Nå, det låter sig sägas. Ett slags politisk personbeskrivning. Lite oklar dock. Egentligen hade jag varit mer precis än så. Jag hade i Expressen skrivit om Sveriges nuvarande farliga Östersjöpolitik. Den i vilken våra historiskt sanslösa statsmän nu driver fram. Och det omdöme om Bildt som verkligen upprört moderaterna, det som kommer att tvinga dem mobilisera sina trogna professorer och kreera en dr Bildt honoris causa vid något passande universitet (i freds och konfliktforskning antar jag - varför inte Lund?) var vad jag där skrev om moderatledarens akademiska meriter:

"Sverige har börjat leva farligt. I Ryssland råder oreda och på våra politiker växer kammen. Nu smickrar hitresta amerikanska diplomater vår statsminister. Han är en viktig och stor världspolitiker; en praktikens brede gestalt som styr Östersjöns ledande nation som han förr styrde kommunalpolitiken. Och han går på det! Den förrförre statsministern hette Bildt. Han var känd som akademiker då han legat vid högskola i fem år och med viss möda tagit ett och ett halvt betyg. Han var dock mer tysk än amerikan och politiskt satt han som en liten beundrande blågul hemmorojd i baken på den disputerade Dr. Kohl. Arma fosterland!"

Den nu ledande politikergenerationen i landet - de män och kvinnor som kallas statsmän - är ju en i Sveriges historia unik samling. För första gången skall landet styras av män och kvinnor som i allmänhet varken har verklig arbetslivserfarenhet eller fullgjort någon högre utbildning. De är inte ens medelmåttor; de utgör ett negativt urval. En social restgrupp av politiska broilers och akademiska dropouts. (En i unga år till funktionell utkast avsöndrad grupp samätande och samgiftande politiska aktörer, skulle man kunna skriva.)

Fil. stud. Carl Bildt anses i denna samling vara en lysande begåvning, en kunnig man. Kanske är han det. Han jämförs ofta med den förra generationens Olof Palme. Men gör man den jämförelsen om annat än snorkighet i repliken då framstår omedelbart att det hänt något med vår politiska topside.

Också den unge Olof Palme ville som Carl Bildt göra politisk karriär. Men den då ledande socialdemokratiska politikergenerationen bestod av tunga namn. Dels sådana vilka gått den långa vägen som Gunnar Sträng och dels av akademiker som Tage Erlander (tidigare Östen Undén och Ernst Wigforss). På den borgerliga sidan gällde detsamma. Mot sig hade Tage Erlander ett folkparti lett av professor Bertil Ohlin.

För att kunna göra sin politiska insats tog alltså Olof Palme snabbt (på ett och ett halvt år) en jur. kand. och blev acceptabel. Hade han legat politiserande fem år vid en högskola och blott lyckats åstadkomma ett och ett halvt betyg då hade Tage Erlander aldrig släppt fram honom. Olof Palme hade då varit vägd på en våg och befunnits vara alltför lätt.

Om Carl Bildt skulle klarat sina akademiska studier ens i normal takt vet vi inte. Han behövde inte bry sig. I det sällskap han skulle klättra ställdes inga sådana krav. Detta är intressant. Men inte obegripligt. Ännu för en generation sedan kunde vi angripa regeringen för att den regerade. Ett borgerligt regemente menade vi kritiskt. Nu däremot har politiken tömts på innehåll. Regeringen i ett utvecklat kapitalistiskt land som Sverige är inte längre bourgeoisiens exekutivkommitté - för att tala med marxismens klassiker - nu har marknaden själv tagit den övergripande beslutsmakten. De direkt politiska beslut som gäller Sverige tas inte längre heller i kanslihus och riksdag i Stockholm utan i hemlighet och bakom lyckta dörrar i Bryssel. Vår utrikespolitik subsumeras - som det vackert kan skrivas - under EU:s och NATO:s och styrs från Bonn och Washington.

Det betyder inte längre så mycket vilka som nöter bakarna mot de svenska taburetterna. Detta förklarar också varför så många kvinnor nu får sitta på dem. De saknar betydelse och har blott tillstymmelse.

Det har med regering och riksdag nu gått som det tidigare gick med monarkien; de behövs egentligen inte längre för landets styrelse. Men de fyller sin uppgift som skådespel. Då och då larmar och fäktar aktörerna i media. Till skillnad från tronen som är någorlunda ärftlig kan därtill taburetter (och landshövdingeposter) användas till att belöna vänner och bekanta i den uppträdande gruppen. Det jag nu skrivit är både korrekt - det vet var och en som tänker efter - och ett uttryck för djupt känt politikerförakt.

Men just detta politikerförakt, denna känsla av ljum avsmak som alltmer slår över i skräck inför vad som håller på att ske med riket, blir till en förutsättning för att kunna återta politiken. Ta tillbaka beslutsmakten från marknaden. Ta tillbaka politiken från de slutna rummen i Bryssel. Ta tillbaka utrikespolitiken till arvfurstens palats åtminstone.

Återge taburettsittandet dess betydelse alltså! Kanske kan vi till och med få en och annan av aktörerna att ta rollspelet sitt på allvar. Vem vet. Märkligare har hänt i historien.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---