F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 5/97
i n t e r n e t u t g å v a n
En gång gick jag med i PEN för att verka mot kulturimperialism och för ömsesidig respekt mellan kulturerna. Den som så önskar kan läsa mitt öppningsanförande på Internationella PEN:s möte i Stockholm 1973: "Den lojala bilden" (Skriftställning 10).Det stod PEN då för och det är fortfarande min - men inte en Per Wästbergs - inställning till imperialismens ideologier. Nu tycks det som om det är en efterföljare till den CIA-finansierade Kongressen för Kulturens Frihet vilken övertagit centrala kommandopositioner i PEN i akt och mening att förvandla den till ett verktyg i det nya kriget; Civilisationernas krig.Det som nu skrivits - främst i Dagens Nyheter - har till mycket liten del rört frågan hur man år 1997 bör bedöma det hot Kina stod inför i juni 1989. Det kan diskuteras. Bakgrunden och det berättigade i kraven har jag skrivit om förr. Den märkliga handlingsförlamning i ledningen som bidrog till en katastrofal utveckling likaså. Nu i det allt mer upptrappade propagandakriget från Förenta staterna mot Kina (och andra länder i Syd) anser jag att det finns skäl att omvärdera synen på ingripandet. Om det är en riktig bedömning borde kunna diskuteras förnuftigt. Borde kunna alltså.Det var Dagens Nyheter som inledde kampanjen, därifrån orkestrerades den och gjordes privat. Den tidningen är på ledarsida och kultursidor inte en vanlig svensk borgerlig tidning utan än en gång en politiskt extremt atlantisk tidning som på femtiotalet.Fernissan har nu åter gått av redaktionen. Där kan den tjugonioårige Ulf Eriksson (DN 24-4-97) som argument mot mina ord skriva: "snart är han död." Men argument är orden om min snara död inte utanför Dagens Nyheters redaktion. Ty vad som är rätt och vad som är fel i det jag skrivit om Förenta staternas försök att spränga Kina avgörs inte av om jag lever eller ligger lik.Därtill är det dumt skrivet. Ty att både Ulf Eriksson och jag kommer att dö det vet vi. Men hur snart vet varken han eller jag. Han kan få AIDS och avlida nästa år. Jag kan leva och verka i ytterligare trettio år som min faster eller än längre som min farmorsbror - de två äldre släktingar som nyss dog - andra i släkten lever kvar däruppe kring sekelgränsen.Intressantare hade varit om han förmått argumentera mot det jag skrivit. Men i Dagens Nyheters kampanj denna vår har inte förekommit några argument. De skulle för att vara verkningsfulla kräva att läsarna fått veta vad jag skrivit. Men det får de inte. Skälet är inte bara det enkla att redaktörerna på Dagens Nyheter systematiskt undertrycker motargument för att slippa verklig diskussion. Det gör man i och för sig. Det är Dagens Nyheters kulturredaktion ökänd för.Viktigare för den redaktionella inriktningen är att personkampanjen i sig är dem eftersträvansvärd. På så sätt kan sak förvandlas till privat person. Så kan man återskapa ett intellektuellt klimat liknande det i Förenta staterna - och i Öststaterna! - på femtiotalet.De har redan nått långt. Plötsligt får jag ett fax från Utrikesdepartementet. Jag skall omgående ringa ty "PEN" har hört sig för om mig. Det tycktes mig obegripligt. Men jag ringde. Jo, mycket riktigt. Elisabeth Zila "från svenska PEN" hade ringt Utrikesdepartementet för att ta rätt på hur det kom sig att jag var svensk regeringsrepresentant på Euro-Islammötet i Jordanien. Frågan var i och för sig fnoskig. Jag har aldrig varit regeringsrepresentant på något möte, inte heller det i Jordanien förra sommaren. Referat av mitt inlägg där hade också på