F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 9/99
i n t e r n e t u t g å v a n
 | Den oborstade F I L O S O F E N  text Margareta Zetterström |
Restif de la Bretonne är därför fortfarande ganska okänd i vårt land och detta trots att han är en av 1700-talets stora franska författare och den som skrivit den kanske allra mest levande ögonvittnesskildringen från revolutionens Paris.1811 publicerade Michel de Cubières-Palmézeaux, poet och litteraturkritiker, denna "levnadsteckning" över Restif de la Bretonne som då varit död i fem år. Ivrig att återupprätta sin vän överdrev han måhända dennes utsatta ställning (Restif hade många fiender men också en liten krets höga beskyddare) och monarkiska sinnelag (Restif hyllade förvisso i det längsta Ludvig XVI men insåg samtidigt nödvändigheten av genomgripande samhällsförändringar).I fråga om Restifs framtida - och ständigt växande - ryktbarhet siade dock Cubières-Palmézeaux fullkomligt rätt. Själv har jag sällan mött en 1700-talsförfattare som i språk och kynne tycks mig så samtida och som skriver en så oerhört spänstig prosa. Så nog hade han, som redan under sin livstid jämfördes med Richardson, Rousseau och Voltaire, fog för att känna sig jämbördig med dessa sina mer namnkunniga författarbröder.När jag hörde detta namn, som alls inte var obekant för mig, studsade jag till av förundran och förvåning och bestämde mig för att nästa dag återvända till änkan Duchesne och då snarare för att titta närmare på Restif de la Bretonne än för att köpa någon ny broschyr. Jag anlände också till bokhandeln i precis samma ögonblick som den oborstade filosofen. Jag tilltalade honom i hövlig ton och eftersom jag önskade komma i samspråk med honom gav jag honom flera komplimanger och ställde även frågor om hans verk; bland annat frågade jag honom vilket år det var som Le Pied de Fanchette
utkommit och hos vilken bokhandlare man kunde hitta den bästa utgåvan av denna roman. Mina frågor och artighetsbetygelser borde ha glatt den oborstade filosofen: men icke! han tände likafullt sitt ljus mot staken på disken, stoppade in ljuset i lyktan som han stängde och tog sedan trappan upp till sitt rum utan att så mycket som ens svara mig och utan att titta eller hälsa på någon annan i butiken. Jag lämnade änkan Duchesnes affär, snopen till mods men något mindre angelägen att lära känna denne vresige författare. Fem eller sex år senare träffade jag honom i Madame Fanny Beauharnais salong
, dit hans vän Mercier tagit honom med och dit han fortsatte att vallfärda ända till sista stunden av sitt liv. Jag påminde honom då om det sätt varpå han uppträtt mot mig i änkan Duchesnes bokhandel; han drog sig händelsen till minnes och eftersom Madame de Beauharnais närvaro gjorde honom oändligt mycket mildare till sinnes svarade han mig:"Men vad hade ni väntat er? jag arbetade just då på min Hibou spectateur (Ugglan som observatör)
och eftersom jag ville vara en verklig uggla hade jag svurit att inte tala med någon människa.""Sådana ugglor som ni, svarade jag honom, är egentligen örnar
."Detta svar tycktes tilltala honom och sedan den stunden visade han mig alltid prov på vänskap och välvilja.volym om dagen: om tjugofyra dagar kommer jag alltså
att vara lika slät och fin om hakan som ni."
