det stora och det med staten sammanväxta, ville ha in Sverige i EU är en sak. Någon nationell känsla kan kapitalet aldrig ha och några egna oljefält att utnyttja och värna så som sina klassbröder i Norge hade de inte. Det var dem lönsamt att göra Sverige till utmark.
Men någon majoritet för Sveriges medlemskap i EU finns inte. Nu är svårt att bland folket ens hitta någon bland de vilka trodde sig vara EU-förespråkare som med entusiasm talar om Sveriges medlemskap i EU. Det är inte att undra på.
Vilka har tjänat på EU? Inte folket! Tjänat har transnationaliserade kapitalister, schackrande penninghandlare, internationella börshajar och adliga skånska storgodsägare! Men regnar det på hönan så droppar det på kycklingarna. Tjänat har också herrskapets resande följe; akademiska räknenissar, höga byråkrater med nya fringisar och fallskärmar, representativa politiker som fått möjlighet stoppa fingrarna i nya och större syltburkar. Och det tillhörande mediafolket naturligtvis.

Friaordsentreprenörerna alltså. Dessa som dag och natt står till tjänst i tankens horhus (sade du tankens?) och som sedan då och då samlas där ljus och speglar blänka för att tala ädelt om europeisk ande, mänskliga rättigheter och annat dem matnyttigt.
För oss andra i Sverige däremot är Europa ett verkligt elände. Inte bara för paragrafmyllrets skull eller för monstertjurar, salmonella, rabies och manipulerad mat. EU är oss svångremspolitik, reformavveckling och arbetslöshet.
Utan stödet från de stora tyska bröderna och deras europeiska gemenskap hade inte ens de tjänstvilligaste svenska politiker vågat genomföra den nuvarande ekonomiska politiken.

Att dessa höga befattningshavare som nu i Sverige utför detta kallar sig socialister och demokrater, vandrar fram under röda fanor ibland på Första maj och sjunger Internationalen är dock normalt samhälleligt taskspel. Deras franska motsvarigheter hyllar Republiken - Frihet Jämlikhet Broderskap - och sjunger Marseillaisen. Deras ryska kallade sig revolutionärer till dess de bytte kappa och blev frihetliga marknadsvänner. Robespierre hade helt rätt. Om folket inte håller tummen hårt i ögat på sina företrädare blir de alltid sådana i alla samhällen.

Dagens svenska socialdemokrater genomför nu nittonhundratjugotalets borgerliga politik. Om dessa politiker trodde på Gud kunde de skylla på att de ville genomföra en biblisk politik. Åt den som har blir mer givet och från den som inget har blir också detta lilla taget. Men inte är Åsbrink en tvefödd inte. Han är ett Världsbankens barn. Politiken hans i Sverige är densamma som den frihetspolitik Världsbanken driver igenom i Latinamerika som Afrika. (Dess framgång redovisades just av FN. Nu förfogar de rikaste 358 personerna i världen över tillgångar som tillsammans är större än den sammanlagda årsinkomsten i länder där 45 procent av mänskligheten bor. Marx hade förvånats blott över att koncentration och utarmning fått gå så långt). Om den europeiska politiken får fortsätta kan de mycket rika i Sverige snart också de kunna äta på guldfat som de rika gör i Tredje världen.

Nå, vi bör inse att detta inte är ond vilja. Det är något värre som inte kan bekämpas med moralism eller blott kritikens vapen. EU är den organiserade formen för kapitalistklassens diktatur i nuvarande skede. EU behövs nu som överstatligt instrument, ty endast med gemensamma krafter förmår kapitalistklassens företrädare i Europa oskadliggöra facket, bryta ned de reformer folken kämpat sig till och göra slut på de enligt dem nu alltför kostbara välfärdssamhällena. Politikerna verkställer; då folket inte håller tummen djupt intryckt i politikernas ögon är de oundvikligen alltid den härskande klassens verktyg. De må sedan kalla sig socialister, liberaler, kristdemokrater eller vänster.
Men i sig är detta reformnedbrytande något nytt. Från massindustrins genombrott vid slutet av förra århundradet hade kapitalistklassens verkliga företrädare intresse av massarbetskraftens reproduktion. Alltså från Bismarck och Napoleon III framåt rösträtt och reformer. Inte utan klasskamp och inte utan motsättningar men det fanns en verklig grund för det klassamarbete som i Sverige tog sig uttryck i Saltsjöbadsavtal och folkhem.

