F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/97
Men puddingen bevisas i ätandet. Det samhälle de klättrat upp i toppen på under de trettio år de befunnit sig på sin långa marsch genom institutionerna är mer marknadsekonomiskt och mindre rött än det någonsin var på den tid de som unga studenter knöt nävarna i luften och sjöng att det gamla skulle störtas i gruset. Nu administrerar de arbetslöshet åt andra och förklarar marknadens behov mot kontant betalning. Inte hade McCarthy rätt inte.
Fast det puddingbeviset känner ju var och en som intresserat sig för samhällsfrågorna till sedan hundrafemtio år. Inte är jag gammal nog att ha kunnat se sju ekeskogar växa upp och sedan ruttna på rot men nog har jag hunnit se tre generationer studenter, poeter och konstnärer i karriären först modigt träda fram och sedan vända kappan efter vinden när det började blåsa snålt. Det är lagbundet. Den franske ministern Guizot - han som efter 1830 års revolution uppmanat folkets valda representanter att berika sig - påpekade att den som inte var röd när han var tjugo saknade hjärta men den som fortfarande var det vid trettio saknade förstånd. De bland 1830 års revolutionära studenter som tog sitt förnuft till fånga blev följdriktigt 1860-talets bonapartister och kunde i den samhällsomvandlingen skära guld med täljkniv. Också de skrev då, som de från nutidens 60-tal, ursäktande om sina ungdomliga förvillelser. Det hör till. Även det är lagbundet.
Nå, det gäller inte alla. Det småfolk som på gatorna i Paris drev fram 1830 års revolution störtade så småningom även Napoleon III och flertalet studenter från 1830 bad inte om ursäkt utan återfanns trettio år senare som oppositionella och republikanska lärare och tjänsteman ute i provinsen. Inte såg de mycket guld i sina liv inte. Men de blev sedan saltet i Tredje republiken. Så är det i och för sig också här och nu. Nog är folket den drivande kraften nu som förr men den som undrar vad som hänt med de en gång så revolutionära intellektuella och ser efter var de nu finns upptäcker att de flesta studenter som gick i 60-talets demonstrationer alls inte gjort avbön utan nu på 90-talet återfinns som medelålders lärare och tjänstemän runtom i landet, trötta och slitna ibland och med bekymmer för ekonomin men samtidigt aktiva i olika lokala föreningar och kommittéer. De har inte förlorat sin sälta och är helt självklart med i det växande upproret mot den politik deras socialt framgångsrika kamrater från förr nu administrerar och propagerar.
Lagbundet, sade jag. Men visst vore det intressant att kunna rannsaka hjärtan och njurar; öppna de forna rödmullar som blivit framgångens män och kvinnor för att se efter hur de ser ut inuti. Ty nu förverkligar sig det de 1967 läste i sina grundcirklar. Allt stämmer. Kapitalismens allmänna kris. Arbetslöshet och utslagning. De nya krigen. Sammanbrott för nomenklaturan och dess socialimperialism i det som var Sovjetunion. Den klasskamp de då talade teoretiskt om är dagens praktik för demonstranter i Göteborg, metallarbetare i Tyskland, långtradarchaufförer i Frankrike eller bönder i Grekland.
De hade ju rätt när de var unga dessa nu medelålders i karriären. Vaknar de aldrig i vargtimmen och upplever förnuftets skrämmande söta lockelse? Eller är det med förnuftet deras som med potensen och lusten; med åren och äran har de kroknat och falnat. Eller var det så enkelt att de som unga studenter bara stod på marknadstorget och var till salu?
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/97
i n t e r n e t u t g å v a n
