F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11/96
m e d  s k i t e n  u n d e r  l u p p e n

Genomgående i denna tidning är bilden av människan som lever i en liten gemenskap på landsbygden och som med självklarhet har behållit de traditionella könsrollerna. Bilden på hustrun som håller om sin Roger är tagen i ett kök med fönster mot lantbruksmiljö, och det var "hela byn" som förföljde dottern i det följande reportaget. När relationer och otrohet diskuteras får läsarinnan recept på hur hon blir av med sin mans älskarinna. Kräftorna och pastellfärgerna förutsätts förstås inte lämna utrymme åt risker för eskapader för egen del. Skulle det bli tid över kan hon drömma i takt med novellen på mittuppslaget eller kanske längta med "Veckans resmål".

Den snabba bläddertakten fick dock en ovan läsare att kippa efter andan när frågespalterna mot slutet av numret kom upp: "Jag skäms över mina blygdläppar" tätt följd av "Ska vi skaffa en kompis till vår nymfparakit?". Intet ämne som hör livet till saknades i denna tidning.

Allas Veckotidnings absoluta motsats måste vara de stora dagstidningarnas nya månadsmagasin. Ni vet de där färglada, blanka sakerna som plötsligt ligger bland de vanliga delarna och får en att undra vem i hushållet som har gått och betalt pengar för något sådant? På framsidan brukar det vara någon som stirrar. Och hela tidningen igenom är det foton på människor som stirrar. De stirrar och stirrar så att man till slut undrar vad de vill egentligen. I Allas Veckotidning var det möjligen ett foto på den som hade läkarspalten där han såg en i ögonen, men den blicken rymde i så fall bara ett lugnade: dina blygdläppar är helt normala!

Månadsmagasinen vill hylla det originella och gärna väcka reaktioner hos sina läsare - eller bläddrare. Man ser framför sig hur redaktörerna sitter med stora trattar ut genom fönstren och gottar sig år alla "Oj!", "Nä!" och "Titta!" Man har letat upp människor som inte är som andra och fotograferat dem i helfigur. En är dvärg och en är albino och en var dum i huvet. Här är det inte fråga om någon lantlig familjeidyll. Istället för recept på hur man håller måttet finns här något som liknar en förebråelse. "Du reagerar över att dessa människor är annorlunda - men är du så bra själv då din gråa råtta!" De traditionella könsrollerna är långt borta. Individualismen och det djärva statsmänniskoidealet avskaffar alla roller.

Man kan bli häpen över att den gamla könsrollsfördelningen ännu lever kvar i veckotidningarna. Och veckotidningarna säljer ju. Det finns kvinnor som lever i den världen där man undrar över hur man gör kräftkalaset så lyckat som möjligt och hur burfågeln skall skötas.

Riktigt skrämd blir jag dock först av den falska originalitet som hyllas i nämnda månadsmagasin. Och jag vill ropa Leve den äkta originaliteten! Leve den oreflekterade innerliga koncentrationen på vad det än må vara så länge som det springer ur djupet av en människa och inte är ämnat för en åskådare som ska säga Åh! Ah! och Nähä!

Vad ska man då som frustrerad läsare ta sig till med månadsmagasinet som bara kommer utan att man har bett om några stirrande människor till frukost? Helst vill man slänga ut tidningen på gatan för att se den bli över körd av en bil. Men genom de smutsiga hjulspåren som bilen lämnat, stirrar alltjämt albinokvinnan från Korea.

Bättre då att åka ut på landet och sätta den i handen på en läsare av Allas Veckotidning. Hon skulle bläddra igenom den, möjligen stanna upp vid nakenbilden på den tatuerade mannen med ring i organet, men sedan skulle hon bara lägga den ifrån sig av brist på intresse. Nå, än sen?

Bland veden passar den bäst. Värmen jag känner kommer från den nytända brasan, men lika mycket från kvinnan som sitter bredvid, tar en klunk kaffe och undrar hur det gick för Roger som blev träffad av blixten.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---