F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96

    Fem punkter om

    Yttrandefrihet - absolut eller relativ




    av Jan Myrdal

    Från PEN-klubbens diskussionsafton 7 mars 1996


    1) Tabu

    Diskussion om Fatwan kan ge intrycket att det gäller något för Islam specifikt. Men föreställningar om samhällen utan tabu är ideologi. Tabu behövs för mänsklig existens. Omedvetenhet om detta bland gängse intellektuella är vanlig men farlig. Jag exemplifierar för att visa hur det känns när tabu kränks:
    Antag en medelålders manlig författare med litterära ambitioner och stipendiedrömmar. Han har potensproblem och kulturellt bestämt kompensatoriskt fantasiliv. Jag gör honom till tysk så ingen skall känna sig utpekad. Nu skriver han roman.
    I romanhandlingen flikar han in magiskt realistiska S/M-sekvenser. Det ger just nu i vår kultur god kritik och royalties. För att kittla tar han en tolvåring som objekt. För att riktigt fjonga det som magiskt realistisk erotisk S/M väljer han Anne Franks öden efter deportationen.
    Oavsett om han skrev höglitterärt som i Berättelsen om O eller brödskrivarpornografiskt som i A Man with a Maid - två av de hos oss mer populära S/M-böckerna - skulle han dömas i Tyskland som i Frankrike. Troligen skulle någon extrem militant i Bétar därtill slå honom ihjäl.
    Om ni nu tror att Anne Franks S/M-öden är en min nattliga fantasi då upplever ni en stark emotionell våg av motvilja mot mig ty tabu har kränkts. Men i Japan skulle boken varken väcka större eller mindre upprördhet än Historien om O eller A Man with a Maid ty kulturen har där andra centrala tabun. Överför nu exemplet till Rushdie och Islam!


    2) Tryckfrihetsförordningen

    I Sverige är såväl Satansverserna som Historien om O och A Man with a Maid skyddade av Tryckfrihetsförordningen som är grundlag. Med rätta säger jag som svensk då jag av olika skäl tycker illa om alla tre verken. Frän kritik alltså, men inte censur och förbud mot det jag tycker illa om!
    TF är ett resultat av vårt folks kamp mot överklassen de två senaste seklen. På kontinenten däremot - i synnerhet i Europas dominerande stormakt Tyskland - är tryckfriheten mer inskränkt; lagen är etatistisk. Och då den Andra industriella revolutionens reformsamhälle blivit olönsamt och avvecklas är yttrande- och tryckfriheten nu överallt under angrepp.
    Som alltid är det klerker, intellektuella, som kräver censur. Men nu inte för Guds skull eller moralens. De politiskt korrekta förevändningarna har bytts. Nu är det för kvinnors, bögars, invandrares skull eller mot högertankar. Bakom fraserna dock nu som förr överklassens behov av kontroll över orden i en djupnande ekonomisk och social kris.
    Strid för TF, för yttrandefrihet och informationsfrihet är en det svenska folkets försvarskamp. Hittills har svenska PEN stått vid sidan om. När dåvarande Sovjetunionens generalkonsul i Göteborg sökte sätta polisen på konstnärer som ställt Bresjnev till ansvar för det brottsliga kriget mot Afghanistan då vägrade svenska PEN ställa upp. Det direkta sovjetiska hotet mot den konstnärliga friheten i Sverige var ingen yttrandefrihetsfråga som angick PEN. Det var ingen enstaka förlöpning; i brev och uttalanden har styrelseledamöter senare i eget som i PEN:s namn uttalat sig mot såväl TF som mot yttrandefrihetens och informationsfrihetens principer. Ledande personer i svenska PEN har därtill förespråkat sådan principvidrighet som förbud mot lögnen (punkt 23 i NSDAP:s program!). Detta kan dock bero på okunnighet om och främlingsskap inför den svenska tryckfrihetens principer. Därför har jag begärt en klargörande debatt i vilken svenska PEN på Chartans grund entydigt kan ta ställning för Tryckfrihetsförordningen.


