F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
 |
EN MÄNSKLIG SÖKARE
En tradition vars högst skilda och särpräglade företrädare kanske inte främst förenas av gemensamma vetenskapliga värderingar eller likartad historiesyn.Sitt sista stora brett upplagda arbete "Svensk lärdomshistoria" hann akademiledamoten och professorn i idé- och lärdomshistoria aldrig att fullborda helt. Det fjärde och sista bandet förblev ofullbordat.Det påbörjade manuskriptet låg kvar på hans skrivbord. Och aldrig mer skulle Sten Lindroth med tunga, bestämda, nästan litet buttra steg gå uppför den rangliga spiraltrappan från Carolina Redivivas stora läsesal till sitt arbetsrum. Den sista sommaren Lindroth var i livet satt jag några månader i läsesalen och arbetade med handskrifter av och om den svenske sjuttonhundratalsfilosofen Benjamin Höijer och den radikala krets som samlats kring honom. Den är känd under namnet Juntan och dess medlemmar blev sedan 1809 års vinnande män efter flera årtionden av förföljelse.Det visade sig att nästan allt källmaterialet från denna period låg uppe på Sten Lindroths rum. Och snart slog sig Lindroth i slang med mig, ensamma som vi ofta satt i fikarummet. Utan den minsta antydan till att pråla med vare sig professorstitel eller ännu mindre ledamotskapet i Svenska akademien kastade han sig omedelbart och vetgirigt in i olika samtal med pipan ständigt beredd i handen eller viftande med ett rökmoln i luften. Han ville varje gång vi slog oss ner höra mina synpunkter på vad han arbetat med under dagen, få synpunkter på de tolkningar han gjort av det som även jag satt och läste igenom.Ty det avgörande och betydelsefulla för Sten Lindroth var aldrig titlar, positioner eller de yttre attributen. Kunskap och oförställdhet var nog de viktigaste nycklarna till hans hela personlighet.Med Lindroth gick en tradition i graven, dess siste ännu verksamme representant är hans lärjunge professor Rolf Lindborg i Lund. Traditionens linje är tydligt skönjbar och framstår som något av en bärande balk i svensk humanioras utveckling. Från pionjären Gustaf Ljunggren och hans "Svenska Vitterhetens Häfder" (1873-1895) går den över dess kanske mest lysande företrädare Henrik Schück och förbi den betydligt mindre kände Claes Annerstedt och hans imponerande "Upsala universitets historia" fram till Sten Lindroth efter att ha passerat hans lärare Johan Nordström som var upphovsmannen till ämnet idé- och lärdomshistoria i Sverige."Svensk lärdomshistoria", vars fyra band nu kommer i vackert och synnerligen prisvärt nytryck på Norstedts förlag, bär traditionens alla kännetecken. Den spränglärdes kunnande, där inte den minsta skenbart obetydliga detalj tycks ha undsluppit den skarpögdes granskning. Varje enskild källa, varenda bok och dokument har Lindroth läst och sett med egna ögon.Aldrig någonsin nöjde han sig med att luta sig mot eller enbart referera de mer lättillgängliga specialstudierna som en den slöes och slapphäntes stödkäppar.Här finns lärdomen, men den får aldrig förfalla till fotnotstung ogenomtränglighet. Historien är fylld av smittande inspiration, och den ska föras vidare. Det finns hos Lindroth - och hela denna tradition - en självklar koppling mellan innehåll och stil. Det tråkigt och träaktigt skrivna äger inte, tycks han säga till oss, rang av vetenskap värd namnet. "Svensk lärdomshistoria", som sträcker sig från vetenskapernas första stapplande steg under medeltiden till det ofullbordade bandets nosande på den gustavianska epoken, är heller inte bara ett självklart och oumbärligt vetenskapligt verk. Det är dessutom, i ordets alla innebörder, synnerligen läsvärt.Sten Lindroth var, precis som Henrik Schück, grundmurad materialist. Han ser först till produktionsmedlen, försöker beskriva betydelsen av till exempel hantverksyrkenas ökade industrialisering, före han närmar sig idéerna värld. Kopplingen är för honom en självklarhet. Så också de politiska utblickarna. Vad han vill ge, och även lyckas med, är en helhetsbild av de tider han skriver om. I det avseendet ger han oftast avsevärt mer och en tydligare och användbarare stomme för förståelse av historiens föränderlighet och gång än vad någonsin de troende marxologerna förmått.Och då detta med språket. Hela fyrbandsverket går att läsa enkom för sitt eget höga nöjes skull, för stilens, briljansens och dess livfullhets skull. Lindroth kunde som få gjuta liv i de döda och sedan länge glömda, på en nivå som Peter Englund ännu inte nått upp till på långa vägar.De aparta och besynnerliga professorerna, de tokiga rektorerna och snurriga tänkarna och de stora banbrytande vetenskapsmännen - alla ägnar Lindroth sitt intresse och låter dem ännu en gång, kanske för en sista gång, få stiga upp ur sina gravar, kliva rakt ur sina skrifter. Levande och fascinerande, kort och gott: mänskliga precis som du och jag.Sten Lindroths "Svensk lärdomshistoria" är ett av svensk humanistisk forsknings absoluta storverk och en njutning att läsa och att få fängslas, ja förtrollas av."Det är mina egna rötter jag söker", skrev Lindroth i en artikel, "historien, lärdomshistorien, handlar till sist om mig själv, min egen gåta."
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
