av allt det myckna som skrivits om Fröken Julie - på japanska som svenska, tyska, ryska, franska och ett otal andra språk - är det trots allt fortfarande hans eget förord, det han skrev just som han fullbordat pjäsen som är det mest genomarbetade. Det är inte så självklart som det kan tyckas. Många författare är diktare också i den barnsliga meningen att det bara blev så. Strindberg var intellektuell. Intellektuell nog att kunna objektivt beskriva sin arbetsmetod. Åven den med vilken han ersätter de fasta karaktärerna med de öppna. Medveten nog att inte bara förändra formen utan även kunna beskriva hur och varför; i vilken riktning och med vilket syfte han förändrar teaterformen.Därmed blir hans skildring av kvinnan som könsvarelse och typen Julie som degenererad - överförädlad - och i gammal mening feig individ lika oförlåtligt stötande för etablissementet som för den officiella kulturradikalismen i det lilla, täta Sverige.Inte för att fröken Julie inte fanns. Hon skulle ha suttit i flera exemplar i salongen om stycket spelats i Sverige 1889. Hon sitter där fortfarande när ridån går upp. Jag har aldrig förstått när det sagts och skrivits att hon är mindre trolig. Hon är tvärtom så typisk att hon nästan blir genomsnittlig. Inte som grevedotter. Inte nu längre i vart fall. Adeln har blivit helt ointressant. Men i sin överklasshysteri; i sin farligt oansvariga och halvgångna könslighet. De flesta män har råkat ut för henne någon gång; särskilt i ungdomen innan man lärt sig känna igen typen och kunnat skydda sig. Man känner igen henne när man läser henne så man skäms och det kryper ända ned i tårna. Det gjorde också dåtiden.Det upprörde. Inte de eventuella levande modeller vilka användes som material och till en del ritats av. Ett drag från Siri von Essen (dock intellektuell nog att kunna spela fröken Julie på urpremiären). Mer än ett från den av Strindberg avskydda Victoria Benedictsson som först tvang sig på Georg Brandes och - kanske - fick samlag av honom och sedan i stort utspel skar halsen av sig. Kanske också en fröken Rudbeck som förförde sin stalldräng och blev "skänkmamsell på Hasselbacken". Men i hennes fall blott för mesalliancemotivet och inte för Julies mer komplicerade förnedringsfamntag och desperation.Det som gjorde pjäsen så förgriplig var inte att han skildrade kvinnan som könsvarelse. Det hade gjorts många gånger förr, på mer eller mindre pirrande sätt. Det som blev stötande var att han visade fram just denna socialt bestämda men i ordrätt mening hysteroida - livmoderstyrda - och samtidigt livsodugligt icke fruktbärande könsvarelse.Trots att Strindberg i förordet noga påpekar att om "hjältinnan väcker medlidande beror /detta/ endast på vår svaghet att icke kunna motstå känslan av fruktan att samma öde skulle kunna övergå oss" är det ju synd om henne. Den medkänslan undkommer man varken på teatern eller inför de verklighetens Julie från vilka man skyndsamt flyr när man råkar ut för dem.Dock, det som 1889 i Sverige orsakade den verkliga motviljan var Jean. Typen och namnet. Han var inte den traditionelle teaterbetjänten; inte ens den som steg upp mot att bli herreman. Namnet verkade därtill så helt omöjligt. Där kan man börja! Gunnar Brandell funderade på det. Han hade en förklaring. Den tror jag inte på. Men när han skrev ut den kom han med några viktiga påpekanden som kan ge en nyckel till namnvalet:"Strindberg hade från början en fransk översättning av pjäsen i tankarna, det framgår redan av namngivningen. Den lätt osvenska accent som följde med tog han på köpet. Betjänter som heter Jean är inte typiska för svenskt namnskick, det bör Strindberg ha varit medveten om. Hans egen morfar anges som 'betjänt' i mantaklsuppgifterna, men man vågar tro att han inte tilltalades varken Jean eller ens Johan utan med efternamnet Norling".
Jean är typisk. Typisk för det svenska adertonhundraåttiotalets nya svenska bourgeoisie. Sådana var de ju. Ur fattigbondelandet har de klöst och klättrat sig upp och nu satt de i de guldglittrande teatersalongerna som herrskap. Men dessa svenska nya borgare som kommit fram under gründertiden hade alla haft skit under naglarna och var präglade av samma blandning av arriverad fräckhet och kryperi för makten som Jean. De är starka, de har råheten i sig (nog kunde de nacka grönsiskor om så behövdes) och redingoten på sig men hela tiden med den första generationens osäkerhet innerst inne i ögonen. Det var den figuren de inte ville se framför sig. På kontinenten, redan nere i Danmark, var borgerskapet någon eller några anor äldre; de var som Jeans son kronofogden eller hans sonson professorn. Där var klassresan över. Men i det svenska åttiotalet fanns ännu bland dem rädslan för att biljetten skulle visa sig ogiltig.Det kunde gå dem som det i Tornedalen gått för Ranskan Jussi. Honom skulle modern lyfta ur pörtet och fattigdomen till stora världen med en enkel formel. Läst romaner hade hon. Så lät hon prästen döpa sonen till Jean. Det skulle ge honom en start i livet. En biljett till framtiden. Men det blev inte så. Han blev i bygden blott kallad Ranskan Jussi. Franska Jussi.Att se Strindbergs Jean på scenen var för den nuvarande svenska borgerlighetens farfarsfarsgeneration att få byxorna neddragna så de skitiga kalsongerna syntes; som att ta få lackskorna avdragna så alla såg deras strumpor med hål på. Det förlät de inte. Först deras tryggare söner och sonsöner kunde börja se det hela som konst.Ofta tolkas Strindbergs texter privat. Som om allt han skrev var en enda privat dagbok. Ibland har hans pjäser också spelats med Strindbergsmask. Det stör. Liksom när forskare visat att Strindberg "ljög" och "hittade på" i Tjänstekvinnans son. I verkligheten var det annorlunda, hävdar de. Visst.Vad han gjorde, som alla skribenter, var att han utnyttjade det egna för att ge liv åt skrivandet. Han tog av sig själv, utnyttjade just det pinsamma och skambelagda, för att göra Zachris i Svarta Fanor långt mer naturlig och typisk än den armt genomsnittlige af Geijerstam någonsin förmått vara. Likaså utnyttjade han, för att teckna Julie, sin egen skam (den starka tidelagsupplevelsen då han till skillnad från de flesta bland åttiotalsradikalerna inte brukade utnyttja överklassprivilegiet att knulla underklassflickor) över de två samlagen med den sjuttonåriga systern till förvaltaren på Skovlyst. Den gav skjuts och trovärdighet åt Julies upplevelse av nedsmutsning.Och visst utnyttjade han sin Siri för att ge relief åt Julie. Men inte som i En dåres försvarstal då han öppnat dörren och betraktat henne för att få bättre skärpa i bilden utan för att ge Julie sitt klassmässiga djup. Just i Siris arbete med rollen tycktes också det trasiga äktenskapet åter bli som en vänskap vilken närmade sig kärlek. Siri var ju trots allt ingen Julie.
Giganten August Strindberg
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3-4/96
