"Rasistbok", "billig populism" och "hets mot folkgrupp". Så lyder några av DN:s omdömen om Karl-Olov Arnstbergs nya bok.
Karl-Olov Arnstberg gör i sin bok Svenskar och zigenare (Carlssons förlag) en grundlig genomgång av svenska myndigheters agerande gentemot romer från 1940-talet och fram till i dag. Boken skildrar ingående de olika faserna i "zigenarpolitiken" och beskriver med ett antal fall situationen för romerna i dag. Men det är inte främst en bok om romerna och deras bekymmer, utan om svenskarnas bekymmer med romerna. Häri ligger det kontroversiella med boken och det som orsakat våldsamma utfall mot Arnstberg i den debatt som följde på publiceringen i höstas.
Karl-Olov Arnstberg är professor i etnologi. På begäran av Stockholms socialförvaltning startade han för ett par år sedan en utvärdering av socialvårdens "zigenarprojekt" i Rinkeby. Resultatet redovisas i boken tillsammans med en analys av de senaste 40 årens socialpolitik. Boken ingår som kurslitteratur på Linköpings universitet.

Det har funnits romer i Sverige sedan flera hundra år tillbaka men det har rört sig om olika släkter som kommit och gått över gränserna. Dagens svenska romer (som inte invandrat under efterkrigstiden) kan bara räknas tillbaka till början på seklet. År 1914 fanns det cirka 200 romer som betraktade Sverige som sin hemmabas men som periodvis också lämnade landet.
Socialpolitiken kan indelas i tre faser:
fram till slutet av andra världskriget lämnades romerna i stort sett ifred. Ivar Lo-Johansson som engagerade sig starkt för romerna med sin bok Zigenare. En sommar på det hemlösa folkets vandringsstigar hävdade att den politiken borde fortsätta annars befarade han att romerna skulle förlora sin kulturella identitet,
1945-1970, assimilering i det svenska samhället. Systrarna Rosa och Katarina Taikon var förebilderna för lyckad integration och personer som John Takman och Carl-Herman Tillhagen agerade opinionsbildare för romernas sak, och
från början av 70-talet slår de mångkulturalistiska idéerna igenom och politiken övergår till assistans av romerna. Med socialpolitiken skall de hjälpas materiellt samtidigt som de skall förbli "zigenare". Bakgrunden är en mycket generös invandringspolitik inriktad på romer. På Dagens Nyheters kultursida hävdades att Sverige skulle slå upp portarna "på vid gavel" för romerna. Med ett riksdagsbeslut 1970 fastlades invandringen. De svenska myndigheterna ville visa sin förmåga att klara integration där andra länder misslyckats. Urvalet av romer skulle ske bland de svåraste grupperna ute i Europa som det beskrevs i en utredning: "även totalanalfabeter, varmed förstås personer, som inte är så elementärt räknekunniga att de kan siffrorna eller klockan".
Arnstbergs genomgång av läget för romerna visar (med reservation för att beskrivningen gäller romer som kommit i kontakt med socialvården) att situationen inte förbättras utan att de blir alltmer beroende av socialhjälp, arbetslösheten ökar, kriminalitet och asocialitet breder ut sig och alkohol och narkotikamissbruk tilltar.
Detta sker trots att romerna i Sverige under de senaste 30 åren enligt Arnstberg fått mer stöd än några andra. Det har varit frågan om en kontinuerligt positiv särbehandling.
Vanligen utpekas romerna av politiker, journalister och socialvårdare som svaga utsatta och offer för det svenska samhället och detta är orsaken till misären i dag.
Mot detta ställer Arnstberg en helt annan uppfattning: den romanska kulturen är tvärtemot mycket stark och fenomenalt skicklig att överleva som en sammanhållen kultur trots att samhället förändras. Alla experter har grovt underskattat romernas vilja att låta sig försörjas av sociala bidrag men definitivt inte avstå från sin egen kultur.
Romerna skapar en motkultur mot den svenska, mot gajés (svenskarna), för att absolut inte integreras och därmed förlora sin identitet. Det får till följd att romersamhället egentligen inte accepterar att dess medlemmar går i gajés skolor och inlemmas i arbetslivet. Den som gör det riskerar att stötas ut ur den romerska gemenskapen. Det är helt acceptabelt att ta bidrag för en viss tids utbildning, stöd för anställning under viss tid osv men bara som ett sätt att försörja sig.