sin tid också stått i Svenska Dagbladet.Angivartanken att ringa upp "från PEN" för att "undersöka Myrdal" på Utrikesdepartementet är sjuk. Det är en KGB-tanke, en Stasi-tanke. Zilas var just det handlande som var typiskt för de olika undersökningskommittéernas folk i Förenta staterna då för fyrtiofem år sedan. Nu har det åter blivit acceptabelt även i Sverige. Elisabeth Zila inser inte ens vad hon gjort. Det är med henne som med Ulf Eriksson. Dagens Nyheters kampanj har fått dem att tro att deras beteende är normalt.Men det sjuka i PEN går djupare än blott fras och uppträdande. Den 21 april 1997 skulle PEN-klubben ha medlemsmöte för att diskutera huruvida Gun Kessle och Jan Myrdal skulle uteslutas för sina förgripliga ord. När styrelsens ordförande Monica Nagler skulle föreslå opartisk mötesordförande då valde hon förre justitiekansler Ingvar Gullnäs.Det är möjligt att hon gjorde det av okunnighet. En sådan okunnighet är dock knappast meriterande för den som väljs till ordförande i en organisation som skall värna ordets frihet. Men om hon visste vad hon gjorde då vore hon mer lömskt intrigant än jag trott henne vara.Ingvar Gullnäs är ju en av rikets mer ökända statsrörmokare. Och just när det gäller att ta ställning till det myrdalska ordets frihet har Gullnäs vanan inne. Han är den ende ämbetsman i Sverige som sökt straffbelägga mina ord.Det var just denne Ingvar Gullnäs vilken som justitiekansler den 4 oktober 1974 gav överåklagaren i Stockholm order om att inleda polisförhör med Folket i Bild/Kulturfronts ordförande och ansvariga utgivare Greta Hofsten för ifrågasatt tryckfrihetsbrott enligt 7 kap 4§ i Tryckfrihetsförordningen och 17 kap 6§ ("Beljugande av myndighet") i Brottsbalken.Det var min skriftställnings ord i FiB/K nr 17, 1974 "Den ena handen tvättar den andra" det gällde. (Se Lag utan ordning s.126-128). Högsta Domstolen hade - "på nådigt känt uppdrag", skulle Vilhelm Moberg skrivit; "på order" skulle Zola skrivit - sett till att IB-målet inte prövades. Det blev ingen tryckfrihetsrättegång. De brottsliga ämbetsmännen skyddades, de ställdes aldrig till svars för sina grova brott i ämbetet utan fick gå i hedrad pension.Om detta skrev jag då. Ty visst vet folk att det inte bara är lustigt att den ena åsnan kliar den andra; den ena handen tvättar skiten från den andra. Det är den innersta hemligheten bakom överhetens samhällsfördrag mot de undre.I byråchef Sven Nymans slutplädering inför rätta hade han därför på justitiekansler Gullnäs uppdrag hotat juryn. Om juryn friade mina ord skulle det kunna leda till: "en strängare tryckfrihetsförordning, som begränsar den ansvarskännande pressens möjligheter att fullgöra sina uppgifter."Nå, det hjälpte inte. Tryckfrihetsförordningen var den gången starkare än Ingvar Gullnäs; den 17 januari 1975 frikände tryckfrihetsjuryn mina ord. (Efteråt sade domaren att även om juryn fällt hade domstolen senare friat. Alla jurister är ju inte som jur. kand. Gullnäs!)Men detta var inte några tillfälliga förlöpningar i ämbetet av Ingvar Gullnäs. Han är sådan. I Aftonbladet avfärdade han till exempel den 11 december 1974 den kände antifascisten, professor Israel Holmgren vilken i en av krigsårens mest skandalösa politiska rättegångar år 1943 dömdes till fängelse för sin bok Nazisthelvetet som: "en person vid namn Israel Holmgren".Den mannen anser de anständigare friaordsentreprenörerna PEN numera lämplig att sitta som opartisk ordförande när ordets frihet skall diskuteras!
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 5/97
i n t e r n e t u t g å v a n