Restif de la Bretonne uppträdde i sällskapslivet inte alls på sådant artigt, älskvärt och inställsamt sätt som människor brukar göra när de söker behaga. Han var butter som en brumbjörn i sin konversation likaväl som i sina skrifter: han var av naturen tystlåten och trumpen, ordknapp och surmulen; han ställde sig, kort sagt, inte in hos någon men tog för den skull inte illa upp om någon annan gjorde honom sin kur och han var framför allt synnerligen vältalig när man förde hans egna verk på tal. /.../ Om nu blygsamhet i olika former ibland kan vara till nytta för en stor man som vill stråla med ny glans, är heller inte utbrott av högmod alltid till skada. I början av Revolutionen åt Restif de la Bretonne en gång middag hos sin vän Nicolas Bonneville Restif de la Bretonne hade den olyckliga vanan att varje kväll, när han kom hem, skriva ner allt han sett och hört under dagen. Denna metod har naturligtvis vissa fördelar men den har ännu fler stora nackdelar, framför allt ifall man publicerar allt man hört och sett. Då komprometterar man ofta mäktiga och respektabla personer, antingen genom indiskreta lovord eller genom opåkallad kritik; man uppväcker dessa personers vrede eller högmod; man skaffar sig fruktansvärda fiender och ursinniga förföljare och det var vad som mer än en gång hände den oförsiktige Restif de la Bretonne. /.../ Men vet ni då, herrar akademiker, hur denne beundransvärde man skapade sina verk, dessa verk som ni föraktar så djupt, ni som har till ert förfogande sekreterare och kopister som ni ändå inte lyckas hålla sysselsatta? Vet ni att Restif de la Bretonne utgav de flesta av sina verk utan att först skriva dem i manuskript och att han i stället avfattade dem direkt när han arbetade vid boktryckarkasten och pressen? Det innebär, i trycktekniska termer, att han inte skrivit en enda rad med sin egen hand. Vet ni att denna hans känsliga hand, styrd av ett mycket skarpt och klarsynt öga, med stor precision plockade de rörliga typerna och ordnade dem i rader i en låda och att han därefter, med stark och kraftig arm, öppnade och vek ihop ramen för att så att säga indränka det hela med sitt geni? Vet ni att denne man därvidlag förenade både fysisk och moralisk styrka, ni som varken har det ena eller det andra? Var hittar ni, mina herrar akademiker, var hittar ni en man som i samma utsträckning förenat dessa två utomordentliga egenskaper? Var hittar ni en man, alltid fattig och alltid förföljd, både före Revolutionen och därefter, som genomlevt denna fruktansvärda Revolution utan att begå minsta gemena handling och utan att ådra sig minsta skråma? Ty ni bedrar er, herrar akademiker, om ni tror att Restif de la Bretonne bara för att han ägnade sig åt att skildra folket och för att han gjorde detta med stor sannfärdighet, själv helt och hållet var en folkets man... Så fel ni har i så fall, och vad det gör mig ledsen! Även om Restif de la Bretonne var en smula upprorisk i litteraturen var han det nämligen inte alls i politiken; han var trogen det monarkiska styrets lagar, under vilka han var född, och jag såg honom också alltid med största noggrannhet följa dessa lagar och även om han nu, när kung Ludvig XVI ännu var lyckosam, inte uppvaktade denne ute i Versailles, såg jag honom i farans stund själv gå vakt utanför slottet i Tuilerierna av rädsla för att kungen skulle enleveras. Vem av er, herrar akademiker, visade sådant ädelt mod? Ni anklagar Restifs stil för feghet när det i själva verket var ni som var fega; ni hade det bra medan han led; ni triumferade tack vare era intriger medan han dog utan att för den skull avundas er; er obetydlighet gjorde er rika medan hans ryktbarhet blev hans ruin!... Men denna ryktbarhet tar nu ut sin hämnd, ty fastän ni ännu är i livet uppfattar era samtida er redan som döda, medan däremot Restif de la Bretonne aldrig kommer att dö i människors minne. /.../Restif de la Bretonne var mycket slarvig med sin klädsel: än var hans kläder trasiga, än fulla med fläckar; han drev sin nonchalans ända till ren osnygghet. Jag säger inte alls detta för att skada hans minne: när man är osnygg drabbar det bara en själv och man kan vara slarvigt klädd och ändå besitta många dygder och stor begåvning. För övrigt tyckte Restif de la Bretonne, som börjat som typograf och alltid levt som en sådan, att det var mer passande att besöka sina grannar klädd som arbetare än som förnäm herre med broderier på rockslagen. Denna nonchalans i fråga om kläder bidrog rentav till hans berömmelse, som vi snart skall se, och blev kanske ett av fundamenten till hans litterära ära.En tid efter vårt möte hos Madame de Beauharnais träffade jag honom, på gatan, iförd extremt långt skägg. Som svar på mina kommentarer angående skäggets omåttliga längd sade han:"Det ska inte rakas av förrän jag har fullbordat den roman jag just nu arbetar på.""Milda makter! utropade jag, men tänk om er roman består av flera volymer?""Femton ska det bli", svarade han."Och hur många har ni redan skrivit?""Tre.""Bara tre...? Då har ni ju tolv kvar att skriva; om vi räknar med en volym om året kommer ni inte raka av er skägget förrän om tolv år.""Unge man, ni kan vara lugn för att jag skriver en halv volym om dagen: om tjugofyra dagar kommer jag alltså att vara lika slät och fin om hakan som ni."Detta svar, som kanske i någras ögon framstår som löjeväckande men som jag finner lika naivt som enastående, belyser två intressanta sidor av Restif de la Bretonnes karaktär: dels den extrema lätthet varmed han skrev sina romaner, dels det faktum att han satte alla sociala konventioner åt sidan för att påskynda sin ryktbarhet och sin odödlighet och att han mycket väl kunde strunta i att raka sig om hakan för att i stället desto snabbare få en lagerkrans på huvudet...
