F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/96
    o r d s a k  o c h  v e r k a n

    Litteraturens politik
    och politikens litteratur


    Den ungerske marxistiske litteraturteoretikern Georg Lukács var för tjugotalet år sedan en lika aktuell tänkare som han idag på många håll är en bortglömd.

    Det kan kanske just därför vara värt att återknyta bekantskapen med Lukács, en av det europeiska 1900-talets stora tänkare.

    Ett fascinerande levnadsöde, liksom ett viktigt hävdande av förbindelsen mellan litteratur och politik, finns att återupptäcka hos honom, trots att mycket av det han stod för idag kan verka ohållbart.

    text Thomas Karlsohn

    Redan kring sekelskiftet och innan första världskriget fanns Georg Lukács - som son i en av de rikaste judiska finansfamiljerna i Budapest - i det intellektuella Europas centrum. Thomas Mann umgicks i familjen och under sina första år som student i Berlin och i Heidelberg stiftade Lukács bekantskap med såväl Max Weber och den tyska universitetseliten, som med den esoteriska kretsen kring Stefan George. Under ungdomsåren hängav han sig i periodvisa engagemang i Nietzsche, Dostojevskij, Kirkegaard och småningom också i Marx. Det var till slut den sistnämnda bekantskapen, jämte ett engagemang i den omvälvning som Ungern genomgick i krigets efterdyningar, som blev bestämmande för den unge Lukács utveckling. 1918 blev han medlem av det ungerska kommunistpartiet med medlemsbok nummer femtiotvå.

    Med detta steg inleddes en av de märkligaste och mest mångskiftande banor, både i intellektuell och personlig bemärkelse, som det europeiska 1900-talet bevittnat. Redan kort efter sitt inträde i rörelsen tvingades Lukács att abrupt avbryta sin mer salongsbundna verksamhet och under Béla Kuns kortlivade rådsrepublik agera som "vice kommissarie i kulturfrågor". Som fronttjänstgörande under inbördeskriget skaffade han sig snart ett gott rykte bland soldaterna. Samtidigt, ibland bokstavligen i skyttegravarna, påbörjade han författandet av sin 1923 publicerade Historia och klassmedvetande, ett verk som väckte enorm uppmärksamhet och hätsk debatt inom den kommunistiska rörelsen. Denna essäsamling har allt sedan utgivandet utövat ett nästan oöverskådligt inflytande på den marxistiska diskussionen, främst i Västeuropa.
    Under mellankrigstiden hamnade Lukács efter olika turer - bland annat efter en långvarig exil i Wien och med ständiga hot om utlämnande till Ungern och till ett säkert dödsstraff - i Stalins Moskva. Där stod han, som suverän domptör i den mycket betydelsefulla debatten om expressionismen, på toppen av sitt inflytande. Samtidigt kände han sig, om man får tro hans kanske mest gedigne biograf, Arpad Kadarkay, personligen hotad av terrorns excesser. Med mer eller mindre skickliga manövrer - bland annat berättas det att han en mörk natt medelst en lång käpp förtvivlat försökte få ett paket med icke lämplig litteratur att sjunka i floden - lyckades han undvika ett öde som av många anses ha varit utstakat åt honom.

    Efter kriget återkom Lukács till Ungern i triumf. Han begåvades med en lärostol vid Budapests universitet, den första och enda universitetstjänst han någonsin innehade. Snart blev han emellertid lovligt byte i den "stalinisering" av politiken som ägde rum under den inledande efterkrigsperioden i Ungern. Han blev offentligt hårt kritiserad från ledande partihåll och han tvingades till en mycket invecklad försvarsstrategi i en kombination av motargumentation och tystnad. Den outsiderposition som etablerades här - och som endast avbröts för det korta inhoppet i Imre Nagys ministär - höll Lukács inmutad ända fram till sin död 1971. Som intellektuell såg han sitt anseende i stadig tillväxt under hela efterkrigstiden. Han samarbetade med Bertrand Russel i fredsfrågan och han växlade repliker i en berömd debatt med Jean-Paul Sartre. Under hela sitt liv publicerade han en ström av välargumenterade analyser, främst på litteraturteorins område.

