F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
PREDIKAN ÖVER
VÅR LITTERATUR
Lika självklart bör ingen försumma sin egen stämma. Hur annorlunda den än klingar i en skock av får eller flock av vargar.Efter det att 50-talets dyningar mattats har torkan obönhörligt gjort sig gällande. De överdrivet extroverta 60- och 70-talen, liksom navelskåderiet de följande decennierna har lämnat föga i arv åt den litterära stilistiken.Och eftersläparna - de unga arga proletärerna vars talang är som barn som målar av en Mondrian och tror sig skapa, eller den haltande dandyism, i bästa fall resulterande i en lyckad litterär rebus, som Stockholms förlagsungar irrar omkring i - är inte ens destruktiva. Det finns inget kvar att förstöra.Vad gäller 80-talet och fram till idag är tomheten så påfallande att man vill intala sig att man står inför något så stort att det ännu är ogripbart men säkert värdefullt i rätt perspektiv.Men kejsaren är verkligen skrikande näck och ödsligheten är svart och dyster. Ingenting kommer att fastna. Allt glömmas.Kanske beror detta på att så litet skrivits med ambitionen att föra vidare något; ingen strävan efter att placera verk och människa på en tidsaxel, vars sammanhangs friska stöd kunde behövas. Istället är det här och nu och min person - litteraturen slutar med mig. Resultatet ett sterilt textlandskap hopplöst fastetsat i ett förbirusande ögonblick. Ingen vision. Ingen helhet.Kanske för att det just är helheten vi minns. Inte detaljerna. Mer människa än så kan man inte vara. Därför glömska. Trots frodigheten i det miserabla 80-talets bokproduktion. Marknaden var ju god. Och briljansen hos vissa författare är obestridlig, vissa passager nästan komiska i sin utmejslade perfektion, i sin hårda fernissa.Idag kvarstår endast obegripliga skelett, omöjliga att fastställa vad för kräk de tillhört. Som jämförande exempel skall tas någon av de stora, Proust, Mann, eller varför inte Melville vars vita val rymmer åtskilliga sidor som lästa för sig alstrar en viss trötthet. I detalj säkert trumfad av någon okänd modern teoretiker. Men väl plöjd lämnar en Moby Dick åt sin läsare frågor som aldrig kan skrubbas bort.Kanske för att en vida spridd myt, vars volym skruvats upp under 80- och 90-talen, talat om författarens aparta ställning i samhället, det existentiella och så essentiella problemområde som författaren själv utgör - denna ångestmotiverade yt- och symptomanalys. Eller den postmoderna filosofins klåfingrighet. Vilka poänger detta sidostråk än hade - för jag påstår ingalunda att det var poänglöst - kan en cul-de-sac nu lugnt konstateras. En ny riktning måste stakas ut.Kanske för att litteratur handlar om moral - och hållning. Vad jag skriver speglar vad jag är och tror och hur jag tror att det ser ut. Men - och här har den medelålders Stig Larsson rätt - hållning är i allra högsta grad estetik. Och för att det inte skall halta är det önskvärt att estetiken kopplas till frågorna varför jag blivit den jag är och vilken vikt detta skall tillmätas i bredare sammanhang.Slutligen: kanske blir det då plats för de mindre förutsägbara pennorna igen. De som skriver för att, som Boccaccio och Stendhal, det helt enkelt är roligt att skriva.Som sagt. Det är bara åsikter. Att jag tillhör de gossar som tycker att Lars Gustafsson är lite tossig och ser nämnde herr Larsson ungefär som en misslyckad äldre bror etc - detta är inte viktigt.Det viktiga är att litteraturen åter angår sina läsare och att läsarna åter angår författarna.För de eländiga som framhärdar i fraseologi och som enbart satsat sin själ i det illustrativa - för dessa arma finns inget hopp. De förblir vad salig mormorsfar tog till i trängseln:- Ena jävla klykor!
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
