F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
POTATISKRIGET
text Sigurd Hardestam • bild Per Hardestam
En duva! Så roligt det skulle vara om jag fick följa med grannens Mats ut och jaga! Men jag får inte.Vi sitter i gräset i skuggan bakom farfars röda stuga. Skolan hade nyss slutat. Vi hade cyklat de fem milen, pappa och jag. Kom fram för ett par dar sen. Det är sommar och varmt, skönt i skuggan.Vad de än pratar om så räcker det inte för att få mig intresserad. Ut i skogen är vad jag vill, Mats har egen hagelbössa. Han har sagt att jag får följa med honom och att jag också ska få skjuta. Det var meningen att vi skulle jaga skogsduvor. Men pappa vägrar. Aldrig i livet, säger han, att jag släpper iväg dej med nån bössa! Så jag vet att det inte är lönt. Jag surar inte ens. Men hör vad de pratar om gör jag inte.Tiden går. En lång tid går. Jag sitter med en tjock bunt papper. Pappa skrev på en gammal Remington reseskrivmaskin, som ingen annan kunde skriva på. Varje tangent krävde sitt speciella knep och pappa var ensam om koden. Kort sagt, maskinen var utsliten och han hade inte pengar att få den renoverad.Han har skrivit om mycket: Gårdarna runt hans hembygd, folk som levde när han var ung och såna som var döda då, men som farfar visste om. I papperen finns det som farfar berättade om och lite till. Om torp, för länge sen borta, om backstugor. Om skrock och skrymt, om trolldoktorerna. Och om Västergötland och soldaterna. Och potatiskriget. Det var om sånt de pratade, det har jag förstått senare, jag hörde väl något när jag blev äldre än den sommardagen då jag bara hade duvjakt i huvudet.Farfar var född ute på Hedsmossen i Korsberga i Västergötland. Där hade hans farfar en gång slagit ner sina bopålar. Han fick dika ut först, förstås, för det var myrmark. För mycket spelman och för lite bonde, sådan lär han ha varit. Och för snälla armbågar.Jordbristen hade blivit svår, det krävdes mycket för att hålla sig kvar på gården och byn han kom ifrån. Han hörde till förlorarna.Han hörde till dem som fick ge sig ut på mossen. Hårt var det men så småningom gick det att odla även där. Men det var frostlänt, ibland frös vårbrodden och familjen fick svälta sig fram till nästa år.När min farfar föddes 1873 var det inte stort bättre. Två kor hade de dock i lagården. Då började mossen avfolkas, man for till Amerika istället för att svälta på myrjorden eller slita hos bönderna. Farfar for till Amerika, men kom hem tre år senare. Då hade han sparat ihop så mycket att han kunde friköpa ett litet torp, med två hektar åkerjord, mylla på sandbotten, en timmes gångväg från mossen. Det höll naturligtvis inte länge, barnen vägrade stanna hemma. Hustrun hade tidigt dött. Men han blev kvar, hade nått sitt ideal: Sandjord som gav god potatis. Nära till bygden, där han kunde tjäna ihop lite kontanter. Nu är han för längesen borta.Myrmark ger ingen god potatis, åtminstone inte då när det bodde folk på Hedsmossen. God potatis fick de byta till sig från grannar, torpare, som hade bättre och torrare mark. Men det fanns dock potatis. 1873, när farfar föddes, hade den funnits sedan 100 år tillbaka.Men frånsett någon universitetsodling och Alströmers och några andras isolerade försök fanns knappast några potatisplantor före 1860-talet inom Sveriges gränser! När odlingen kom folket till del - vilket framsteg! Särskilt för dem som försökte livnära sig i skogsbygderna.Och den allra största betydelsen måste potatisen ha haft för backstugesittarna, den folkrika landsbygdens tidiga lönearbetare. Som torpare och bönder hade de ju ingen mark att odla på när behovet av deras arbetskraft tröt. Då grinade kalla nöden mot jordkulans fattiga invånare. Då fanns det bara tiggarpåsen, barnen åt ett håll och de vuxna åt ett annat. Ut och räcka fram en mager hand mot dem som bättre hade, buga eller niga för brödbiten eller vad folk kunde avvara. Eller huka sig för okvädingsorden, springa för hundarna.Men potatisen gick att odla bland stenarna! Den växte och den gav riklig näring igen. De fattiga lärde sig hantera den. Naturligtvis fick barnen hjälpa till att sköta odlandet, gräva ner potatisen om våren, se till att den kom ner tillräckligt så att ingen av de goda rotknölarna blev grön och farlig. Och man fick inte äta upp allt, en del måste finnas kvar att sättas i jorden nästa vår. Det var nytt och svårt men man pratade med grannarna och lärde sig. Den fattige daglönaren visste att skötte han potatisodlandet bra slapp han vara så hårt prisgiven åt dem som köpte hans arbetskraft, patronerna, bönderna.Vem tog hit potatisen? Man kan lyssna på förfäderna ute i bygderna, så får man veta. Är man klentrogen kan man kolla med forskarna, vetenskapsmännen: Det var soldaterna, de indelta soldaterna, som fanns ute i Sveriges bygder som tog hit potatisen.Vetenskapsmännen väcker till och med tanken att det kan ha funnits soldater som tagit med sig potatisknölar redan under trettioåriga kriget. Men det verkliga genombrottet kom i och med pommerska kriget 1756-1762!1756 ville de mäktiga i Europa krig. De gav sig på Fredrik II:s styrkor i Preussen. Sverige ville vara med på ett hörn och regeringen skickade ner sina indelta soldater. De fick bryta upp från sina små torp och sina familjer och ge sig iväg till Pommern.Men det gick illa för angriparna. De drevs tillbaka och fick snällt vända hemåt igen, med svansen mellan benen. Så även de svenske. Den gången blev officerarna utan krigsbyte!Men inte soldaterna! De fick smak på potatis, som odlades där. De pratade med bönderna där, insåg potatisens värde och fick med sig sättpotatis, som de sedan grävde ner i sina täppor hemma i Sverige. När hösten närmade sig hackade de upp sin skörd och åt den med god aptit, den var lika god som borta i Pommern! Grannarna därhemma såg, bönder, torpare och backstugesittare såg, pratade med soldaterna, smakade, funderade och tog efter.Så kom det sig att potatisen gjorde sitt intåg i Sveriges land. Först odlades den i täppor och på dikesrenar. Efter femtio år odlades den på åkrarna.Så långt är forskare och vanligt enkelt folk med god kontakt bakåt i tiden överens. Ibland är det enkelt folk som kan ge detaljerna, ibland är det forskarna. Det som är stort och har betydelse traderas mellan släktleden. Att ta hit och börja odla potatis var en stor sak.Men att kriget fick heta "potatiskriget" bland underklassen och vanligt folk, det tycks inte forskarna veta!Dock: "Krigsbytet" blev ju inget annat än potatis - därför potatiskriget - vad annars? Ett så träffande namn var alltför bra för att kunna skrivas av dem som bestämde hur det skulle stå. Deras förväntningar av krigsäventyret var ju också något helt annat. Så därför fick det bli "pommerska kriget" eller "sjuåriga kriget".Det är ju inte alltid som överklassen ser till resultatet.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
