F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/96
g o d i s  f ö r  k r y d d s t a r k a

Lillemor ringde häromkvällen. Vi hade inte pratat med varann sen vi var 15. Den gången var det sommar, och jag hade föreslagit Lillemor att vi skulle cykla till havet och bada tillsammans. Jag minns inte var jag hämtade modet. Det var en fin sommardag och vi cyklade en och en halv mil på slingrande grusvägar kantade av mjölkbord och hundkex. Framför oss låg den gula sandstranden. En ljum vindfläkt drog upp solblänk i vattnet.
Vi låg där i sanden och solade och pratade. När det blev för varmt doppade vi oss och simmade i turer runt varandra. Lillemor kysstes med öppen mun; hennes stora vita tänder klirrade mot mina. Vi hade trevligt. På vägen hem lärde mig Lillemor pseudofranska: Äta gelé med träsked.

Dagen därpå hade vi stämt träff nere vid ån. Vi satt på en bänk och pratade. Jag kände mig vuxen tillsammans med Lillemor. Hon var osäker, oviss, frågande. Lite kände jag mig som en välvillig morbror. Vi talade öppet och förtroligt om livet som väntade oss.
Jag kan inte minnas att vi träffades någon mer gång. Sen hörde jag bara talas om att Lillemor låg i Uppsala och levde ihop med en några år äldre man hemifrån. De båda hade ett intensivt och lyckligt kärleksliv tillsammans.
När Lillemor ringde mig i somras pratade vi länge. Hon satt fast i ett liv som hon inte ville leva med en man som älskade sin TV mer än han älskade henne. Han struntade i det mesta utom att se till att hon inte skulle klara sig utan honom. Hon var anställd i hans firma som var skriven på honom. De hade inte legat med varann på 15 år. Det hade blivit slut med det då han köpte hem porrfilmer och läderkläder.

Mannen hade överlevt tre hjärtinfarkter, själv hade hon blivit opererad för cancer.
- Är det så som min man säger, frågade hon, att man äter och skiter, sover och arbetar. Sen är det inte mer. Tror du att det är så? Blir man bara stoft?
Hon fick ångest när hon tänkte på det. Jag svarade att jag tror att man finns kvar, närvarande i allt. Hon undrade om jag inte trodde att man kommer tillbaka. Jag förstod att hon hoppades på en verklig återfödelse, ett annat liv, en ny chans.
- Nej, sa jag, det tror jag inte. Jag tror inte på själavandring. Varje människa är ett unikt utflöde av en gemensam energi. Endast detta livet kan levas. Här och nu kan du delta i skapelsen, imorgon kan det vara för sent.
Lillemor fortsatte att ringa mig. Efter hand tyckte jag att hon lät gladare. Men hon levde kvar i samma liv.
Nu är det höst. Månen hänger som ett gult äpple på den djupblå natthimlen. Jag bakar en gammaldags äpplepaj, trygg som en vis åldring.

Hacka ihop mjöl, socker och rivna bittermandlar med det kalla smöret skuret i tärningar. Blanda ner grädden och forma mördegen till en boll. Lägg in den i en plastpåse, platta till den. Låt degen vila svalt en stund.
Tvätta äpplena, klyfta dem och kärna ur dem. Skär dem i tunna skivor. Lägg dem i en rund pajform tillsammans med russinen. Strö rårörsocker över, finns i hälsokostaffärer, kanel. Riv mandelmassan och strö den över äppleskivorna, platta till så att ytan blir jämn.
Kavla ut mördegen på mjölat bakbord, rulla upp den på kaveln, rulla ut den över pajformen. Skär rent längs kanten. Pensla mördegslocket med uppvispat ägg. Ta med sporre eller kniv ut en remsa av degen och tryck ut den längs kanten. Samla ihop degresterna till en boll, kavla åter ut den. Sporra ut lite blommor och blader som dekoration på pajlocket. Pensla alltihop. Låt vila en stund. Grädda i 175 grader 45 minuter ganska långt ner i ugnen.
Lösvispad grädde till, eller glass.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/96

---