F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11/96

av det parti som nu kallas v, och/eller tidigare varit medlem av dess föregångare, det svenska kommunistiska restpartiet vpk, då hade jag sökt se till att Gudrun Schyman inte valts till ordförande och heller inte satt i partiets ledning. Inte för att jag tyckte illa om henne. Inte heller för att hon vore oduglig, vi arbetade samman i Folket i Bild/Kulturfront en gång och jag vet att hon på sitt sätt är mycket duglig. Men jag hade sökt motarbeta henne då jag anser att hennes politik är felaktig. Nu kritiserar jag den politiken utifrån som jag kritiserar andras.
Nyss - när det blev löpsedelsnyhet att hon i fyllan och villan råkat kissa på mattan i en biograf - menade dock en av våra professorer i journalistik att svenska media redan för flera år sedan haft skyldighet att berätta att Gudrun Schyman krökade till ibland. Det är jag inte alls överens om.

Inte för att det var en djup hemlighet att bevara. Att hon drack ibland hade alla som känt henne lite vetat. Det är nu också några år sedan den moderate Carl Bildt och jag på Nordiska museet var med om att se till att hon inte gjorde bort sig - och sitt parti - inför TV-kamerorna. Men det saknade verkligt offentligt nyhetsintresse. Mygel, maktmissbruk och trolöshet mot väljare - ekonomisk och annan - bör grävas fram, hängas ut på löpet, ty de är oss av politisk betydelse men Gudrun Schymans egna alkoholvanor är det inte.

Uppriktigt talat är hon inte stökigare än andra. Jag skulle kunna fylla en kvällstidnings löpsedlar de närmaste två åren med vad jag vet om svenska politikers - från ministrar till kommunalmän - kända svenska redaktörers, professorers och höga ämbetsmäns av olika och blandade kön alkoholvanor och sexuella beteenden. De skiljer sig inte från folks i allmänhet. Men då beteendet är allmänt bör man - när man får syn på de stora svarta bokstäverna - fråga sig vem och vad som avgjort att just den valts ut att hänga på löpet.

Jag tar därför två exempel. Då de inte har direkt med det privata att skaffa gör de det möjligt att bättre förstå hur journalistikens makt handhas.
Stig Malm var LO-ordförande och satt i Sveriges socialdemokratiska arbetarpartis verkställande utskott. Så sade han "fittstim" om kvinnopolitiker. Det slogs larm i media och han tvangs bort från LO-ledningen.
Mona Sahlin satt i Sveriges socialdemokratiska partis verkställande utskott, var ställföreträdande svensk statsminister och stod på tur att utses till partiordförande och statsminister. Så avslöjades att hon använt statens kontokort privat och hon försvann pladask ur politiken.

Men person döljer sak. Stig Malm tvangs bort i en maktkamp om partiets politik. Utlösande blev att han inför förra valet öppet sagt att det med partiets förda politik kvittade om det blev en socialdemokratisk eller en borgerlig valseger; den svenska regeringspolitiken skulle bli en lika borgerlig klasspolitik. Han förlorade inte sin position för att han sagt ett fult macho-ord utan för att han inte var råstark nog, var tillräckligt skicklig korridorintrigör och hade tillräckligt hårda nypor för att klara sig i partistriden.

Mona Sahlins plötsliga fall från sin position berodde inte på att hon förlorat i en sådan kamp om politikens innehåll. Någon skillnad i politisk riktning mellan en tänkbar svensk ministär Sahlin och den regering Persson vi nu har skulle inte funnits. Men kollegerna i partiets ledning som arbetat samman med henne insåg att hon inte dög till uppgiften. Hennes brist på duglighet skulle bli en fara för landet.

Det kunde de dock inte säga högt. Ty då Mona Sahlin av valtaktiska skäl byggts upp medialt av partiapparaten - lanserats som om hon varit ett nytt miljövänligt och tjejigt politiskt tvättmedel - kunde hon inte avsättas rationellt politiskt utan måste krossas lika medialt. Kamraterna i ledningen räknade kallt med att om de försatte henne i en situation där hon började prata på i egen sak inför TV-kameror, mikrofoner och journalister då skulle hon eliminera sig själv ur politiken.

Som socialist tycker jag det var synd att Stig Malm inte var klok nog i fraktionsarbetet och inte stark nog att vinna partistriden samtidigt som jag är tacksam över att vi i vart fall undsluppit en regering Sahlin. Men i båda fallen genomfördes de politiska utrensningarna på icke-politiskt sätt. Men journalistmakt var det inte. Journalisterna var blott verktyg. Eller - för att säga det vackrare - media var det ädla instrument makten spelade på inför packet. Men journalisterna är som Diderots klavér; de tror de är självspelande; själva styr. Det är dumt av dem. Lite föraktligt alltså.
Men skeendet ger inte bara dålig smak i munnen; det oroar mig.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---