F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 12/96
S e t t • L ä s t • H ö r t
México. Dröm och längtan Jan Myrdal och Gun Kessle
Fischer & Co
Mexiko är med sina mer än 90 miljoner invånare det folkrikaste landet i den spanskspråkiga världen, och dess huvudstad, som vi svenskar av någon anledning kallar Mexico City, har med förorterna inräknade en befolkning lika stor som Sveriges, Norges, Danmarks och Finlands tillsammans. Varför vi i Sverige ska ha ett engelskt namn på den spanskspråkiga stad som är världens största är naturligtvis inte alldeles självklart. Är det av kärlek till det uttrycksfulla engelska språket eller av ännu större kärlek till den stormakt som är Mexikos norra granne eller är det helt enkelt ett ovanligt naket uttryck för den anglosaxiska kulturimperialism som är lika hemtam i vårt land som i USA:s södra intressesfär?Jan Myrdal kom till Mexiko första gången 1980 tillsammans med Gun Kessle och har återvänt 1987, 1989-90, 1991 och 1996. Parets resor har resulterat i reportage och mycket intressanta TV-program, men först nu med boken México. Dröm och längtan (Fischer & Co) har vi fått det stora verk om Mexiko som vi har haft anledning att vänta oss.I centrum för Myrdals intresse står frågan om den mexikanska kulturens karaktär. Det är en fråga som har sysselsatt flera av de mest betydande mexikanska 1900-talsförfattarna, vilka om och om igen har återkommit till den: vad är egentligen det som skulle kunna kallas mexikanitet?Myrdal är djupt fascinerad av den märkliga kulturbrygd som har uppstått i just denna del av den nordamerikanska kontinenten. Mexikos kultur är inte spansk men har betydelsefulla spanska ingredienser, anser Myrdal. Den är inte heller vad kolonialherrarna skulle ha kallat en indiankultur. Och den är inte hälften av varje. Däremot är den en blandkultur, en mestiskultur, hävdar Myrdal, av sällsynt livskraftigt och fruktbart slag. Den är ett exempel på hur summan kan bli mer än delarna tillsammans.När de spanska conquistadorerna lade under sig Mexiko på 1520-talet gick de fram med en brutalitet som bara överträffades av deras girighet. De mötte en kultur som i många avseenden var överlägsen deras egen och inte minst ett ytterst högt utvecklat bevattningsjordbruk, som några decennier senare låg i spillror. Det agrikulturella sammanbrottet, och den hungersnöd som därav följde, ledde i förening med européernas grymma maktutövning och de infektionssjukdomar dessa förde med sig till en folkminskning som hittills saknar motstycke i vår tid. I centrala Mexiko levde år 1519 ungefär 25 miljoner människor. År 1532 hade befolkningen minskat till 16,8 miljoner. År 1568 var den nere i 2,6 miljoner, och 1605 återstod bara drygt en miljon människor i centrala Mexiko. Det är faktiskt inte förrän under 1900-talet som Mexikos folkmängd har återhämtat sig till den nivå den befann sig på före den spanska erövringen. År 1910 låg den på 15 miljoner, men under de senaste decennierna har den ökat i rasande fart för att år 2000 troligen vara uppe i över 100 miljoner.Det är uppenbart att conquistadorerna var grymma och brutala och begick något som måste betecknas som folkmord, men till skillnad från sina engelska motsvarigheter var de inga rasister, påpekar Myrdal. Det var säkert inte rasmässig vidsynthet som fick conquistadorerna att i stor skala idka älskog med inhemska mexikanska kvinnor, men de barn de avlade utsattes inte för diskriminering utan blev landets nya herrar och bärare av den blandkultur, den mestiskultur, som uppstod. Och det är ur den som mexikaniteten föds.En del av Jan Myrdals styrka är att han är så konkret, så jordnära. Ett resonemang som hos Octavio Paz kan få nära nog metafysisk karaktär blir när samma ämne dyker upp hos Myrdal en diskussion om produktionsmedel, äganderätt, medborgerliga rättigheter och inte minst siffror och statistik.En annan är hans förmåga att placera in konkreta detaljer och händelser i ett större mönster. Ett exempel är när han i den här boken berättar om byggandet av den mexikanska huvudstadens huvudpostkontor och sätter in dess tillkomst i ett stort historiskt och kulturhistoriskt sammanhang. Metoden är i sig alldeles utmärkt men samtidigt fruktansvärt farlig att låna. Den kräver nämligen kunskaper och ett historiskt helhetsperspektiv som knappast en enda av Jan Myrdals epigoner besitter. Därav åtskilliga tillkortakommanden på sina håll, av både större och mindre format.Myrdal berättar hur hans Mexikointresse tidigt väcktes av B Travens böcker och av Riveras måleri, och han återkommer gärna till 1900-talets storslagna mexikanska muralmåleri. De tre stora inom det är Rivera, Orozco och Siqueiros, som tillsammans skapade det nya Mexikos konstnärliga ansikte efter 1910-talets politiska och sociala revolution. Myrdal framhåller gärna Orozco som den kanske störste av de tre. Men det intressantaste i sammanhanget är naturligtvis den unika ställning som muralmåleriet har i det mexikanska 1900-talet och i mexikaniteten. Ett bättre exempel på god konst för folket får man leta efter under vårt århundrade. Och här är Gun Kessles foton till mycket god hjälp för läsaren.México. Dröm och längtan är en utomordentligt informativ och tankeväckande bok om ett av vår jords mest dynamiska och vitala kulturländer. Tyvärr tycks det dock ha skett en rad missöden under manushanteringen, och stavfelen och bokstavsfelen är många och irriterande, vilket är väldigt synd.México. Dröm och längtan kommer nämligen att ge våra västeuropeiska etnocentriker inte dödsstöten men i alla fall en ganska ordentlig näsknäpp.Chauvinister i alla länder, huken Eder!Redaktör för Sett. Läst. Hört. är Pierre Gilly, 08-644 50 32
