F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/97
i n t e r n e t u t g å v a n
AV MARK TWAIN
översättning Hans O. Sjöström
illustration Åke Carlsson
ör att nu visa hur oerhört svårt det är att smyga på en omisstänksam allmänhet en moral eller en sanning med hjälp av ett spex utan att helt och hållet missa sitt mål ska jag nu beskriva två egna erfarenheter av sådant. På hösten 1862 började folk i Nevada och Kalifornien bli alldeles tokiga i märkliga försteningar och andra naturens under. Man kunde nästan inte titta i en tidning utan att där hitta en eller ett par glorifierade upptäckter av detta slag. Denna mani höll på att bli en smula löjlig. Jag var då alldeles grön lokalredaktör i Virginia City och jag kände ett starkt behov av att få slut på denna galenskap. Vi drabbas alla då och då av sådana välmenande faderliga stämningar, skulle jag tro. Jag valde att ta död på försteningsmanin genom en finstämd, ytterligt finstämd satir. Men den måste ha varit alldeles för finstämd, ty det var aldrig någon som uppfattade det satiriska i det hela. Min strategi var att beskriva upptäckten av en man som förstenats på ett ytterligt märkligt sätt.
Jag var för tillfället osams med Mr. NN, den nye coronern och fredsdomaren i Humboldt, och jag tänkte att jag kunde passa på tillfället att reta upp honom en smula och samtidigt göra honom löjlig. På så sätt kunde jag förena nytta med nöje. Jag berättade alltså tålmodigt och trovärdigt detaljerat om ett fynd av en förstenad man vid Gravelly Ford (exakt nitton mil från den plats där NN bodde, på en halsbrytande stig över bergen); att alla bildade personer i det omedelbara grannskapet måste undersöka det (det var väl känt att det inte fanns en levande varelse på åtta mils omkrets från platsen utom några utsvultna indianer, några handikappade gräshoppor och fyra, fem vråkar som inte kunde få tag i något kött och var alltför svaga att ta sig därifrån); att dessa kloka män hade förklarat att den förstenade mannen hade varit totalt förstenad i mer än tio generationer. Sedan konstaterade jag, med ett allvar som borde ha fått mig att skämmas, att så fort som Mr. NN fick höra nyheten sammankallade han en jury, steg upp på sin mula och gav sig i ädelt medvetande om sitt officiella uppdrag iväg på en strapatsrik fem dagar långa färd genom pottaska och malört, med risk för göra sig illa eller svälta ihjäl enkom för att utföra en undersökning av denne man som hade varit död och förvandlats till oförgänglig sten för mer än trehundra år sedan! Och när jag så att säga hade kommit igång fortsatte jag att med samma obevekliga allvar att säga att juryn i sitt utslag kom fram till att den omkomne mött sin död genom långvarig exponering. Detta fick bara till följd att min fantasi flödade än ymnigare och jag sa att juryn, med den barmhärtighet som är så utmärkande för pionjärerna, därefter grävde en grav och tänkte ge den förstenade mannen en kristen begravning när de upptäckte att kalkstenssediment under århundradena hade runnit nerför bergytan som han satt på. Detta ämne hade sipprat in under honom och stadigt murat fast honom vid "berggrunden". Jag berättade vidare att jurymedlemmarna (som samtliga arbetade i en silvergruva) ett ögonblick dryftade denna svårighet och sedan tog fram krut och stubin och började borra ett hål under honom för att spränga bort honom från hans plats, när Mr. NN "med den finkänslighet som är så typisk för honom förbjöd dem att göra detta och noterade att det skulle vara näst intill helgerån att göra något sådant".Satiren med den förstenade mannen bestod från början till slut av en lång rad himmelsskriande absurditeter som dock framställdes med en ton av sanningsenlighet som till och med gjorde ett visst intryck på mig själv. Jag höll faktiskt på att falla för min egen bluff. Men jag hade faktiskt ingen önskan att lura någon och inte heller någon förväntan om att kunna göra det. Jag litade på att min beskrivning av hur mannen satt skulle klargöra för läsarna att han var ett påhitt. Men jag blandade medvetet ihop detta med annat för att det inte skulle bli alltför tydligt – och det lyckades verkligen. Jag beskrev hur hans ena fot satt och sa sedan att han höll höger tumme mot sidan av näsan. Sedan talade jag om hans andra fot och återgick därefter till att tala om att fingrarna på hans högra hand spretade, sedan berättade jag en smula om hans nacke och återgick sedan till att säga att vänster tumme höll om höger lillfinger. Därefter gjorde jag en utvikning till något annat och återgick så småningom till att tala om att fingrarna på vänster hand spretade på samma sätt som på höger. Men det var alltför utstuderat. Jag rörde till det hela alltför mycket och därför gick beskrivningen av hans hållning, som var nyckeln till bluffen i artikeln, totalt förlorad, för det var ingen annan än jag som någonsin upptäckte och förstod det speciella och betydelsefulla med hur den förstenade mannen höll sina händer.Som satir på manin kring försteningsmanin eller vad som helst blev min förstenade man ett beklämmande fiasko. Alla accepterade honom i den allra godaste tro, och jag fick till min förvåning se att den figur som jag hade skapat för att krossa hela underverkshysterin och bringa löje över den utan svårighet upphöjdes till första plats på listan över de verkliga mirakel som vårt Nevada hade åstadkommit. Jag blev så besviken över att min plan hade misslyckats så till den grad att jag till att börja med blev misslynt och helst inte ville tänka på saken. Men när utbytestidningarna så småningom började strömma in med citat ur min artikel och ärligt menade hyllningar till den förstenade mannen började jag känna en trösterik och hemlig tillfredsställelse. Och allt eftersom min man färdades allt längre och jag genom pressen fick se honom erövra det ena området efter det andra, den ena staten efter den andra i USA och det ena landet efter det andra tills han hade hela jordklotet i sin hand och alltsammans nådde sin klimax med sublim och oantastlig legitimitet i augustinumret av Londontidskriften Lancet var min bägare fylld och jag sa att jag var glad att jag hade gjort det. Om jag inte minns fel tror jag att Mr. NN:s postsäck varje dag i elva månader var välfylld med ungefär en halv tunna tidningar från alla världens hörn med artiklar om den förstenade mannen markerade med en tjock ram av bläck. Det var jag som skickade dem till honom. Jag gjorde det av elakhet, inte som ett skämt. Han brukade svärjande kasta ut dem på bakgården. Och varje dag under alla dessa månader kom gruvarbetarna, hans väljare (för gruvarbetare slutar aldrig driva med en person när de väl har börjat med det) förbi och frågade om han kunde tala om för dem var de kunde få tag i en tidning med något om den förstenade mannen i. Han kunde ha hållit en hel kontinent med sådana tidningar. På den tiden hatade jag NN och allt det här lugnade mig och fröjdade mig. Jag kunde aldrig ha fått lika stor glädje av honom utan att slå ihjäl honom.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/97
i n t e r n e t u t g å v a n
