F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n
    MAMMA ENSAM

    Lotta Wise är nyligen hemkommen efter att ha bott fyra år i Peru, där hon arbetat med gatubarn och med arbetande familjebarn och ungdomar. Här ger hon oss sina erfarenheter av hur livet kan te sig för en familj bland många andra i samma utsatta situation. Ensamma i ett mycket, mycket fattigt land.

    text & bild Lotta Wise

    Latinamerikas Peru är ett mycket stort land till ytan och har idag 23 miljoner invånare. Av dessa lever ungefär hälften i fattigdom eller extrem fattigdom. Den officiella arbetslösheten är hög, man talar om 50-60 procent, vilket innebär att den informella sektorn, där människor själva skapar sina arbetstillfällen, utgör halva befolkningen. Det sociala skyddsnät som vi i Sverige är vana vid med A-kassa, KAS och socialhjälp existerar inte - här får var och en klara sig efter bästa förmåga.
    Den sociala hierarkin i landet är starkt indelad i olika skikt. Högst på stegen befinner man sig om man är vit och från Europa (t ex spanskättad) eller från USA. Därefter kommer japaner. Den nuvarande presidenten i Peru, Alberto Fujimori, är son till japanska immigranter. Mellanskiktet är en fantastisk blandning av olika mestiser: indian och vit men också med inslag av svart eller asiat. Ju mer indian desto längre ner på stegen och allra längst ner befinner sig de 5 procent svarta som bor i landet.
    Ni får här möta en kvinna, Paulina Torres Toledo, 38 år, som är ensam med sju barn. Hon är mamma till åtta men äldste sonen, tjugoårige Juan, har växt upp med sin mormor och bor numera själv med fru och barn.
    Paulinas föräldrar är indianska bönder. De kom till staden Arequipa för drygt trettio år sedan i förhoppning om att hitta arbete så att de kunde ge sina barn en bättre framtid. En illusion som ganska snart smulades ner till en kamp för att överleva dagen.
    De arbeten som står till buds för de inflyttade bönderna är dagsverken på de stora odlingarna i Arequipadalen söder om staden. Områdena kring Arequipa i den södra delen av landet är kanalbevattnade. Här regnar det i bästa fall två, tre månader om året i januari, februari och mars. Klimatet är därför torrt och ökenliknande.
    Här odlas framför allt lök, vitlök samt olika grönsaker och dagsförtjänsten är runt 30 svenska kronor. Med denna inkomst klarar en barnfamilj att få ihop pengar till mat för dagen men så mycket mer blir det inte.
    De inflyttade quechua-talande bönderna har ingen möjlighet att spara ihop skolavgifter till sina barn. Många av dem är analfabeter eller har bara gått ett par år i skolan och har endast hjälpligt lärt sig att läsa och skriva. För Paulina och hennes syskon blev det ingen skola. De fick i stället börja arbeta med familjen på fälten.

    Som så många andra unga flickor träffade Paulina en mycket äldre man när hon var tonåring.
    Det enda den fattiga Peruanska kvinnan kan erbjuda sin man är barn. De blir på något sätt en rikedom i fattigdomen och i bästa fall en försörjningsgaranti när hon blir gammal.
    Naturligtvis fick även detta par barn. Närmare bestämt fyra stycken: Juan, Moises, Victor Manuel och Maria. Alla barnen är erkända av sin far, Moises Torres, vilket innebär att de har papper på var och när de är födda och på vem som är deras föräldrar.
    Varför fadern lämnade familjen har inte framkommit av Paulinas historia. Det får man gissa sig till, men vad vi vet är att hon plötsligt var ensam med fyra barn och fick klara sig bäst hon kunde.
    Denne hennes förste man dog 1997. Han var då 63 år gammal och alltså mer än tjugo år äldre än Paulina.
    Juan skickades hem till mormor som tog över hans fostran. Mormor arbetade då och arbetar alltjämt som daglönare på fälten utanför Arequipa. Denne äldste broder är den av de stora barnen som fungerar bäst idag, tio år senare.
    Näst äldste sonen, Moises, fick tillsammans med sin fyra år yngre bror, Victor Manuel, börja arbeta på gatan med att sälja choklad, karameller och tuggummi samt att vakta eller tvätta bilar.
    Mamma Paulina fick ta med sig Maria ut och leta upp arbete med att tvätta kläder åt bättre bemedlade.
    Under ett par år klarade familjen med knapp nöd att få ihop till mat för dagen och pojkarna Moises och Victor som bara hade gått i skolan ett par år fick sluta. Det fanns helt enkelt inte pengar till skolavgifter, böcker och skoluniformer.
    Lilla Maria fick aldrig börja skolan.


