F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 2/96
När kråkorna valde konung
- Ack, om det stod i min makt att jämt göra goda gärningar för alla människor...De som hörde honom frågade:- Nå, men hur ska du gå till väga?Och han sa:- Göra goda gärningar, helt enkelt. När tiden är mogen vet jag nog hur jag ska gå tillväga.En dag högt uppe på ett berg: "Ack, om Gud vore mig nådig så att han jämt skulle kunna göra goda gärningar för människans bästa!", mumlade han. En vandringsman kom gående och när han kom närmare hörde han mannens ord.- God dag, unge man! hälsade han.Mannen som ville göra gott vände sig om och såg vandringsmannen med vitt skägg, så långt att det räckte honom ned till magen.- God dag, gammelfar, sa han.- Vad är det du mumlar för dig själv, eller ber du till Gud om någonting?Mannen förklarade sitt bekymmer så gott han kunde, om hur han brann av innerlig lust att göra gott.- Många äro de som hittills, liksom du velat göra goda gärningar. Om du hade vetat hur man gör hade du nog inte önskat göra några goda gärningar. Goda gärningar är mycket svårare att göra än onda. Allt sedan världen skapades är det väldigt få som har lyckats, förklarade gamlingen, men mannen vägrade lyssna.- Javisst, sa han, men jag är inte som andra. Om jag bara hamnade på rätt plats skulle jag avskaffa all ondska på vår jord. Ingen skulle längre gå hungrig och törstig. Ingen skulle vandra omkring som en trashank. Alla krig och strider skulle upphöra. Jag skulle ställa allt till rätta.- Du vill åstadkomma mycket, du, utan att ens veta hur man går till väga, det må jag säga. Många har kommit och gått före dig och liksom du visste de inte heller hur de skulle göra.- Vad kan väl vara lättare här i världen än att göra goda gärningar?- Då så, eftersom du så gärna vill göra goda gärningar, skall du inte stanna här. Ge dig ut i världen och vandra, vandra utan rast och vila. Till slut skall du finna en plats, och när tiden är inne, kommer du att nå ditt mål.Den unge mannen lyssnade bara till det sista den gamle sa och gav sig av på sin vandringsfärd. Han vandrade hit och han vandrade dit, år ut och år in vandrade han. Och på varje ort han kom berättade han om hur hans hjärta brann av lust att göra goda gärningar.Han vandrade och vandrade, både dagar och nätter, tills han i himlarandens gryningsljus skymtade en fjärran stad. Staden var omgiven av en fästningsmur. Han fann stadsporten och gick in. När han nalkades stadens torg blev han alldeles häpen. Det var inte så konstigt för på torget var det fullt med människor. Jag tippar hundratusen, du kanske gissar trehundratusen. Man kunde inte se var folkhopen började och var den tog slut. Han begav sig in bland människorna. Var och en hade sitt att säga. Mannen blev vittne till vad som sades. Så här lät det:- Medborgare! Jag vill ert bästa! Be kråkorna välja mig till er konung. Ni kommer att få se att jag kommer att uträtta många goda ting för er. Det kommer att rinna nektar i alla åar, alla rännstenar skall vara guld. Jag ska se till att det istället för vatten regnar druvsirap. Ni kommer att kunna äta er mätta på bakverk och pastejer varje dag, till lust och leda. Ni kommer att få det så bra att det till slut blir för mycket för er. Ärade medborgare! Be kråkorna välja mig till konung!Mannen hörde likadana uttalanden ur allas munnar och häpnade ännu mer. Han vände sig till sin närmaste granne och mycket riktigt, det var den gamle mannen vars vita skägg räckte honom ända ned till magen, mannen han hade mött på berget.- God dag, gammelfar! sa han.- God dag, unge man!- Alla här i staden säger ju samma saker. Varför ropar och skriker de så högt, då? frågade han.- Var och en tror att just han är den ende som kan göra goda gärningar, men ingen av dem vet hur man gör.- Brukar de här människorna alltid skrika på det här viset?- Nej, det gör de bara när det är val. Här håller man val en gång om året. Då vill alla bli valda.- Varför det?- Därför att var och en tror att det är just han och ingen annan som är i stånd att göra goda gärningar. Här finns inte en enda som vilja göra några illgärningar.- Vad är det de väljer?- De väljer kung. Det här landet liknar inget annat. Här går inte furstetiteln i arv från far till son, som i andra läger. Varje år väljer man någon ur folket till konung. Om den som blir vald håller sitt löfte om att göra goda gärningar, förblir han kung. Håller han inte sitt löfte, håller man val igen om ett år. Hittills har ingen varit kung längre än ett år.- Nå, men varför ropar de "Kråka! Kråka!" hela tiden?