F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Med ekonomisk bantning följer nämligen moralisk diet. Det gäller inte minst skolan. Nu accepteras att det finns ungar som aldrig klarar sig ändå. Förr var det otänkbart - idag är ett visst svinn ofrånkomligt.

Ungarna i förorten som aldrig kommer få ett vanligt jobb. Det skulle kosta för mycket. Även om "den som spelar kort med Fan får räkna med hackorna".

on ligge la å gulla me nån annan", säger grabben med guldtänderna. Flinet blixtrar som paparazzis.
Men allt är väl och häktesbilen gungar lugnt över spårvagnsspåren. Roberto rullar en klibbig tagg. Det blir några bloss innan huvudförhandlingen. Bilen parkerar vant, småtjattret fortsätter i baksätet. Hela ekipaget vet hur dagen slutar. 6 månader plus utvisning. Åter till solen. Roberto mimar den kommande domen på oklanderlig byråkratsvenska som vore det ett annat språk.
- Tjejen då?, frågar jag uttråkat.
- Hon ha ju behov hon me. Ä du vet, de e ba å skaffa ny brud.
På med handfängsel. In i väntrummet. Stor och grällt klädd, föralldel proper, lite fadd cellukt - 23 år. Hatet är en enda stor turbo. Men idel leende.

Riktigt med byxorna nere stod jag inte förrän 1995. I Norrköping öppnade entusiaster boxarskola för att sopa upp slynglarna som halkat ur utbildningsväsendet. 16-åringar som ingen trodde på. Det blir en fin grej. De kan puckla på varandra, så får de disciplinen i ryggraden och sporten på köpet. Idén var att de ändå inte skulle lära sig någonting, och det kunde de ju göra medan de boxades. Å så höll man ju koll på glinen. Inte minst.
- Men skolan, ja, tar inte den sitt ansvar?
Runtomkring den frågan började jag ofrivilligt känna mig som en idiot.
- Ungarna är ju bara 16. Ni kan väl inte bara ge upp en 16-åring?
Skolbyråkraten såg klädsamt besvärad ut - som om upprörd vännen min, det var man igår, nu är verkligheten här.
- Ja vad skall vi göra?

Min 70-talsuppfostran, solidaritet och hela tjosan, var inte bara obsolet - den var en belastning. Ungarna själva var vana vid media, intresset för deras misslyckade existenser var stort. 16 år. Med lindade händer och kroppen lutad mot allt.
- Vad vill ni bli när ni blir stora?
Snart är det lunch, då blir det mat. Reportern är illa svängd. Men - det är snäppet roligare än Svenska och Engelska.
- Stora.
- Stora å starka.
- Proffsboxare!
Det var de första svenska ungar jag träffat som såg arbete, familj och barn i trygg ekonomi som en utopi meningslös att sträva efter. Men - de log också. Nästan jämt. Även när de sa att:
- Vi har inte en chans, och även om det var precis vad de trodde att jag ville höra.

Dagens kriminalvård är som gjord för större och fler fängelser. Men det har vi faktiskt inte råd med. Tack och lov då för elektroniken. Fotboja. Så knackar frivårdsinspektörerna (utbildade socionomer) på mitt i natten för att kolla så du inte supit. Stå och glo när du pisseprovar. Att du använder egen snoppekalle. Allt för att spara pengar. En stor sats socialt bottenskrap kan vårda sig själva i kvarten så blir det finkerum åt snedlöpta förortsungar. Inte fixar de den smala vägen.

Inte Roberto. Häktesbilen kommer att köra honom tillbaka till cellen, åsså anstalt, åsså flygplatsen. Misshandel, stöld, nån narkotikaförseelse. Allt som allt livet på en pinne. Samma pinne varje dag. 23 år. 6 månader å utvisning. Hatet som en turbo. Ett flin hela vägen ner.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---