    En mamma i denna situation är förstås oerhört utsatt och har mycket svårt att klara av sitt liv. Utan barnens hjälp är det omöjligt men tyvärr är tillvaron på gatan hård och tuff. Hennes pojkar, särskilt Victor, lärde sig kvickt att det fanns snabbare sätt att få ihop pengar.
    När Paulina efter tre år träffade en man (vars riktiga namn jag aldrig hört, han omnämns bara som el Sapatero, skomakaren) såg hon sin chans att få hjälp med försörjningen och flyttade ihop med honom.
    Om hon då hade fått ett eller två barn till, med denne nye man som hon aldrig gifte sig med för hon var inte skild från sin första, då hade kanske situationen inte blivit fullt så hopplös som den sedan blev. Nu fick hon i stället fyra nya barn på fem år. I rask takt kom Lisbeth, Yesnia, Rosario och minstingen Fernando.
    Skilsmässor existerar i stort sett inte officiellt inom detta konservativa och mycket katolska system. Många par separerar men kan aldrig ta ut skilsmässa. För det första tillåter inte kyrkan det utan speciella orsaker. Kunde man t ex påvisa otrohet, som skulle kunna gälla, så tillkommer det faktum att det är dyrt att anlita advokat och betala rättegångskostnader. Därför är det enklast att bara separera och låtsas som ingenting. Man talar inte gärna om att någon i familjen eller släkten har separerat. Det är fortfarande inte accepterat, speciellt inte om man kommer från lägre medelklass eller om man tillhör den fattiga underklassen.
    Fosterpappans inflyttning i familjen och den nya familjesituationen fungerade inte alls för killarna. Både Moises och Victor kom att tillbringa mer och mer tid på gatan, där dom kände sig hemma. Moises som är clownen, inte den tuffa typen, fortsatte att tvätta och vakta bilar medan Victor Manuel började slå in på en annan karriär, gatutjuvens. Redan vid åtta, nio års ålder började han bli proffs.


    Så här har det fortsatt. Moises tar sig igenom sin dagliga tillvaro med biltvätt och kanske en och annan liten stöld ibland medan lillebror Victor Manuel som är både smart, intelligent och otroligt kreativ men tyvärr inte har fått tillfälle att utveckla sina förmågor på ett konstruktivt sätt, han åker in och ut på Inabif som är en statlig institution (ungdomsvårdsskola) för pojkar mellan 12-18 år. Därifrån är det ganska lätt att rymma så Victor brukar ta sig ut efter ett par månader och institutionen har inte resurser att leta upp de killar som lyckats fly.
    Så länge Victor är minderårig, tills han blir femton och om han inte gör några grövre brott är det Inabifs uppfostringsanstalt som gäller. Redan nästa år kan han dock få längre fängelsestraff om han åker fast för att ha rånat någon på gatan eller brutit sig in i en bil.
    När jag lärde känna Paulina för drygt tre år sedan hade "skomakaren", som alltså är pappa till de fyra minsta barnen, nyligen lämnat henne och flyttat ihop med hennes syster. Paulina var då gravid med Fernando och stod där ensam igen med fyra mindre barn. Hon hade naturligtvis fortfarande ansvar för Moises, då 15, och Victor Manuel, 11, men de kom sällan hem och visade inget intresse för att hjälpa henne. De hade aldrig fått någon bra relation till fosterpappan och kände inget storbrors ansvar gentemot halvsyskonen.
    Något stöd eller hjälp från de två olika fäderna till barnen fick familjen inte.

    Ibland tänker jag tillbaka på min egen historia som ensam mamma i Sverige på 70-talet.
    Visst var det nytt och några direkta förebilder historiskt sett hade vi inte. Men vi fick stöd och hjälp både från familjen och framför allt från staten i form av bostads- och barnbidrag. Staten gick också in och betalade för de fäder som inte tog sitt ansvar för sina barn.
    Naturligtvis var det tufft att förverklig sig själv och samtidigt fungera bra som ensam förälder i ett krävande samhälle, men efter att ha upplevt ensamma mödrars kamp för att överleva i Peru så får jag bekräftat hur otroligt privilegierad jag var och fortfarande är.


