F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n

![]()
Apropå litteraturutredningar
Men den nuvarande utredningen har genom sina direktiv uttryckligen förbjudits röra vid orsakerna till den pågående krisen för böcker och läsande. Inte undra på.
Det är politikerna som under flera år i broderlig och systerlig samverkan över alla partigränser skapat krisen genom att se till att den svenska bokmomsen är högst i Europa; att den svenska bokhandeln slås ut av en i Europa nästan unik marknadsavreglering; att bokportot höjts på ett i Europa abnormt sätt; att biblioteken inte får anslag till rimligt öppethållande och till att köpa böcker som förr.
Men detta får utredningen inte ens diskutera.
Fast de statsfinansierade svenska politikernas beteende är inte konstigare än den brittiska vänsterns; där blir det det som nu kallar sig ny arbetarvänster som inför terminsavgifter för högre undervisning och avskaffar studiebidrag; som ser till att underklassare inte kommer åt de köttgrytor medelklass kräver som privilegium för att hålla sig lugn. Oavsett vilken etikett (vänster eller höger, hönster eller vänger) eller symbol som de korporativa politikerna i våra länder pryder sina kavajuppslag med är de alla klassföreträdare; företrädare för olika sinsemellan intrigerande grupper av den ägande och härskande klassen. Så enkelt är det. Och det kan jag diskutera en annan gång.
Just därför måste man lära sig att utnyttja motsättningarna mellan dem däruppe; slå in kilar i sprickorna. Det är ju inte ledamöterna själva som på eget initiativ belagt sig med munkavlen. De vill tänja på utredningsramarna. Nog finns därför en hel del också de kan komma att föreslå. Inget ont om utredningen och dess ledamöter alltså. Men nog bådar det illa att makterna tillsätter en utredning. De brukar göra så när läget skärps och snaran skall dras åt.
Då, när ecklesiastikminister Edenman tillsatte sin litteraturutredning - den som officiellt hade i uppdrag att säkra spridning av god litteratur till folket och därmed även förbättra författarnas ekonomi - satt jag skrivande till långt in på nätterna vid fotogenlampans sken i torpet Lilla Byröna i Kaffatorp uppe i Göingeskogarna norr om Kristianstad. Men skrev gjorde jag på trots och tvärs ty jag hade visserligen lyckats placera några texter i vänstertidningar som Stormklockan, Ny Dag och Clarté (fast Clarté var finvänster och Karl Vennberg och de ädlare clartéisterna hade reagerat mot mina ord och meddelat redaktionen i Göteborg att tidskriften Clarté skulle läggas ned om Jan Myrdal än en gång fick publicera sig där). Jag hade också fått in en del i Arbetet och Kristianstads Läns-Demokraten. Men jag var omsorgsfullt refuserad på förlagen och alla litterära tidskrifter sedan snart två år. Det var inte meningen jag skulle få fortsätta skriva. Det visste jag. Och det inte bara av litterära skäl eller för att vederbörande grindvakter tyckte privat illa om mig och/eller månade om familjen Myrdals relationsnät.
Det år då Edenman (och om honom mer en annan gång) tillsatte sin utredning var ju året 1948. Då hade Washington slagit taktpinnen i pulpeten. Nu skulle vara slut på folkfronteri; vänstern skulle rullas tillbaka och i litteraturen pågick drevet mot oliktänkande. Nu skulle det bli konst och skönhet - och demokratiskt sinnelag på Tingstenskt sätt därtill. Satan ta den som inte var överens om att vara fri och konstnärlig på det sättet.
Det var då Arnold Ljungdal, poet, romanförfattare och kritiker försvanns ur svenska litteraturen. Han var Författareföreningens fackligt skicklige vice ordförande som på vårstämman skulle efterträda ordföranden Fredrik Ström, då mest i hedersfunktion.
Men Arnold Ljungdal var socialdemokrat på vänsterkanten och hade - som Erik Blomberg - vägrat byta åsikt på nådigt känd befallning. I stället hade han just publicerat den (ännu!) bästa introduktionen till Marx på svenska språket: Marxismens världsbild.
Därför bådades diktarna och tänkarna upp, hela den svenska litteraturens kreti och pleti (bödlar och ilbud, som det hette i den gamla Nordisk Familjebok). Det blev ett författarmöte möte hyllat som demokratisk seger i Svenska Dagbladet. Arnold Ljungdal drevs ut, de rättänkande kritikerna trummade därtill ut honom ur litteraturen som okonstnärlig och opoetisk. Rättning i de litterära leden!
En hel del av mina dåvarande skrivande vänner tystnade för alltid. De orkade inte hålla ut. De anständiga unga litteratörerna tumlade däremot lydigt ut i skönhet, dikt, konst och romantik. Fy fan vad jag föraktade dem! (Det var en sådan Ljungdal-manövern Per Wästberg och hans PEN-följe nästan - men nära skjuter ingen hare! - förmådde genomföra mot mig och Gun i våras! Om han och hans akademiska sällskap sedan lyckas lika bra som 1948 års västdemokrater med att sätta skräck i många yngre och göra dem själfulla, konstnärliga och lättvärvade för det CIA organiserar - en ny Kongressen för Kulturens Frihet t. ex. - får vi se med tiden.)
Men jag visste också därute i Göingeskogarna 1948 att nu skulle det dröja ett bra tag innan det skulle bli möjligt för mig att bli officiellt tryckt i Sverige om jag inte snabbt och offentligen bytte syn på världsskeendet. Fast att det skulle ta ytterligare sex år av refuser innan jag kunde bryta upp förlagsportarna visste jag väl inte. Fast det hade dock ingenting betytt om jag vetat det.
Det var i det läget makterna tillsatte sin litteraturutredning. Exemplet hade statuerats med Arnold Ljungdal. Författarna hade fått lära sig veta hut. Nu skulle de få möjlighet att hoppas på lite belöningar. Så såg jag det då. Och det var väl inte helt fel. Fast jag var klok nog att inte vara mot utredningen. Motsättningarna mellan dem däruppe måste alltid utnyttjas. Det visste jag redan då. Resultatet blev heller inte dåligt. Så småningom - och då hade jag kunnat tryckas och även bli författarfackligt aktiv utan att ha gjort avbön och ändrat världsåskådning - kunde vi också förverkliga ett och annat på rätt sätt. Så får man göra också nu.
All kraft åt denna nya utredning alltså!![]() |

F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n

