F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/97
S e t t  •  L ä s t  •  H ö r t

- Inga applåder. Vi är här för att arbeta. Ni är inte på teatern nu!
Fast det är vi. Och det på Dramatens stora scen, där Margaretha Krook som Maria Callas just gjort entré.
Kvinnorna är där för att ge sina mästarklasser. Jag säger "kvinnorna" för dessa lektioner för elever som vill snappa upp något av storheten hos sin lärare, blir lektioner både av den legendariska Callas och inte så lite av Margaretha Krook.
För att gestalta Callas, en av detta sekels mest betydande och omsusade operasångerskor, krävs en minst lika stor skådespelerska. Det är Krook assolut - för att parafrasera Callas storhet som till mitten av femtiotalet var La Scalas assoluta. Hennes inledande ord känns därför helt naturliga: hon möts av en applåd bara hon visar sig.
Och en helkväll i Krooks tecken blir det. Hon bär pjäsen och till det behövs mer än en lättflirtad publik. Det krävs en Krook för att gå balansgången mellan det till synes elaka - samma hårdhet hon riktat mot sig själv för att nå sitt mästarskap - och att vara så inlindat elak som Callas också förmodligen kunde vara.
Inte minst krävs det också en Krook för att komiken och textens understatements ska bli smorda med rätt sorts konstpauser och få den där lilla gesten som gör allt. Blott med ett svalt nejskakande höjt pekfinger samt ett oöverträffat krookskt uttryck av bestämdhet och hennes skarpa "Tyst!" blir omedelbart uppfattat av publiken.
Att säga att hon har publiken, Callas-Krooks imaginära elever, i sin hand blir en klichée. Vi låter oss slukas. Ändå är det inte bara en storslagen figur vi ser. Tragiken bakom primadonneskapet slår också lovar.

Men att ha husets största scen till sitt förfogande med en pjäs i det lilla formatet och en huvudroll som så fullständigt dominerar torde kunna ge stora skälvan även för drivna regissörer som Björn Melander och skådespelarmästare som Krook; pjäsen är egentligen på tok för tunn för denna scen. Inte blir den bättre av sin alltför statiska iscensättning.

Vi befinner oss hela tiden med enkla medel på den skola i New York där Callas i början av 70-talet, efter att ha förstört sin röst, gav sina mästarklasser. På en snedställd fond projiceras bilder.
Skyline-bilden över Manhattan bakom ett gallerliknande nätmönster visar att här härskar en mästare - och en diva - som ger lektioner i operasångens ädla konst. En konst som det tar ett helt liv av sträng disciplin, uppövad sensibilitet och arbete och åter arbete att - möjligen - uppnå. Den som väljer den lätta vägen kan vända direkt.
Och scenen är inte bara Krooks denna kväll. Nej, här finns också tre unga skönsjungande andar.
Efter att ideligen ha avbrutits för att lära sig varenda detaljs betydelse, att sången får mening först när hon lyssnar inåt, faller eleven Sophie (Cecilia Nanneson) ner på knä, sjunger sin bel canto-aria lågmält men känslostarkt och med vackert rullande konsonanter och mjuka fraseringar. En doft av vad Maria Callas konstnärsskap gick ut på, hon som med stor dramatik och djup känsla förändrade vår bild av opera.
Kristina Lugn som översättare borgar för en mustig nutidssvenska. Det passar denna pjäs av den amerikanske dramatikern Terrence McNally som ger inblickar i konstnärens väg till stjärnskapet kopplat med vardaglig folklighet. Den ger också författaren tillfälle att diskutera konsten och dess plats i samhället.
Men om pjäsen med sin blandning av operasång och teater har en musikalisk tematik är iscensättningen inte lika musikaliskt uppbyggd. De knappa dialogerna mellan lärare och elev, mest är det Callas som talar, bryts bara av Callas-Krooks inre monologer; drömska minnesfragment åtföljda av bildprojektioner från La Scala eller vackra, smått holografiska bilder av ett kvällsbelyst Athen och Akropolis, Callas rötter.

Monologerna i sig fungerar dock förvånansvärt dåligt. Krook blir lite malande, något jag aldrig upplevt förut, medan Callas starka inspelade röst ibland dränker henne. Bilden av Callas professionella och personliga liv blir över huvud taget grumlig.
Melander brister här i sin personinstruktion och sammantaget är detta långt ifrån Margaretha Krooks paradroll.
De mangrant stående ovationerna efter ridåfall talar ändå sitt tydliga språk: Framför oss står en av Sveriges mest älskade skådespelare.

Christina Lundberg är frilansande teater- & danskritiker

"Masterclass" av Terrence McNally. Översättning: Kristina Lugn. Regi och bearbetning: Björn Melander. Scenografi och kostym: Lennart Mörk. Musik: Vincenzo Bellini, Giacomo Puccini, Giuseppe Verdi. Musikalisk instudering: Eric Skarby. I rollerna: Margaretha Krook, Eric Skarby, Cecilia Nanneson, Barbro Netin Olofson, Mario Diaz, Adam Fietz.

Redaktör för Sett. Läst. Hört. är Pierre Gilly, 08-644 50 32

Exklusivt

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/97
i n t e r n e t u t g å v a n

---