F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8-9/97
    S   e   t   t    •    L   ä   s   t    •    H   ö   r   t

    Den långa vägen:
    Lars Noréns författarskap
    från poesi till dramatik

    Lars NylanderBonniers

    läst av Crister Enander

    Lars Noréns segertåg är ett faktum; något vi måste acceptera. Hans pjäsers framgångar utgör dock, som jag ser det, mer ett symptom på en tidens sjuka än stor teaterkonst.
    Det är hart när obegripligt att inte alla åskådare betraktar pjäserna som rena farser, utan faktiskt tar dem på djupt allvar. Ty de är - med något lysande undantag som till exempel Natten är dagens mor - ingenting annat än en grotesk spegelbild i vilken den övre och synnerligen välbärgade medelklassen kan få sin självbild bekräftad och förstärkt. Noréns pjäser säger till dem att det inte är de som är sjuka; genom att deras oftast självupptagna och överpsykologiserande sätt att betrakta och resonera om världen till och med finns på Dramatens stora scen förvandlas det plötsligt till något allmängiltigt. Resonemanget fungerar enkelt: Det sjuka framstår som det vanliga. Det vanliga är därmed inte avvikande. Det sjuka blir nästintill ett friskhetstecken.
    Att nu därtill behöva se Lars Noréns texter psykoanalyserade enligt de halvdammiga rönen från främst en Jacques Lacan - som författaren dessutom illa förstått att tillgodogöra sig - och från den avsevärt mer lättillgängliga lättviktaren J F McCannel av en annars tämligen begåvad litteraturvetare vid namn Lars Nylander blir väl svårsmält. Boken heter Den långa vägen hem, en svävande och ytterst luddig "analys" utdragen i nästan fyrahundra segdragna och ofta utsvävande flummigt korkade sidor.
    Här finns inte minsta ansats till några originella iakttagelser, inga infallsvinklar som kan förvåna eller tillföra något nytt varken för den allmänintresserade eller den som tagit på sig uppgiften att verkligen läsa vad Lars Norén skrivit. En smula överraskande för många idag är kanske att han en gång var en lysande poet före dess han försvann in i sina psykologiska dramer till medelklassens fromma.
    Nylander försöker dessutom - fast ytterst ambivalent, som om han hade svårt att bestämma sig - att dra in även personen Lars Norén i sin analys. Det övertygar inte det heller. Inget blir klargjort, allt svävar i ett obestämt tomrum som enbart lämnar den arme läsaren med två frågor ringande i huvudet:
    - Varför finns över huvud taget denna bok? Vem blir gladare eller klokare av detta sammelsurium?
    Inte jag. Inte du. Och knappast heller Lars Norén.


    Redaktör för Sett. Läst. Hört. är Magnus Nilsson, 040-91 04 58


    BILD: Lars Norén

    Lars NorénFoto: Albert Bonniers förlag




    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8-9/97
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n