genom straff och belöningar, måste dömas som mindervärdig. Den skapar en servil hållning, som strider mot dygdens idé", skrev den italienske filosofen Pomponazzi (1462-1524). En gammal men högaktuell slutsats. Dessvärre.
Jag tänker på detta när jag nu promenerar in mot Varbergs centrum för att företa litet studium i skylt och etik. Men - min studie kunde lika gärna ha ägt rum i vilken svensk stad som helst. Jag bor i Varberg. Och brottsligheten finns ju direkt utanför dörren. Det blev jag påmind om igår.

När jag kom hem låg nämligen rädslan på min dörrmatta. Den skälvde av skräck. När jag lyfte upp det lilla meddelandet var bokstäverna knappt synliga för mina ögon. De ville liksom gömma sig. Meddelandet var ifrån hyresgästföreningens kontaktkommitté. Nu hade även de blivit rädda. Panikslagna.
"Vill ni att dörrarna nere i trapphuset skall börja låsas kl 21, eller vill ni ha dem olåsta som nu?"
Det var det frågan gällde.
"Sätt kryss i lämplig ruta!"

Det har aldrig, mig veterligen, förekommit några inbrott, någon skadegörelse eller dylikt i våra trappuppgångar. Ändå antydde kontaktkommittén i sitt flygblad att det nu verkar vara dags att börja låsa om sig. Det var det underförstådda budskapet. Varför är det dags att börja låsa om sig? Skulle vi då bli ännu mer förskonade ifrån det som vi aldrig blivit utsatta för? Måste jag alltid ha med mig dörrnyckel om jag inte skulle vara hemma innan klockan nio? Måste jag alltid ha två kronor - nej, numera måste jag ha ett telefonkort - i byxfickan för att leta upp en telefonapparat och ringa min fru så att hon kan gå ner och öppna för mig? Eller måste jag handla yuppienalle? Måste vänner som vill besöka oss efter klockan nio avtala dörröppning?
Skulle dörrlåsning ytterligare förbättra en redan nollprocentig inbrotts- och skadegörelsekvot?

Det är sådana frågor som fräter på vårt medvetande. Sakta äts vi upp inifrån. Det märks inte ens. Vi ser krypskyttar och terrorister i varje gathörn. Domedagsprofeter i svarta kåpor mässar från sina predikstolar att vi måste vara vaksamma och se upp. Avståndet mellan fängelseporten och vår egen dörr krymper hela tiden. Och plötsligt en dag har dom oss i sitt våld; vi känner oss som tjuvar!

Inne i Varbergs centrum och jag har kommit fram till det kooperativa, som det hette en gång i tiden. Om någon minns det. Ett djupt andetag och fotocellen ovan dörren registrerar mig. Dörrarna skjuts upp.
"För din skull! Vid larmsignal, kontakta personal! Välkommen!" Jag är förberedd men skylten uppnår önskad effekt på; jag känner mig som en tjuv. Redan innan jag passerat fotocell nummer två.
Jag skall inte handla, men jag lägger ändå fem kronor i pantavgift för kundvagn - avgift annars stöld - för om jag inte handlar så känner jag mig som en ännu större skurk. Det finns inget skurkaktigare än en ensam man utan vare sig kundvagn eller korg i en butik.
Avsikten med mitt besök är två skäl: dels skall jag räkna alla skylt- och så kallade antistöldanordningar, och dels skall jag intervjua Domuschefen.
Men skyltarna är fler än väntat. Redan vid ingången är det förutom avgift för kundvagn, även magnetvarnare, ilsken skylt, samt påbud att ej bära ryggsäck. Dessutom roterar en röd kamera i taket och ser ut som ett UFO på ingående.