. Kring bordet satt enbart människor kända för sina dygder, sina talanger och sin patriotiska glöd; människor som därefter, under Revolutionen, uppförde sig på bästa sätt, dvs klokt och förnuftigt. Sedan dessa herrar uttömt allt som fanns att säga i ämnet politik och konversationen i stället gled in på litteratur understod sig en av dem, och det var en man som höjde sig över mängden genom sina kunskaper i vitt skilda ämnen och genom mångfalden egna arbeten, understod sig alltså denne man att förlöjliga romankonsten och säga att denna genre är både onödig och värd förakt. Restif de la Bretonne aktar sig noga för att avbryta honom; han lyssnar, tvärtom, under djupaste tystnad men sedan mannen talat färdigt reser han sig upp och säger: "Ni ska hålla tyst! Trots er begåvning är ni bara en simpel dumbom och ni borde i själva verket dyrka mig." Han uttalar dessa ord, lämnar sedan bordet och försvinner som en blixt. Detta yttrande misshagade inte alls Nicolas Bonnevilles middagsgäster utan roade dem i stället omåttligt, ja även den man som var föremål för utbrottet; det är Nicolas Bonneville som själv berättat historien för mig.Restif de la Bretonnes belackare, som i de flesta fall inte ens läst hans verk, säger att han skrivit för mycket och att allt han skrivit är skrivet i en undermålig, vårdslös, osammanhängande och slapp stil. Nåväl minna herrar! skulle jag vilja svara dessa belackare, vem av er har under en sådan begränsad livstid skapat lika många verk översatta till flera olika språk, hur dåliga och undermåliga dessa verk nu än må tyckas er? Ni är akademiker; jag hör det på ert sätt att tala och ert en smula löjeväckande högmod. Men ni, herrar akademiker, vad har ni då gjort för att komma in i Akademien och för att uppnå äran att vara okända av den stora allmänheten? Ni har skrivit en madrigal åt en hertiginna som möjligen uppskattade ett sådant ynnestbevis; ni har skrivit en mycket tråkig opéra-comique som gjort lycka vid Hovet; ni, herr biskop, har hållit ett begravningstal över en dumbom till prinsessa där ni enbart uttalade lögner; och ni, herr finansman, har gett stora och magnifika middagar. Ni hävdar att Restif de la Bretonnes stil är slapp; men vilket mod har ni då visat i era skrifter och i ert uppträdande, ni som när Revolutionen utbröt övergav er Kung och ert fosterland? Ni säger att Restif de la Bretonne skrev för många böcker och, på denna punkt, håller jag med er: han borde inte ha skrivit en enda, han borde inte ha skrivit någonting alls... Han borde inte ha gjort sig mödan att fördunkla er storhet.Restif de la Bretonne utsattes för förföljelse före, under och efter Revolutionen och det är framför allt det som, enligt min uppfattning, gör honom oändligt respektabel. Jag kan inte nog betona, jag kan inte nog upprepa: även om en människa bara är ett kvalster blir hon i mina ögon en elefant så snart hon orättvist utsätts för förföljelse, och det är också det som hänt alla stora människor i alla tider, varifrån de än kommit och hur gamla de än må ha varit. Voltaire var bara tjugo när han fördes till Bastiljen och Restif de la Bretonne, han nästan dog av hunger i sitt eget land, sextiosex år gammal, men räddades av den goda, ömsinta Fanny de Beauharnais... Men låt oss inte prata mer om det... Skäms, o mänsklighet! Skäms ni likgiltiga människor som inte bryr er om geniet!Det börjar nu trots allt bli dags att sätta punkt. Restif de la Bretonnes handstil var oläslig, hans stavning barbarisk, ingen kunde trycka honom och det var därför han själv tryckte sina skrifter och skrev så många volymer. Han var grov till sin karaktär men ägde snille; han var en illa slipad diamant men en äkta sådan, och även om det nu förvisso är sant att hans samtida föraktade honom, hånade honom, buade ut honom, ja t.o.m. ignorerade honom, kommer eftervärlden att göra honom mer rättvisa: han själv kommer aldrig att få uppleva rättvisans dag, men den kommer likafullt. Medan han levde kallades han pigornas och sömmerskornas Voltaire och Hallarnas Rousseau, och dessa epitet, som enligt min uppfattning är mycket hedervärda, kommer alltid att åtfölja honom.
litterära salong där också Cubières-Palmézeaux, i egenskap av grevinnans älskare, var en flitig gäst.
