F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/97
h v a d  f ö r v ä n t a  s v e n s k a r n e

är lång. Omkring en halv mil längs floden Merseys utlopp i Irländska sjön ligger äldre och nyare kajer, gamla förfallna magasinbyggnader - några i drift andra inte - och ett otal ingångar till hamnområdet. Ömsom omgärdas hamnen av gamla stenmurar och tegelstensmurar ömsom av stålstaket. Längst bort ligger den största ingången, till Frihamnen.
Det är dessa ingångar som de 500 hamnarbetarna - de sista fackligt organiserade hamnarbetarna i England - blockerar varje dag. Detta sedan de den 29 september 1995 avskedats efter att ha vidtagit en strejk som i statens ögon är olaglig. Deras kamp för att återfå sina jobb under ordnade förhållanden är en desperat kamp för att behålla en sista rest av fackligt inflytande i ett Storbritannien som de senaste femton åren gjort allt för att krossa fackföreningsrörelsen och luckra upp anställningstrygghet och människovärde.

Över hela världen har hamnarbetarkåren alltid varit militant och stridande. I Storbritannien utbröt den första betydande strejken redan 1889 då, som mest, 130 000 strejkade i London. Under den striden visades för första gången vikten av internationell solidaritet - de strejkande segrade till stor del tack vare ekonomiskt stöd från den australiska arbetarrörelsen, som samlat in 30.000 pund till de strejkande. Liverpool som länge har varit en stor hamnstad har också en stark tradition att falla tillbaka på.
1911 utbröt en generalstrejk bland transportarbetarna. En strejk som började i hamnarna och som lade Liverpool i belägringstillstånd, tack vare samordnad industriell aktion från de otaliga yrkesfackföreningarna som transportarbetarna var uppsplittrade i. Två arbetare dödades och välväpnade polis- och militärstyrkor sattes in för att kväsa strejken, som höll på att övergå i regelrätt uppror.

1947 införde det brittiska parlamentet en lag, National Dock Labour Scheme, som garanterade en viss anställningstrygghet. Självklart var denna lag en angel i ögat på den konservativa Thatcher-regering som, efter att bland annat ha krossat de brittiska gruvarbetarna 1984-85 och lagt gruvbygderna öde och utarmade, 1989 avskaffade denna lag trots en nationell hamnarbetarstrejks protester.
Sedan dess har fackföreningarna i hamnarna krossats och anställningsförhållandena försämrats avsevärt för de arbetande. En sista rest av organiserad facklig verksamhet har överlevt endast i Liverpools hamn.

I början av 1970-talet arbetade 14.000 i Liverpools hamn. Genom rationalisering (bland annat övergångar till containers) minskade arbetsstyrkan till 1.200 år 1989. Sedan dess har de anställda under 1990-talet skurits ned till 500, trots att hamnbolaget Mersey Dock & Harbour Company, MDHC, under samma tid gjort rekordvinster. Samtidigt tvingades de kvarvarande i allt större utsträckning arbeta övertid, 10-12 timmar om dagen upp till sju dagar i veckan, och fick dessutom order att ständigt stå till bolagets förfogande under fritiden.
För att bistå moderbolaget bildade MDHC 1991 dotterbolaget Torside Ltd, där ett 80-tal, företrädesvis unga, arbetare anställdes. I augusti 1995 beslutade Torside att 20 anställda skulle sägas upp och ersättas med tillfällig arbetskraft, det vill säga arbetskraft med individuella kontrakt, en allt populärare anställningsform världen över. Då de anställda röstat emot nedskärningarna hotade bolaget med att lägga ned verksamheten och säga upp alla.
Efter att några av de som protesterat mot anställandet av tillfällig arbetskraft avskedats gick alla anställda vid Torside ut i strejk, för att få sina kamrater återanställda. De upprättade strejk- och blockadlinjer vid hamnens ingångar och de övriga 400 anställda av moderbolaget gick ut i solidaritetsstrejk. Konflikten var igång...

Den strejk som brutit ut i hamnen betecknades som olaglig, eftersom den inte föregåtts av en regelrätt medlemsomröstning utan mer eller mindre utbrutit spontant. Därför utsattes de strejkande genast för hot från hamnbolaget, bland annat skulle deras anställningar göras om för att tillfredsställa bolagets behov av flexibel arbetskraft utanför fackets kontroll.
Efter att ha uppmanats att återgå till arbete av sitt fackförbund Transport & General Workers Union, TGWU, accepterade hamnarbetarna att strejken skulle avblåsas den 9 oktober. Trots detta avskedade hamnbolaget den 29 september alla hamnarbetare, vilket resulterade i att strejken och blockaden fortsatte, nu också för att hamnarbetarna skulle återfå sina jobb.
Den 23 oktober började hamnbolaget att rekrytera strejkbrytare från företaget Drake International Group som säger sig tillhandahålla flexibel arbetskraft. Sedan dess har ett varierat antal strejkbrytare utfört arbetet i hamnen. De till och med bor i baracker i hamnområdet.

I över ett år har hamnarbetarna dagligen samlats runt oljefat och i vindskydd för att hålla vakt, i skift.