Jag börjar svettas. Det finns ingen möjlighet att hålla räkning på alla skyltar och kameror inne i butiken. Jag drar kundvagnen fram och tillbaka ett oräkneligt antal varv inne i butiken och jag känner mig som den största skurk i världshistorien. Jag skall intervjua Domuschefen men det verkar gå åt helvete. Jag kan inte genomföra en intervju om jag svettas som en gris. Jag slänger ner ett antal konservburkar i kundvagnen och flyr bort mot kassan. UFO-kameran följer min flykt.
Jag läser den sista skylten vid kassan: "För din skull! Larmade varor. Du skall inte betala för det som andra stjäl! Snatterier polisanmäles!"
Men jag får betala för övervakning och larm. Och reklam. Det var det jag hade tänkt fråga Domuschefen om.

Det känns befriande att stiga ut i den kyliga uppfriskande februariluften. Svetten torkar längs ryggen. Jag styr stegen mot biblioteket för ny studie och intervju med bibliotekschefen.
På biblioteket möts jag av en magnetvarnare. Dess hotfulla gestalt och konstruktion fyller hela mitt synfält. Även om jag inte har stulit några böcker, är jag ändå lite nervös när jag passerar magneten: vem vet? Just idag kanske den väljer ut mig! Men jag klarar mig.

Inne på biblioteket pratar bibliotekschefen med en låntagare vid ett skrivbord. Han talar långsamt, sävligt och omständligt och det hela drar ut på tiden. Jag går ett antal var varv, fram och tillbaka, men bibliotekschefen bara fortsätter att prata. Jag börjar svettas igen. Det är stört omöjligt att klä sig rätt i februarivädret. För kallt ute och för varmt inne. Det verkar som om även den andra intervjun skulle gå åt helvete. Det gör den.
Det sägs att det stjäls mer böcker på de kommunala biblioteken, där bokkontroll föreligger i form av lånekort, än vad det stjäls på de arbetsplatsbibliotek där det inte finns någon som helst kontroll. Det var detta jag skulle fråga bibliotekschefen om. Om det alltså inte var dags att avskaffa lånekorten. Det var innan jag kände till deras nya magnetvarnare.

Ut i friska luften igen. Nu på väg bort till polishuset. Jag tänker fråga polischefen hur han ser på det här med ungdomsdanser. Det har nämligen hänt att danssugna ungdomar har ändrat siffrorna på sina ID-kort för att kunna komma in och dansa på dansställen där de inte har haft åldern inne. Ett antal ungdomar har blivit polisanmälda av nitiska vakter. Är detta verkligen ett brott? Att vilja dansa?
Nere i foajén i polishuset står det en kolossal mängd kostymklädda herrar. De glor ilsket på mig. Min klädsel matchar dem inte tillbaka. Jag inser att jag är en fullständigt värdelös Wallraffande reporter. Jag känner mig som en brottsling med anmälningsplikt på stationen ett antal gånger i veckan. Jag vänder i dörren.
Intervju nummer tre gick därmed de två andra till mötes.

Min sista - och förhoppningsvis första - intervju skall jag göra med pingstpastorn. Jag har nämligen noterat att inne i pingstkyrkans second hand-butik - som har finansierat deras nya kyrkbygge - har de numera hängt upp skyltar som talar om att så kallade snattare polisanmäles.
Men dörren till butiken är låst. Pastorn syns inte till. Kanske sitter han och räknar pengar. Tur för honom att Jesus inte kommit till second hand-butiken i Varberg och kastat ut alla krämarna: de har tjänat miljoner på saker som folk har skänkt och ändå tänker de med berått mod polisanmäla nån' stackare som stoppar en liten porslinsgris för fem kronor i fickan. Hur i herrans namn kan de tro att någon endaste människa i världen är beredd att krypa in i finkan för en liten porslinsgris skull? Bara tanken! Vad är det för människor egentligen? Om de älskar sin nästa såsom sig själva, så måtte de ju hata sig själva.
Min intervju med pastorn gick som ni förstår åt...

Här vaktas porslinsgrisen.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/97
i n t e r n e t u t g å v a n

---