denna höst är att det nu norskägda Aftonbladet har blivit störst i landet. Den säljer nu dagligen 12.600 fler exemplar än Expressen. Redaktionen fick fira detta med champagne. Expressen blev andratidning. Dess aktiekurs föll och ännu en chefredaktör flydde där efter nederlaget från tidningen undan redaktionens vrede.
Men egentligen var Aftonbladets segerbulletin av samma sort - men inte av samma dignitet naturligtvis - som de krigstida tyska kommunikéerna från östfronten om framgångsrika frontuträtningar. Den verkliga sanningen är ju att både den ena och den andra stora kvällstidningen är på reträtt. Aftonbladets framgång består i att tidningen sedan 1970 förlorat 120.000 lösnummerköpare när Expressen förlorat dubbelt så många. En sådan seger till och de båda har gått under.

Viktigt är nämligen att de båda har förlorat läsare trots att såväl Aftonbladet som Expressen under samma tid med olika kolorerade bilagor om kvinnor och bilar och resor och skvaller sökt - och lyckats - kapa åt sig den traditionella veckopressens tidigare läsare.
Visst. Det är dåliga tider. Kvällstidningarna - som nu kommer ut på morgonen - är dyra. Inte bara pensionärerna får vända på slantarna. Också arbetande har ont om pengar och anser sig inte längre ha råd att köpa två kvällstidningar. I alltfler kanaler snuttar tv fram nyheter och på tunnelbanan i Stockholm kan de forna kvällstidningsläsarna dessutom plocka åt sig gratistidningen Metro och få sådana snuttenyheter serverade på vanligt sätt.

Men detta räcker inte som förklaring ty det är inte vilka läsare som helst Aftonbladet och Expressen förlorat. Det är inte soffpotatisarna de tappat greppet om. Det är de unga och de kunniga som slutar köpa tidningarna. Kvällstidningarna har ännu någorlunda lyckats behålla lågutbildade medelålders vaneköpare. Fast också där har de förlorat.
Bland ungdomarna, de mellan 15 och 25 år, har kvällspressen däremot förlorat. Där är nästan hälften av det tidigare läsarunderlaget nu borta. Därtill har varannan av deras högre utbildade läsare slutat köpa kvällstidningar.
Dessa grupper bryr sig inte om dem; vill varken lägga tid eller pengar på dem längre.

Av detta kan man som Aftonbladets ledning dra slutsatsen att kulturbilagan blivit onödig och som båda tidningsledningarna att det behövs mer information åt läsarna om fyrtioårskriser, potensproblem och glidmedel. Fast inte ger det några nya unga läsare. Heller inga bland de utbildade. Och de poppigt ungdomliga sidorna de båda nu håller sig med är alltför ansträngda för att vinna åter den förlorade läsargenerationen. Jag minns ju hur jag själv som tonåring såg på uppsminkad medelålder som ville stuffa kring som en bland oss.
Expressens försök med sensationer som att Schein inte var pedofil och med svartskallehets slog inte heller väl ut. Jag känner kioskägare med invandrarbakgrund som fortfarande lägger Expressen åt sidan.

Nu när en miljon svenskar ställts utanför arbetsmarknaden visar sig att den gamla redaktionssekreterarföreställningen att om man sätter mord, hor och brevbärare som biter hund på löpsedeln då skapar detta jätteupplagor inte stämmer. Inte heller säljer gängse gör-det-själv-sex vidare bra. Vi gör det ju ändå, Expressen och Aftonbladet förutan.
Fast det rör sig om tidningar som fortfarande är till stora delar läsvärda. Vore det inte så kunde jag bara - trots all pietet och alla personliga minnen från snart femtio års medarbetarskap i än den ena och än den andra - rycka på axlarna. Den nuvarande nedgången för den svenska kvällspressen är inte av ödet. Den är av redaktionsledning. Ty hur var det när det gick åt andra hållet för dem?
Expressen var på fyrtiotalet den unga radikala generationens tidning. Aftontidningen stod vårt hjärta närmare som socialistisk men var inte bara ekonomiskt misskött på A-pressmanér utan blev därtill ett offer för politisk lojalitet och lades ned av partiet.

Expressen var visserligen Bonnierägd men uppkäftig, på ett snyggt, ett folkligt och skärpt sätt dock. När Aftonbladet efter att ha köpts av LO så småningom kunnat skrubba sig ren från sin bruna krigstida halvnassighet och vi som skrev i den bröt med lojaliteten och ägarna till trots ställde upp för arbetarpartiväljarna mot de valda arbetarrörelseidkarna, för LO-folket mot den dåvarande LO-ledningen, då tog den tidningen allt mer över som den unga och vakna generationens tidning.
Det var följdriktigt åren kring 1970 de två tidningarna var som störst. Då blev de till språkrör för en folkligt bred oppositionell opinion. Då rapporterade Expressen stort och hederligt från de stora strejkerna. Aftonbladet likaså och tog därtill klar ställning mot Förenta staternas krig. De som var med minns att detta inte skedde utan inre redaktionell strid. Den behövs åter. Nu mer segerrik än den som avgjordes på ledningens villkor och inledde upplagenedgången dock.

Ty om Torbjörn Larsson på Aftonbladet och Jutterströms efterträdare på Expressen vill vända den nuvarande upplagespiralen bör de gå till läggen och se hur det kan göras!
Fast hur ägarna ser på det vete Fan.
Som Tingsten sade om sin chefredaktörstid på Dagens Nyheter: Tuppen har frihet att gala... så länge han inte nackas!

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  12/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---