För ett och ett halvt år sedan var det Björn Nilsson som klagade i Expressen. Då i februari 1995 förklarade jag att jag undersökt saken med Hägglunds förlag och att boken var fördröjd men skulle föreligga i maj. Maj månad år 1995 alltså. Den fanns redan på hårddisk. Nu är Björn Nilsson död och än finns ingen bibliografi. I Svensk Bokhandel skriver gamle rödmullen Winkler insinuant om detta.
Nåja, nu sommaren 1996 är det faktiskt mitt fel att den inte kommit och jag bör förklara mig.

En bibliografi är inget monument av papper; ingen hyllning i allmänhet. Bibliografier och register är verktyg. De skall göra det möjligt för den som så önskar att ta reda på vad som verkligen skrivits och sagts under åren.
När min bibliografi skulle publiceras i fjol bad jag alltså Hägglunds att få se på korrekturet. Hans M. Gabrielson som 1992 hade redigerat Tidens ålder och som tidigare samman med Stefan Lindgren givit ut Skriftställning 14 ville också han gå igenom texten.
Jag menade att jag skulle ögna igenom det hela. Det skulle jag göra om kvällarna efter arbetet. Det skulle nog ta några dagar eller på sin höjd en vecka eller två.
Men så var det inte. När jag började se närmare på materialet märkte jag att jag var tvungen att gå igenom det i detalj år från år ända sedan 1943. Det hade smugit in sig fel redan i den första upplagan av bibliografien; den som kom 1977. Jag har nu efter ett och ett halvt år just kommit fram till 1988. Jag hoppas bli klar med 1992 om någon månad. Då kan boken gå i produktion.

Vad beror nu detta på?

Det finns flera skäl. Mina offentliga ord har ju inte varit hemliga. Jag har sökt sprida dem. Men de flesta av mina utländska upplagor finns inte på svenska bibliotek. Vad jag publicerat direkt i andra länder och på främmande språk kan man överhuvudtaget inte spåra i svenska källor. Dock inte ens när det gäller vad jag publicerat på svenska språket i Sverige kan man lita på de offentliga biblioteken. Deras samlingar innehåller långt ifrån allt. Artikelregister och liknande ger i mitt fall blott ett närmevärde. Mycket har jag gett ut på små förlag; politiska och tillfälliga som inte lämnat pliktleveranser. Annat har tryckts i tidningar vars artiklar inte förtecknas av anständiga svenska bibliotekarier. Om jag inte själv låtit trycka om dem i någon skriftställningsvolym ligger orden oåtkomliga kvar i stora svarta officiella obefintligheten.

Detta är en allmän felkälla i all forskning som rör vad vi på vänsterkanten sagt, skrivit och gjort. Tag ett annat exempel: Den som i Sverige intresserar sig för Konstnärernas fredskommitté och dess offentliga konstnärliga insats i början av femtiotalet finner näst intill ingenting i svenska bibliotek och arkiv. (Annat än i den politiska polisens register - och de är notoriskt opålitliga.) Det trots att det rör sig om generationens mest kända konstnärer och deras verk. Bilderna har utplånats.
Så är det också i andra länder. Fascistiska affischer finns det gott om i de franska samlingarna men vad våra kamrater klistrade upp på murarna i Paris då kring 1950 kan man se mest på gamla reportagefoton från våra dåtida demonstrationer mot tysk återupprustning och imperialismens kolonialkrig.

Själv har jag dock i åttiotalet stora pärmar rätt mycket samlat av vad jag publicerat. Dock inte allt. Vad värre är, i många fall är jag den ende som hittar i pärmarna och mer exakt vet vad det rör sig om.
När jag alltså började kolla från 1943 och framåt visade det sig att det var ett jättearbete. Vart år tar många arbetsdagar att kontrollera. Och arbetsdagar är det jag har mest ont om. (Jag kommer med två böcker och en utställning i höst; ännu två böcker och en utställning är planerade till 1997. Jag är därtill inte ens halvvägs genom den stora resonerande dokumentationen: ANFALL! Den för folket mångfaldigade politiska fantasien. 500 år av bilder. Chagrängskinnet krymper med rasande fart!)
Men när jag har så ont om tid och det är så stora arbeten som måste genomföras varför lägger jag då ned så mycket av min bristande tid på denna bibliografi? Är det av lust att ställa upp en staty av papper? En gigantisk självupptagenhet?

Nej, vad självet och privata jaget beträffar håller jag det privat. Det kan just nu när jag ännu lever angå hustrur, barn och vänner. Andra har inte med det att göra. Någon möjlighet att skriva tvättnotebiografi eller "life and letters" lämnar jag därför inte åt framtida gnetforskare. (Min syn på dem är känd. Vem sitter där andra äter och nosar där andra väter?) Brev, anteckningar och räkenskaper (efter lagstadgade tio år) går alltså i papperstuggaren. Liksom korrektur.
Men de publika orden är annorlunda. Denna bibliografi ger mig faktiskt en möjlighet att återställa orden för en hel generation. Inte bara mina egna ord utan också den tid i vilken de verkat. Så kan jag öppna stängda dörrar mitt i den offentliga lögnen. Med den bibliografien i handen kan den som så vill gå in i ett annat femtiotal, ett annat sextiotal än det som nu hålls för sant.

Men om arbetet är svårt och tar tid från annat är det också lustfyllt. Jag roas ju av att än en gång läsa recensioner med de mest vildsinta angrepp, sådana som skrevs i avsikt att döda och stoppa. De var nyttiga. De lyckades inte! Men jag är dem tack skyldig. Hade jag inte stoppats i tio år och kunnat tapetsera väggen på Albogatan i Göteborg med refuser och hade jag inte sedan fått läsa att jag var den sämste författare på svenska språket sedan femtio år och att förlaget borde skämmas att ge ut mig och att den radioproducent som släppte fram mig till mikrofonen borde avskedas hade jag kanske föranständigats, tänkt i trupp och takt och börjat tillhöra det mindre men kultiverade sällskapet svenska litteraturen. Och då hade mitt liv blivit utan värde.

Men den som klagar på att arbetet dragit ut på tiden bör varken angripa Hägglunds förlag eller redaktörerna utan rikta angreppen direkt mot mig.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/96

---