- Jo, det gör de därför att det i det här landet är det kråkorna som väljer konungen.Just då blev det alldeles mörkt. Hela himlavalvet täcktes av ett moln av kråkor. Man kunde inte se solen för dem. Medan kråkorna flög och flaxade ovanför folkhopen och skrek "krak, krak", bönföll människorna:- Kråka, kråka, välj mig, för allt i världen!Kråkorna skrek och flaxade. En stor kråka flög nedåt mot mannen som vandrat land och rike runt i hopp om att få göra goda gärningar. Den stora kråkan flög varv efter varv ovanför honom och till slut sket den med ett - krak. Därefter flög den upp mot skyarna.- Du har blivit en tredjedels kung, en tredjedels kung! ropade alla åt mannen.Han blev helt förvirrad och vände sig till den gamle och frågade:- Vad är nu det här? Vad är det som pågår egentligen?- Här väljer man konung på det här viset. Om en kråka släpper en skit tre gånger på någons huvud, så blir den personen vald till kung. Det här betyder att du nu har blivit en tredjedels kung. Se nu till att kråkan väljer ditt huvud igen.Knappt hade han avslutat sin mening förrän kråkan ilade förbi och sket en gång till på samma hjässa. Folket på torget skrek:- Du är två tredjedels kung, två tredjedels kung!För att kråkan inte skulle uträtta sina behov en tredje gång på samme mans huvud blottade alla sina hjässor, ropade till kråkorna och bönföll:- Här, kråka! Här, kråka!Men kråkan slog dövörat till och valde samme man även den tredje gången, varpå folket på sina axlar bar honom till slottet och utropade:- Du har blivit kung!Mannen glömde inte kråkornas goda gärning som gjort honom till härskare. Han beordrade att alla fågelskrämmor i trädgårdar och på åkrar skulle tas bort. Alla som kastade sten på kråkor och skrämde dem ställdes inför rätta och dömdes till straff. Inte nog med det, han påbjöd även att man från varje hushåll en gång om dagen skulle kasta ut en handfull fågelfrön åt kråkorna.Folket började muttra missnöjt, men konungen hade bara öron för kråkorna. Sålunda förlöpte det första året. Det blev dags att hålla val.Åter samlades folket på torget. Och än en gång satte var och en i gång med att bönfalla kråkorna om att bli vald. Och alla försäkrade att de bara ville göra goda gärningar för människorna. Kråkorna kom likt moln. Himlen blev mörk igen. Skyarna fylldes av deras kraxande. Hittills hade alltid en enda kråka valt ut en kung, men i år ville alla kråkorna tacka konungen för allt gott som han gjort för dem, så tio kråkor kom samtidigt och släppte var sin skit tre gånger på konungens huvud. När mannen så blivit omvald glömde han inte kråkornas välgärningar. Han beordrade var och en av invånarna att på sin gård ta hand om tjugo kråkor. Han såg till att alla kråkor hade skydd mot kyla och vind. Kråkorna blev väl matade och växte sig större och fetare. Varje kråka blev lika stor som en kalkon.Bäst som det var, var det dags för val igen. Folket muttrade och var ännu mer missnöjt, men vad hjälpte det? Den här gången kom hundra kråkor stora som kalkoner, samtidigt, och fann behag i den förre konungens huvud, tre gånger om.Mannen som nu blivit vald till kung för tredje gången befallde:- Inte en enda lus ska besvära kråkorna! Kråkorna ska hållas rena! Polera deras fötter och smörj deras ändor!Kråkorna växte sig stora som får av all mat och omvårdnad. Dessutom blev de allt fler och fler för var dag som gick. En vacker dag hade de förökat sig så kraftigt och växt sig så stora att staden blev för trång för dem.Det vankades val igen. För att tacka konungen ännu mer kom nu femhundra kråkor på en gång för att sikta på den förre konungens huvud i tre omgångar.Och konungen lät så väl ta hand om kråkorna att folket inte längre fick plats i staden utan fick lov att lämna hus och hem och dra ut i skog och mark. De välmatade kråkorna blev stora som kor.Man höll val igen. Kråkorna, nu stora som kor, lyfte och flög omkring i skyn. Deras oväsen var öronbedövande. För att återgälda sin tacksamhetsskuld kom nu kråkorna allihopa på en gång och släppte sina tacksägelser på konungens hjässa.När folket kom närmare för att på sedvanligt sätt bära konungen till palatset, såg de bara en hög av kråkspillning. Konungen hade kvävts under högen.Då jublade folket och satte genast igång att ropa:- Kråka, kråka, välj mig! Kråka, kråka, välj mig!
Ur novellsamlingen Satiriska sagor av Aziz Nesin (övers. Claire Kaustell), Lindelöws
"Humorn är den svages främsta vapen" sa han. Humorn gjorde honom älskad av läsarna och fruktad av makten.F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 2/96