    Det är detta författarskap som är orsaken såväl till den aktualitet som Lukács åtnjöt för ett tjugotal år sedan som till hans nuvarande marginalisering. Frågan är, för den som intresserar sig för Lukács och hans gärning idag, om någonting mer substantiellt än fascinationen inför ett märkligt levnadsöde och inför en omfattande intellektuell kvarlåtenskap kan utvinnas. Har Lukács egentligen någonting att säga idag? Har inte sammanbrottet för den kommunistiska rörelse som Lukács tillhörde, och orienteringen bort från den typ av marxism som han representerade, effektivt dekonstruerat den världsåskådning han så skarpsinnigt pläderat för?
    På flera sätt har de ställningstaganden Lukács gjorde och de ståndpunkter som han omfattade blivit både omöjliga och irrelevanta. Ändå görs avfärdandet av honom allt som oftast på ohållbara grunder. Hela det kategoriska avståndstagande från den modernistiska litteraturen, som är själva grunden i Lukács tänkande om litteratur, förefaller idag passé. Lukács övertygelse om att en realism i Thomas Manns tappning av rent stilistiska skäl skulle representera en "progressiv" litteratur, den övertygelsen går idag inte att upprätthålla. Lika orimligt är det att hävda att modernismen hos exempelvis Berthold Brecht skulle peka i riktning mot vad Lukács brukade kalla ett "ideologiskt förfall". Diskussionen, så som den fördes av Lukács och hans samtida, tycks till och med ha blivit överflödig, eftersom det inte längre finns en enhetlig litterär "realism" att hänvisa till (även om det fortfarande finns författare som kan sägas vara realister).

    Men ofta har ett avståndstagande från den typ av litterär teori som Lukács utvecklade gått långt utöver upptäckten av att hans analyser i mångt saknar bäring. Dödförklaringen av Lukács har nämligen under de senaste decennierna ofta uttryckts i åsikten att den hos Lukács förutsatta förbindelsen mellan litteratur och politik, mellan estetik och samhälle, över huvud taget inte existerar. På den politiska högerkanten har man ju traditionellt alltid värnat om att finkulturen skall lämnas ifred av politiken. En radikal avpolitisering av litteraturteorin har därför på många sätt fallit väl in i de strategier man på denna kant utarbetat för att återta det berömda problemformuleringsprivilegiet. Säkerligen har ytterst få på högerkanten uppfattat vad diskussionen egentligen gäller. Men icke desto mindre har ideologisk instinkt visat sig solid där gamla bildningsideal krackelerat.

    På den politiska vänsterkanten har man på de flesta håll, i en klarnande insikt om många av de teoretiska orimligheter man omfattat, istället blivit benägen att lämna walk over. Litteraturteorin, liksom teoretisk diskussion i allmänhet, har i de flesta sammanhang avförts från dagordningen. En mer djupgående diskussion om estetik i allmänhet och litteratur i synnerhet har ofta strukits ut till förmån för mer dagspolitiskt manövrerande. Det lukácska sambandet mellan litteratur och politik, mellan estetik och samhälle, har på vänsterkanten således kanske snarare förträngts än förnekats. Men med dessa företeelser i minnet kan det nu vara dags att återknyta bekantskapen med Lukács. Vid sidan av hans fascinerande levnadsöde kan det vara värt att också intressera sig för hans tänkande om litteratur och estetik. Det lukácska sambandet mellan litteratur och politik, mellan estetik och samhälle, behöver nu nämligen få en nyformulering som kan öppna en gammal diskussion på nytt. Och endast genom en kritisk och seriös läsning av Gerog Lukács texter kan en sådan nyformulering bli verklighet.


    AV GEORG
    LUKÁCS FINNS
    BL A FÖLJANDE
    TITLAR
    ÖVERSATTA
    TILL
    SVENSKA
    Historia och klassmedvetande (1968)
    Lenins tankevärld (1970)
    Solsjenitsyn (1971)
    Det gäller realismen (1975)
    Goethes Faust (1981)
    Realismens seger (1983)
    Förnuftets banemän (1985)



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/96