av Folket i Bild/Kulturfront kom i januari 1972. Provnumret hösten 1971 är dock värt att studera; Jan Guillou höll i det och det var där vi presenterade materialet om hur SAF tänkte köpa in journalister och författare och så ta makten över media och tänkande i Sverige.
Vi är nu mitt i Folket i Bilds tjugofemte årgång. Men FiB/K:s historia är icke skriven. Det finns spridda återblickar och artiklar (polemiska ofta) men ingenstans kan man läsa en faktisk redogörelse för hur organisationen bildades.
På det första ordinarie styrelsemötet efter stämman hösten 1971 klubbade jag som ordförande beslutet att alla som varit med skulle skriva ned vad som gjorts, hur vi resonerat. Men det verkställdes aldrig. Det hanns inte med.

Nu blir det svårt att ens belägga vilka som satt kring det bord på kaféet bakom Dramaten våren 1971 när vi började planera tidningen. Jan Stolpe och Carl-Henrik Svenstedt och jag själv var där minns jag, Gun Kessle och Leif Zetterling med samt Lars Ardelius som var mycket entusiastisk den gången. Men vilka mer? Sture Ring tror jag.
Rune Lanestrand mötte jag på Sveriges Radio när jag fått första utgivningsbeviset, det för Kulturfront, den 24 mars 1971. Han blev entusiastisk. Då bör också Per Olof Käll redan ha varit aktiv. Den 2 juni skaffade jag bolaget Kulturfront AB och ordnade en bankbok (med förbehållet: "Disp. av Jan Myrdal och Gun Myrdal var för sig."). På journalistförbundets kongress i Kalmar kom Anders Ehnmark på allvar med. Nu började vi bli en grupp. Ann-Katrin Lennartson som var i nionde månaden drog stenciler hela dagarna. Vid midsommar hyrde Carl Henrik Svenstedt för arbetsgruppens räkning Filmcentrums lokaler Kungsholmstorg 2 (för 909 kronor och 83 öre per kvartal). Då kom Ulla-Britt Antman till första regelrätta arbetsgruppsmötet. Den 28 juli erhöll jag utgivningsbevis för Folket i Bild/Kulturfront (Kostnad 300:-). Den 31 juli var det extra bolagsstämma i det nya bolaget. (Närvarande: Jan Myrdal, Gunborg Myrdal, Jan Stolpe). Den 30 augusti hade vi hyrt Gustav Vasa och Matteus Ungdomsråds lokaler (för 25 kronor). Där konstituerades arbetsgruppen som interimsstyrelse. Den 6 september hyrde vi en IBM/Composer skrivmaskin som sköttes av Kerstin Falk. Nu skulle det samlas in en halv miljon kronor. Den 11 oktober hade Per Olof Käll hyrt Katasalen i ABF-huset för stormöte kring tidningsarbetet (160:- samt 15:- för balloptikon).
Interimsstyrelsen utsågs på första stämman till styrelse (för att vi skulle kunna få redovisningen kontrollerad av valda revisorer och godkänd på nästa stämma halvåret därefter - dittills hade jag själv haft nästan en halv miljon insamlade medel i bakfickan).

Nu har det gått tjugofem år sedan dess. Tidningen har överlevt. Dess utgivning svajade för första gången lite i vintras men håller nu åter på att komma i normal takt. Kulturellt och politiskt har FiB/K betytt mycket dessa år. Men inte ens en trebetygsuppsats om Folket i Bild/Kulturfront, organisation och tidning, existerar. Aldrig har någon hittills på något journalistinstitut eller på någon annan institution ålagts seriöst fråga mig hur vi gjorde.
Varför valde vi den formella representativa folkrörelsemodellen och inte den då populära stormötesorganisationen?
Hur diskuterade vi i arbetsgruppen oss fram till skrivningen av de tre grundläggande parollerna? (Varför skrev vi inte "medborgerliga fri- och rättigheter"? Varför skrev vi inte "socialism"? Varför skrev vi inte "mot kärnkraft"?).
Hur resonerade vi sommaren 1971 när vi bestämde oss för att bli självfinansierade och stå utanför de statliga och korporativa systemen.
Nå, det är kanske inte konstigt att de officiella inte vill ha detta redovisat. Ty det var genom dessa ställningstaganden vi den gången kom i konflikt med både de statsbärande och nästan allt som kallade sig intellektuell vänster; från Dagens Nyheters kultursida, Expressen och Aftonbladets Innerspalt till alla de glödande revolutionärer vilka från sina - nu försvunna - organisationer skällde oss för Åsa-Nisse-marxister. Och - Puddingen bevisas i ätandet! - det var just genom att vi då valde rätt organisationsform och utformade riktiga paroller som FiB/K under ett kvarts sekel som organisation och tidskrift kunnat vara av politisk och kulturell betydelse.
Men organisationer är inte abstraktioner. Det är många landet runt som detta kvartssekel arbetat länge inom FiB/K. Långa möten. Tidningsförsäljning. Studiecirklar. Det har hos oss som i allt mänskligt samarbete varit slitningar; motsättningar och gräl. Men jag vet nästan ingen enda av dessa, de som slitit som urfibbare, vilka sedan bytt färg, växlat om, gått till Högern och SAF. De förblev fibbare.

Man träffar dem överallt i landet, i Östhammar eller Karlstad, i Visby eller Luleå. De kanske inte längre arbetar mest inom FiB/K - nöjer sig med att läsa tidningen - men de arbetar i facket mot arbetslöshet och lönenedpressning, de driver det lokala arbetet för en vettig skola, de organiserar motståndet mot EU, de sköter bokhandeln i staden, de bygger småbrukarrörelsen, de försvarar biblioteken. De utgör kort sagt själva saltet.
Då för tjugofem år sedan var det ingen ände på revolutionärer i landet, sådana som öste förakt över vår småborgerlighet. Det viftades med röda fanor i vart hörn. Och hade salig Joseph McCarthy haft rätt skulle stora revolutionen nu redan ha ägt rum i Sverige. Ty det är märkligt många vilka gjorde karriär som ledande kamrater inom den tidens KFML/SKP, MLK, VPK, Förbundet Kommunist och allt vad de hette som bytt tänkande och tumlat sig vidare upp till ledande positioner för TIMBRO och i monopolkapitalets medier, som blivit fallskärmsinnehavare i stat och befattningshavare i statsbärande partier.

Nå, så har det alltid varit; dessa från 1970 skiljer sig i detta inte från dem av 1830. (Om det har jag för övrigt både skrivit och gjort utställningar). Men att det var så visste ju jag och andra 1971; det var därför som vi utformade arbetet för Folket i Bild/Kulturfront som vi gjorde.
Det är just därför det vore förnuftigt att skriva vår historia!

Entusiastisk försäljare när det begav sig

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/96

---