"Judaspengar"

Allt sedan dess blockerar hamnarbetarna varje dag hamnens ingångar. De samlas runt oljefat och vindskydd och håller vakt i skift. När lastbilar försöker komma in i hamnen blockerar de grindarna, och polisen försöker hela tiden att stoppa dem. De enda fordon som släpps in i hamnen är ambulanser och brandbilar. När brandbilarna släpps in tutar de i solidaritet - brandmännen har under det senaste året varit ute i flera 24-timmarsstrejker själva i protest mot nedskärningar i brandförsvaret.
Trots att aktiekursen för hamnbolaget har rasat rejält vägrar bolaget att backa och återanställa hamnarbetarna. Bakom sig har bolaget bland annat den brittiska staten, som äger cirka 16 procent av aktierna och följaktligen har råd att hålla bolaget på fötter.
Förhandlingar har under hela tiden som konflikten pågått förts mellan bolaget och transportfacket TGWU. I januari uppmanade TGWU hamnarbetarna att ta emot ett avgångsvederlag på 260.000 kronor var - något som man tackade nej till efter en medlemsomröstning där över 80 procent förkastade vad de kallar "Judaspengar". De vill återfå sina jobb, inte köpas ut.
Hamnbolaget har också förhandlat direkt med hamnarbetarnas Port Shop Stewarts, de lokala arbetarråden, men då endast erbjudit 300 av de avskedade jobben tillbaka.

Strejken har drabbat hamnarbetarna och deras familjer hårt. Eftersom strejken anses som olaglig är deras fackförbund förbjudet att understödja de strejkande ekonomiskt. De tvingas därför leva på en arbetslöshetskassa som motsvarar endast 500 kronor i veckan samt lita till de pengar som samlas in.
Många av hamnarbetarnas fruar har lågbetalda arbeten inom vården eller är också arbetslösa.
För att stödja sina män har de bildat en egen stödorganisation Women on the Waterfront som bland annat har uppvaktat aktieägare och politiker och hjälper till att blockera ingångarna till hamnen.

Redan på ett tidigt stadium insåg hamnarbetarna vikten av internationellt stöd. En hamns inkomstkälla är just livlig handelstrafik. Denna trafik sköts till stor del av stora multinationella rederier. För att få effektivt fackligt stöd uppmanade de därför hamnarbetare världen över att blockera fartyg och gods som går till och från Liverpools hamn.
Några av de strejkande hamnarbetarna besökte USA, Kanada, Spanien, Frankrike, Grekland, Australien och Sverige för att söka fackligt, moraliskt och ekonomiskt stöd. I februari hölls en stor internationell konferens i Liverpool - den första i sitt slag sedan 1947 - med deltagare från hamnarbetarfackföreningar världen över. En uppföljande konferens ägde rum oktober 1996 i Paris.
I Sverige har Liverpool-arbetarna fått stöd främst från Svenska Hamnarbetarförbundet och Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC/Syndikalisterna). Detta sedan Bob Ritchie och Jim Davies Jr, från Port Shop Stewards, för första gången besökte Sverige i december 1995. Hamnarbetarförbundet har dels bistått med ekonomiskt understöd dels vidtagit ett antal fackliga aktioner mot fartyg till och från Liverpool.
Syndikalisterna har främst bidragit ekonomiskt och moraliskt, nämnas kan också ockupationen av rederijätten ACL:s kontor i Stockholm. Just Atlantic Container Line ACL är en av de största kunderna i Liverpools hamn. Genom att rederiets fartyg utsattes för aktioner från fackföreningar över hela världen beslutade de sig i somras att tillfälligt sluta trafikera Liverpools hamn. I början av hösten återupptog de handelstrafiken, trots att någon lösning i konflikten ej ägt rum.

I Liverpool har de strejkande stort stöd. På första maj, som inte längre är en helgdag i Storbritannien, strejkade tusentals post- och kommunalanställda till stöd för hamnarbetarna och i protest mot nedskärningar. På ettårsdagen av konfliktens utbrytande demonstrerade dessutom 10.000-tals människor i en stödaktion.
Men konflikten pågår fortfarande. Det är nästan ofattbart hur de 500 hamnarbetarna och deras familjer orkar härda ut i en strejk som pågått i mer än ett år. Det enda rimliga svar som finns är att solidariteten är stark och stridsfrågan så viktig att den måste föras till seger, kosta vad det kosta vill.
I en värld märkt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet och vidgade klassklyftor har arbetarrörelsens och fackföreningsrörelsens inflytande gradvis minskats. I Storbritannien har mer eller mindre ett krig mot fackföreningarna och fackligt inflytande förts och i Liverpool pågår just nu ett klasskrig mellan ett hamnbolag och en liten hamnarbetarfackförening. En strid mellan hamnbolaget som vill anställa och säga upp arbetare när de vill, betala ut lägre övertidsersättningar och slippa ha en fackförening på arbetsplatsen och en liten fackförening som kämpar för att försvara den lilla trygghet som ännu återstår.
En kamp som vi även börjar känna igen här i Sverige och som handlar om solidaritet, demokrati, människovärde, ordnade arbetsförhållanden och organisationsfrihet.

De strejkande männen har fått mycket stöd, inte minst från sina fruar. Kvinnorna har bildat en organisation som bland annat har uppvaktat aktieägare och politiker, och som hjälper till att blockera hamningångarna.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/97
i n t e r n e t u t g å v a n

---