    Vid tiden för Fernandos födelse blev Paulina vräkt från sin bostad eftersom hon inte kunde jobba och därför inte hade pengar till att betala hyran. De senaste tre åren har familjen flyttat runt och tagit hand om hus som varit under uppbyggnad.
    Under tiden man bygger ett hus i en fattigförort till Peru måste man själv befinna sig där eller ha någon som bor där för att se till att ingen bär iväg med det som är klart eller med det byggmaterial som finns på platsen.
    Paulina har blivit något av expert på att leta upp hus som hon kan bo i och vakta under byggnadstiden. På detta sätt har hon i alla fall lyckats hitta tak över huvudet till sig och de mindre barnen. Men familjen måste ständigt flytta vilket gör tillvaron mycket otrygg och flickorna har inte fått en chans att börja skolan.
    Sista gången jag träffade familjen Torres Toledo bodde mamma Paulina och tre av de minsta barnen i ett litet hus som är avsett för boskap med ett litet rum på 4x3 meter. Huset tillhör en kusin till Paulina och var en nödlösning eftersom bostaden på intet sätt är människovärdig. Äldsta flickan Maria hade flyttat hem till mormor och yngsta flickan Rocario bodde tillfälligt hos sin biologiska pappa. Huset var så litet att alla helt enkelt inte fick plats.

    Här lämnade jag familjen i mars månad innevarande år. Min kontraktstid var slut och det var dags för mig att återvända till de privilegierades land.
    Victor Manuel och Moises, nu 14 respektive 18 år, fortsätter att leva och försörja sig på gatan med fri företagsamhet. Det blir mat för dagen och emellanåt någonting att ha på kroppen. De inhalerar terocal (ett tinnerbaserat lim) för att hålla hungern och kylan stången och deras framtid är liksom tusentals andra gatubarns mycket oviss. Arbetslöshet med tillfälliga jobb, fortsätta med att arbeta på gatan som försäljare eller ett liv i stadens fängelse - det får framtiden utvisa.
    Inget av alternativen innehåller möjlighet till det som föreskrivs i FN:s barnkonvention: "vida digna", ett värdigt liv med rätt till utbildning, hälsa och arbete. Här gäller i stället Darwins lag om överlevnad, dvs endast de starkaste och "bäst anpassade" gör det.
    I Peru verkar lyckligtvis också starka positiva krafter för att gatubarn och arbetande barn och deras familjer skall få det bättre. MNNATSOP (Movimiento Nacional de Nats Organisados del Peru) är en paraplyorganisation som utgör ett centrum för alla organisationer som arbetar för dessa barn och ungdomar.
    Här dokumenteras de erfarenheter man gjort under de senaste 25 åren. MNNATSOP erbjuder också en mycket bra utbildning för personal som på olika sätt arbetar för att åstadkomma en förändrig av samhället och samhällets attityd mot de utsatta barnen.
    Det går inte fort men i och med att ungdomarna nu får hjälp att organisera sig och lära sig att våga ställa krav på samhället kommer också dessa barns levnadsvillkor att sakta men säkert förändras.
    Därför kan och måste vi tro på en framtid för alla jordens barn.


    Lotta Wise arbetade för latinamerikasektionen hos föreningen Svalorna
    som har sitt huvudkontor i Stockholm.
    Svalorna medverkar endast i redan befintliga projekt där man placerar
    en person som coperante (medarbetare).
    I Peru arbetade Lotta inom ett peruanskt projekt, Hogar de Cristo,
    som är ett öppet hus för gatubarn och arbetande barn och ungdomar.
    Hon arbetade som volontär med kunskaps- och organisationsutveckling
    samt uppsökande verksamhet där hon tog reda på var barnen kom ifrån.
    Hon besökte också familjerna hemma och gjorde skolbesök hos de barn
    som fortfarande orkade gå i skolan och jobba.


    MNNATSOP

    Movimiento Nacional = Nationell Rörelse

    NATS: Ninos = Barn, Adolecentes = Tonåringar
    Trabajadores = Arbetare och S för pluralformen
    OP Organisados del Peru (Organisation i Peru)

    Nats är den förkortning man använder i dagligt tal
    och skrift om de arbetande barnen och ungdomarna.
    Påminner om den förkortning vi i Sverige använder
    för Barn- och Ungdomspsyk - BUP



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n