Arnstberg underbygger sin tes med många fallbeskrivningar och använder sig av Inga Gustafssons forskning där begreppet "gränsbevarande mekanismer" är centralt. Romernas övergripande mål är ej att bli svenskar utan att upprätthålla sin särpräglade kultur och kunna fostra sina barn i den.
Arnstberg kritiserar mångkulturalismen, "ett slags järnbur kring det zigenska, " men är samtidigt på ett sätt för mångkulturalism. Han ställer en rad villkor för att en etnisk grupp skall ha rätt till samhälleligt stöd. Jag tror att Arnstberg har fel på den punkten. Mångkulturalismen verkar splittrande och segregerande. I Sverige finns tre nationaliteter som har rätt till samhälleligt stöd och bevarande av kulturell särart: svenskar, samer och tornedalsfinnar. Målet måste vara att invandrare integreras som svenskar.
Det intressanta med Arnstbergs modell om en romansk motkultur är att den gör konflikterna mellan romer och svenskar begripliga.
För de flesta journalister, politiker och socialarbetare verkar det finnas en blockering som hindrar dem att ta till sig en sådan modell. Arnstberg visar hur dessa grupper inte ser romerna som annat än offer och i stället genomgående lägger skulden för konflikter på svenskarna och utpekar dessa som rasister.
På 50- och 60-talet kom angreppen från systrarna Taikon och John Takman. I en uppmärksammad studie, "Kvarteret Flisan", tog också psykologiprofessorn Arne Trankell, uppbackad av socialarbetarna romernas parti medan grannarnas upprördhet utpekades som rasism. Konflikten var dock inte rasistisk utan en boendekonflikt där grannarnas krav på elementära uppföranderegler helt sattes ur spel av romerfamiljen. När de 25 berörda familjerna (av vilka några också består av invandrare) på ett möte till slut hotar med att kollektivt säga upp lägenheterna och flytta svarar socialchefen att kommunen inte är beroende av dem så de kan gott ge sig iväg. Trankell kommenterar detta i sin rapport:
"Det syns att detta tar. Som en solarplexusträff. Alla kommer av sig ett tag. Detta argument som de gått och sugit på och samlat för att fyra av, det blir en blindgångare i ett kärr. Ploff, säger det om denna projektil, och så hörs den ej, syns ej. Varsågoda och flytta."
Trankell vägrar att ta del av den verklighet som grannarna refererar till. I stället psykologiserar han över grannarnas avsikter och inställning till romer. Den av grannarna som fört ordet vid mötet med det sociala funderar han på att låta hänga ut i pressen som en reaktionär rasist.
Exemplet med Trankell och Kvarteret Flisan är belysande för hur debatten kommer att föras under senare år. Genomgående vägrar journalister, socialarbetare och politiker (med få undantag) att ta upp själva sakfrågan i konflikter. De drabbade utpekas som rasister och den som står på sig med sina åsikter riskerar att få schavottera i massmedia. Arnstberg konstaterar att från och med 60-talet har alla lärt sig hur debatten skall föras. Det politiskt korrekta är att romerna är offer och drabbade av det svenska samhället.
Med importen av romer under 70- och 80-talet ökar konflikterna. Romer är inblandade i kriminella handlingar, rapporterna om överdådiga socialbidrag duggar tätt. Detta tas upp i Jan Guillous TV-program Rekord-magazinet i oktober 1986.
Reaktionerna är blandade. Flera tidningar anser programmet upplysande och sakligt. Men de mer officiella opinionsbildarna rasar. I en TV-debatt angrips Guillou av Joakim Israel, Rosa Taikon och Bo Strömstedt. Debatten blir kaotisk. Joakim Israel associerar till judeförföljelser medan Guillou hävdar att han visat en verklighet i dagens Sverige. I Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyheter angrips Guillou och kallas öppet eller indirekt rasist.