Det var sannerligen inte likgiltigt vilka som genomförde dem och hur de utformades - det är skillnad på sättas i koncentrationsläger och att inte sättas i koncentrationsläger - men de sociala reformer som säkrade massarbetskraftens reproduktion - arbetarskydd, semester, pensioner, sjukvård, familjestöd - var objektivt nödvändiga för den då moderna storindustrin oavsett statens politiska form. Se Hitlers sociallagstiftning; Pétains fullföljande av Folkfrontens reformer! Trots behovet av en reservarmé arbetslösa tvangs kapitalistklassen i eget intresse till och med acceptera full sysselsättning.
Men med den nya tekniska utvecklingen behöver kapitalistklassen inte längre denna massarbetskraft och har därmed inget intresse av dess reproduktion. Alltså söker den härskande klassen avveckla och privatisera allt det som kallades Folkhem, Sozialstaat eller Welfare Society. EU är det maktinstrument de nu använder sig av.

Vissa vänner på vänsterkanten - Greider till exempel - tror att man kan övertyga kapitalisterna om att de egentligen har behov av massornas köpkraft och därför bör förse dessa massor med sådan. De kunde lika gärna ställa sig framför ett vindkraftverk och söka blåsa det igång. För kapitalet är profiten Moses och alla profeterna. Tror kapitalisten annat och handlar som de idealistiska vänstervännerna vill är han snart ingen kapitalist längre utan har blivit som en av oss.
Men om vi är medvetna om detta då kan vi handla så att vi blir av både med kapitalistklassen och dess överstatliga diktaturinstrument EU. Det var ju inte skrivet i stjärnorna att arbetarrörelsen skulle implodera 1914 och folken kastas ut i kapitalisternas krig. Inte heller nederlaget i Tyskland 1933 eller Andra världskriget eller kapitalistklassens nya stora seger över hela Europa var förutbestämda. Till en stor del kan nederlagen detta blodiga och onödiga sekel förklaras med splittringen mellan reformister och revolutionärer. (Med olika beteckningar i olika länder i olika tider).

Men allt har två sidor. Denna kapitalismens senaste fas innebär att hela den diskussion om reform eller revolution som pågått inom arbetarrörelsen detta århundrade läggs åt sidan. Just därför att jag själv sedan jag blev politiskt medveten för mer än femtiofem år sedan vetat att reformismen blott halshugger kapitalismens skugga (se dig om! behövs fler bevis?) kan jag i dag med entusiasm ansluta mig till en reformistisk politik. Vi borde alla kunna enas på den socialdemokratiska regeringsförklaringen av år 1932. Om Greider formulerar det så då vore vi överens:
"Arbetslöshetens stora omfattning kommer att ställa stora anspråk på motverkande åtgärder från det allmännas sida. Dessa böra framförallt bestå i beredande av nya arbetstillfällen, bl.a. genom att staten i betydande omfattning igångsätter produktiva arbeten."

Det är ett program som i dag har stöd av lågt räknat 85 procent av det svenska folket. Alltså bör vi genomföra det. Facket borde kunna driva det. I de politiska grundorganisationerna finns viljan. Tummen djupt i ögat på representanterna! Då kan även de bli till nytta (fast man ej någonsin bör lita på några bland dem i något land någonsin). Igångsätt de produktiva arbetet som behövs och till vilket det finns arbetskraft.
Men vi vet att kapitalistklassen och dess statsapparat - i synnerhet dess överstatsapparat EU - kommer att göra motstånd. Inte undra på. Det reformistiska programmet kan inte genomföras utan den omvandling som tar ifrån kapitalistklassen dess egendom och dess makt och i förbifarten även tar oss ut ur dess EU. Sätt igång reformen. Sedan går det av sig självt så länge vi förmår hålla politikerna under kontroll!
Då skall solen stråla mera klar.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6-7/96

---