F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

    Hur dansar Henning Mankell?

    Henning Mankell står med ena foten i den svenska snön och den andra i den afrikanska sanden.
    - Jag skulle inte vara den jag är utan mitt dubbla seende, säger han.

    text Åke Johansson • foto Ulla Montan

    Från sextiotalet minns jag ett svenskt band som spelade enkla dansvänliga melodier, som hämtade musiken ur våra gamla traditioner, som de sedan moderniserade. En låt hette Statsministern och häcklade honom för att han kunde ju räkna, läsa och skriva, men "han kan inte dansa rockn‘roll".
    Jag kom att tänka på den när Henning Mankell berättade en afrikansk historia. En forskare från staden hade rest till en liten ö ute i Indiska Oceanen och i en by hamnade hon på en tacksägelsefest för regnet. Folk dansade och sjöng och i en paus tackade hon och ville presentera sig för en äldre dam.
    - Om ni verkligen vill berätta vilka ni är, sa kvinnan, så måste ni dansa.
    Kvinnan från staden var inte van vid att dansa, men gjorde så gott hon kunde. Efteråt stirrade kvinnan häpen på henne och gav ett diplomatiskt välfunnet svar:
    - Vi kan inte i vår vildaste fantasi föreställa oss vilka ni är, men det är säkert vår begränsning som hindrar oss.
    En sådan ödmjukhet skulle ha sin plats också i vår Afrikabild.


    Roman som bör skrivas

    Bland publiken som lyssnar finns förstås Kurt Wallander-intresserade, men också läsare och resenärer med speciellt Afrika-intresse. Här finns också läkare som arbetat i Moçambique och där träffat Mankell och nu vill återse honom. Kanske finns det också någon konsult här. Men knappast någon av den typ som Mankell ondgör sig över; de som åker till Afrika och för 3000 dollar i timmen på några dagar eller till och med några timmar ska komma med den "rätta" lösningen på Afrikas problem.
    Den stora romanen som väntar på att skrivas i Sverige är den om Konsulten, säger Mankell med ett stort leende.
    Annars är det kalla novembervindar som drar in genom dörrarna till Sundsvalls Kulturmagasin denna sista oktoberkväll. Ändå är det inte kyla som strömmar genom luften. För det är med stor värme Henning Mankell presenterar sina tankar om Afrika och Sverige, om sig själv och sitt skrivande.
    - Jag har ena foten i den svenska snön och den andra i den afrikanska sanden, berättar han. Att bo i Afrika har inte gjort mig till afrikan, men till en bättre europé. Jag skulle inte vara den jag är utan mitt dubbla seende.
    Mankells första uppdrag som författare är att försöka förstå den värld han lever i. Nu har en stor uppgift blivit att "desarmera den falska bilden av Afrika". Han citerar Anders Ehnmark:
    - Idag vet vi allt om hur afrikaner dör. Men ingenting om hur de lever.


    Svält, elände, visdom och glädje

    Visst finns det svält och elände, förklarar Mankell, men där finns också visdom och livsglädje. Mitt i fattigdomen spirar rikedomen. Precis som det mitt i rikedomen spirar fattigdom. Vi kan lära av Afrika, precis som vi kan hjälpa Afrika. Och utan kunskap kan vi inte ge någon förnuftig hjälp.
    Mankell är idag en välkänd författare, särskilt för serien om Ystadspolisen Kurt Wallander. Mördare utan ansikte har visats i TV och Hundarna i Riga går på biograferna. För Villospår har han i år fått pris för bästa deckare. Han bor sedan åtta år i Moçambique, där han arbetar med en teater tillsammans med gatubarn. Nästa år ska de gästspela i Sverige.
    Från Afrika till Ystad är det långt. Men för Mankell är det bara ett litet kliv. Lika arg som över massmedias afrikabild, är han över oförståelsen inför det brutala våldet i Sverige.
    - De skriver det "meningslösa" våldet. Var finns det meningsfulla våldet? Och om det "obegripliga" våldet. När jag läser det slår jag helt bakut, berättar Mankell och drar händerna genom sitt tjocka grå hår.
    För Mankell är våldet inte obegripligt. Det var för att beskriva våldet och rasismen i Sverige som han skapade kommissarie Wallander, som han nu skrivit fem böcker om.
    - Vi skördar nu vad vi sått tidigare, säger han. Redan på 60-talet byggdes bostadsområden som vi kallade omänskliga. Så vad kan vi då räkna med att få för samhälle? Brutaliteten har sina rötter nånstans. Men idag väljer vi att inte se, eller vågar inte se verkligheten, utan gör den obegriplig, ogripbar.
    - Vi måste gripa tag i våldet och dra upp det med rötterna. Där är Kurt Wallander och jag överens. En annan punkt där vi är överens är oron över rättssäkerheten. Och därmed demokratin.
    Det tog lång tid för Kurt Wallander att lösa brottet i senaste boken Villospår. Just för att han inte vågade erkänna verkligheten, den brutala sanningen. Villospåret fanns inne i hans eget huvud.
    Mankell kliver tillbaka till Moçambique och berättar historien om den 10-åriga Sofia som är huvudperson i Eldens hemlighet. Hon trampade på en mina, skadades svårt och hennes syster dog vid explosionen. Ändå ger hon inte upp. Hos henne finns en okuvlighet. Mankell suger länge på ordet. Ett av våra finaste ord. OKUVAD. Att inte ge upp. Fortsätta kämpa.


    Hon vill dansa

    Sofia vill inte dö. Hon vill leva, trots att hon inte kan dansa, vilket är det värsta handikappet.
    Från Moçambique har Mankell också hämtat berättelsen till boken Comedià Infantil, för vilken Mankell nominerats till årets August-pris. Gatubarn som lever i armod, men som bygger upp sina egna samhällen, organiserar sitt eget liv. Bland dem fann Mankell en visdom och livserfarenhet som skulle kunna tillhört en som levt 70 år. Vi har att inte bara uppröras och hjälpa, utan också att förvånas, uppskatta och lära.
    Det är en gripande upplevelse att läsa den produktive (Tre böcker detta år! Missa ingen!) Henning Mankells böcker. Där finns en stor kraft att hämta. Det är lika gripande att höra honom berätta om sitt skrivande. Ett skrivande som manar på läsaren att inte sky verkligheten men också att inte ge upp. Att, som Sofia, bli okuvlig!

    Henning Mankell


    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95