Arne Ruth i Dagens Nyheter skriver en lång artikel som utger sig för att sammanfatta och säga sista ordet om Rekord-magazinet och Guillou. Nu är det Jan Guillou själv som har blivit det intressanta. Ruth skall utreda om Guillou är rasist eller ej. Utan att gå in på vad som verkligen visades i programmet broderar Ruth kring effekterna av det. Programmet fungerade rasistiskt enligt Ruth. De svaga råkade illa ut och mytologin flödade. Ruth är inte välinformerad om romer men tycker sig känna igen rasismens formspråk. Vad han i själva verket menar är att opassande verklighetsbeskrivningar bör inte släppas fram.
Med Rekord-magazinet-debatten blev mönstret från Trankell och Kvarteret Flisan upphöjt till dogm. Debatt om romer (och invandrare) får inte i Sverige föras genom att ta upp konkreta konflikter och beskrivningar av vad som faktiskt händer. Debattörernas uppgift är att ställa sig på romernas sida och påvisa förtrycket.
Att så är fallet visas tydligt också av mottagandet av Arnstbergs bok. Aftonbladet (22 augusti) startade med en indignerad artikel av två doktorander: "Socialförvaltningen sprider rasistbok om zigenare." Artikelsidan domineras av en stort uppslagen bild av en romersk kvinna i Tjeckien som sörjer sin man som dödats av skinnskallar. De två doktoranderna vill inte gå in på vad som egentligen står i boken. "Det hela är en tröstlös läsning som det inte finns någon anledning att upprepa här." I stället ägnas artikeln åt att beskriva förföljelserna av romer i Östeuropa. Tanken kan inte vara annat än att läsarna skall associera Arnstbergs bok med detta. Doktoranderna avslutar med att kräva att de sociala myndigheterna tar avstånd från boken. Någon månad senare kommer i Aftonbladet två socialchefer med sitt avståndstagande till boken.
I Dagens Nyheter skriver Thomas Hammarberg den 2 oktober om "Tarvligt angrepp mot romer". Utan att gå in på Arnstbergs beskrivning av den svenska verkligheten hävdar Hammarberg att sanningen är att romerna har diskriminerats. När Arnstberg bereds plats för ett svar som går ut på att romerna i stället gynnas återkommer Hammarberg och hänvisar till förintelsen och de pågående förföljelserna av romer i Östeuropa. Hammarbergs slutsats blir att Arnstberg må ha rätt i vilka enskilda faktabeskrivningar som helst men han får inte dra några allmänna slutsatser av det. Det blir farliga generaliseringar som inte kan användas i "ett konstruktivt meningsutbyte". Jackie Jakubowski går också in i debatten i Dagens Nyheter och angriper Arnstberg för att skildra fall av konflikter. Jakubowski hänvisar till "billig populism" av samma slag som i "Alabama på 50-talet när Söderns rasister ville skydda sina barn från 'niggers'".
Det finns dock recensioner som tar fasta på vad som står i boken. Mats Hellspong, docent i etnologi vid Stockholms universitet, skriver i Svenska Dagbladet den 12 oktober att "Karl-Olov Arnstberg har skrivet en högintressant och viktig bok om ett nära nog tabubelagt ämne". Han avslutar recensionen med:
"Det är bara att hoppas att boken, byggd på decennier av forskning kring zigenarna i Sverige, blir sakligt bemött och konstruktivt utnyttjad. Men innerst inne tvivlar jag. Det brukar inte vara särskilt högt i tak i etnicitetsdebatten. Redan detta att inte enbart se zigenarna som offer utan lägga en del av skulden för deras problem på destruktiva drag i deras egen kultur är säkert alltför svårsmält för många."
Debatten kring boken visar hur rätt Hellspong har i sina farhågor. Domen mot Karolina Matti är också ett exempel på att yttrandefriheten hotas. Det är mot den bakgrunden tidstypiskt och djupt olustigt när, Jan Karlsson, publicerad i fem tidningar med ett rasande angrepp mot boken skriver:
"Karl-Olov Arnstberg bedriver något som har obehagliga likheter med hets mot folkgrupp."
Det som upplevs av vanliga människor i deras vardag skall alltså inte få beskrivas och debatteras offentligt. Så skapar överheten med mångkulturalismen som överideologi främlingsfientlighet och i förlängningen verklig rasism.

Karl-Olov Arnstberg

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---