    3) Yttrandefrihet och ömsesidig respekt

    Nu ökar den internationella utsugningen. Imperialismen söker spränga en rad stater. För att härska genom att söndra utnyttjar den inre motsättningar som i forna Sovjetunionen, forna Jugoslavien och i Sri Lanka. Stater som nu står i tur är till exempel Turkiet, oljestaterna Irak och Iran samt också Kina. Men även Indien och Mexiko.
    Imperialismen utnyttjar alltid ideologi och kultur i kampen om makten. Metoderna är tveggehanda och beprövade. Herraväldets aviga och räta. Å ena sidan maktideologi, rasism och imperietanke och å andra sidan den hycklande omsorgen om det godas seger. Drottning Viktorias generaler stred för det kristna kärleksbudskapet vid Indus; ryske tsarens generaler stred för de små folkens frihet från turkiskt förtryck; Förenta staternas trupper förhärjade Filipinerna för att ersätta spanskt mörkervälde med sann demokrati; den japanske kejsarens generaler ville befria Asiens folk från den vite mannens dominans; Hitlers Waffen-SS stred för ett enat Europa med social rättvisa; Bresjnevs hejdukar hyllade solidaritet, fred och socialism.
    Dagens kulturimperialism är inte mindre slug. I ena handen rasideologi, genetiska och biologistiska härskarargument samt teorier om kulturernas kamp. I andra handen mänskliga rättigheter (tolkade som av 1789 och inte av 1793 dock) och tankens ideala frihet.
    Nu som för hundrafemtio år sedan, eller åttio år sedan eller femtiofem år sedan gäller det att inte bli ett imperialismens medvetandestörda verktyg som Thomas Mann vilken under Första världskriget hyllade den tyska imperialismen och i det Andra världskriget fördömde det tyska folket, utan förmå som Bertolt Brecht fördöma den Hitlertyska imperialismen men försvara det tyska folkets rätt mot sådana som just Thomas Mann!
    Alltså att som under Svarta havskryssningen ställa parollen: Yttrandefrihet och ömsesidig respekt. Så möjliggjordes för bulgarer och greker, turkar, ryssar, ukrainare, rumäner, moldaver och vi alla att sitta samman utan att i makternas intresse formulera ideolgi för ömsesidig halsavskärning.


    4) PEN:s svek

    Men i Rushdiefallet har PEN - som kolleger påpekat i Teheran - arbetat hand i handske med de grupper i Iran vilka hävdar att det är omöjligt nå ömsesidig respekt med Väst. Att konflikten nu tycks kunna lösas beror på att PEN:s internationella inflytande minskat.
    Jag tror inte det enbart är omedvetenhet. PEN:s svek är överdeterminerat. Jag har varit med i det antifascistiska och antiimperialistiska arbetet sedan femtonårsåldern, före Stalingradvintern. Många svenska intellektuella, inte bara sådana som Böök och Hedin utan en lång rad yngre som P.O. Sundman och Ingmar Bergman var då på fiendens sida. En del bland er här arbetade sedan på femtiotalet i den CIA-finansierade Kulturens frihet, andra på åttiotalet för socialimperialismens falska krav: Freden är det viktigaste av allt.
    Det vore bra att ta lärdom av detta så att vi av olika åsikt inom svenska PEN förmådde sköta våra konflikter med blanka intellektuella vapen som Arvid Fredborg - en min respekterade motståndare på högerkanten - uttryckte det.


    5) Det norska fallet

    Jag kan förstå William Nygaards emotioner. Men jag saknar respekt för de norska kollegernas intellektuella och moraliska integritet; deras rättsmedvetande. Den som uttalar sig som Håkon Harket i Nordisk Litteratur 1994 har ställt sig utanför varje grundläggande rättsprincip.
    Det finns lika litet bevis för att Iran var ansvarigt för skottet mot William Nygaard som att PKK var ansvarigt för mordet på Olov Palme. I båda fallen var anklagelserna dock politiskt lämpliga. För kurderna i Sverige medförde detta svåra rättskränkningar; muslimer i Norge har nu utsatts för pogromskriverier som lett till att några - sunnimuslimer för övrigt - menar att det är lika gott att verkställa det de anklagas för!
    Att norska författare - många förr så revolutionärt marxist-leninistiska att de 1976 i Berlin inte kunde verka samman med så borgerligt anfäktade subjekt som jag - gått i spetsen för denna rättsvidriga och principlösa kampanj kan dock förklaras med att den som betalar kusken bestämmer färden. De är statssubventionerade och Norges stat lever på oljan.
    Vi intellektuella är fnask skrev jag för trettiofem år sedan. Men vi är det som grupp; statistiskt och i allmänhet. Som individer kan vi ta medvetenhet och bli ansvariga. Också norska kolleger.


    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96