F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/98
g   o   d   i   s     f   ö   r     k   r   y   d   d   s   t   a   r   k   a

Loppcirkus textOtto von Friesen bildGittan Jönsson

På Tivoli i Köpenhamn var jag på loppcirkus en gång. Direktören förevisade sina små djur av vilka han påstod att han fångat ett särskilt fint exemplar på sovvagnen från Stockholm. Lopporna kunde allt möjligt, dra små vagnar till exempel. Men hoppa gjorde de inte.
- De vänjer sig av med det om man lägger en glasskiva över burken där man har dem, sa direktören. När de hoppar får de huvudvärk och förstår att det är ett dumt beteende. Om de däremot gjorde sina konster snyggt och prydligt så fick de spisa aftenmad på direktörens underarm. Det tyckte de var gott. Loppcirkusdirektören var emellertid pessimistisk om framtiden, loppor är ganska kortlivade och de hade blivit alltmer sällsynta. Bedrövad såg han fram emot sin förtidspension.
Jag vet inte om loppcirkusdirektören fortfarande är i livet, och om han är det har han säkert ingen lust att börja arbeta igen på ålderns höst. Annars hade han varit välkommen hem till oss för att rekrytera nya artister. Det var så att vi började få insektsbett här och där i familjen, några stycken kliande bett ganska nära varandra företrädesvis på benen eller armarna. En dag när jag höll på att klippa rosorna borta vid hönshuset, fick jag se några små svarta insekter på locket till komposten. De hoppade frenetiskt upp och ner. Först tänkte jag att det var något slags jordloppor som höll på med parningsdansen, men så tittade jag närmare efter och såg att de liknade de där kattlopporna som hundarna släpade in i huset för några år sedan.
Så kopplade jag ihop anblicken av de små hoppande djuren med de insektsbett vi alla lidit av sen i höstas. Jag associerade till hönshuset och komposten där vi brukar raka ner hönslorten. Hönsloppor lägger sina ägg i lorten, det hade jag läst i Hanegället, Svenska Lanthönsklubbens upplysningsorgan. Allt klarnade för mitt inre, komposten fungerade naturligtvis som rena kläckningsanstalten för lopporna.
Nu vägrade mor i huset att hämta ägg i hönshuset, hon vägrade att överhuvudtaget sätta sin fot där mer. Loppmedlet Etotal inköptes hos Lantmännen. Visserligen stod det på burken att medlet endast fick användas på mink, men vi fångade in hönsen på kvällskvisten och pudrade dem grundligt. I min fantasi såg jag dem liggande döda i hönshuset tidigt nästa morgon. I stället vaknade jag av att tuppen gol. Vi hade glömt att stänga luckan och nu firade tuppen sin första loppfria morgon på länge med en lättad serenad. Jag blev inte arg som jag brukar bli när någon glömt stänga hos hönsen. Lättad vände jag mig och somnade om.
För säkerhets skull pudrade vi hönshuset och kompostlådorna också. Nu har det gått en månad, och peppar, peppar har vi inte blivit bitna.

För att fira segern över lopporna lagade jag en kycklinggryta, det är ju vi som ska äta hönsen och deras avkomma, inte lopporna. Nu ska erkännas att det blev en kyckling från affären, modell större. Vi äter inte våra kära åsbohöns, de är familjemedlemmar. Helst skulle de vilja sitta med oss kring middagsbordet, men de har litet svårt att lära sig bli rumsrena.

Det är roligt att laga mat med yviga gester ibland, slarvigt och bohemiskt. Jag styckade kycklingen i 10 delar, vingarna för sig. Lättast är det om man vänder kycklingen på mage först och skär eller klipper längs sidan av ryggraden. Så tvärs igenom bröstbenet så att kycklingen delas i två halvor. Ryggraden skärs bort och kastas eller kokas till hundarna. Så lossas benen från skrovet och delas i leden. Vingarna skärs bort från brösten som i sin tur delas i två.
Bryn först de fyra bröstbitarna i en stor, djup och het stekpanna med litet olivolja. De ska få ordentlig färg. Lägg undan dem på en tallrik och fortsätt bryna vingar, lår och ben i den heta oljan. Putta sen ner de mosade vitlöksklyftorna, hackad chili och auberginen skuren i stora kuber. När allt fått fin färg häller man ner en skvätt vitt vin om man har och skakar litet på pannan. Så i med de grovskurna tomaterna. Salt och peppar, inte för litet. Lock på, puttra på låg värme 8 minuter.
I med bröstbitarna, rör om, lock på, 8 minuter till. Så ett paket frysta eller en näve färska haricot verts på toppen, putta runt dem litet. Lock på, 8 minuter till. Grytan är klar. De gröna bönorna ska ha kvar lite av sin knaprighet.

Skrubba färskpotatis, dela dem på mitten. Lägg dem i en vid panna med 1 krossad vitlöksklyfta, 1 tsk salt, 1 dl vatten och någon msk olivolja. Koka under lock tills potatisen är mjuk. Strö något färskhackat kryddgrönt över, rosmarin eller oregano, timjan, persilja.
En skål med knaprig sallad, lite god olja och vinäger att skvätta ovanpå. Salt, socker, svartpeppar. Vänd en gång i förväg. Det chilenska vinet att dricka till. Livet är härligt - utan loppor.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---