F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/97
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

    BILD: kvinnor i Lettland

    Foto: Tiina Rukka

    Där kvinnorna styr

    Lettland, igår ett okänt hörn av före detta Sovjetunionen. Idag en självständig nation och vår närmaste granne österut. För många invånare i den nya republiken har det gått rakt uppåt, för andra rakt nedåt. Klyftorna är enorma. Här, som på så många andra håll i världen är det kvinnorna som försöker uppehålla en sorts balans. Att se till att hjulen rullar, att barnen får mat och kläder och att behålla sin människovärdighet...

    text Vanja Lindkvist

    - Vi kvinnor försöker leva, säger Elga, 36 år. Männen tycker de är starka och bra, men de är bara "big maffiamen".
    Elga, som är mor till två barn, bor i Gaujiena, en by bestående av glest utspridda grå hus i nordöstra hörnet av Lettland, inte långt från den ryska och estniska gränsen. Hon är en färgstark kvinna, skrattet är aldrig långt borta och den röda jackan stämmer väl ihop med hennes varma personlighet. Elga driver ett svenskstött sågverk med 15 anställda i den lilla byn.
    - Vi är en rik by, menar hon. Vi gör ju någonting.
    Männen på sågen tjänar 120 Lati (ca 1.800 kronor) i månaden. En lettisk arbetarlön kan röra sig allt från 30 till 100 Lati (500 - 1.500 kr).
    - Men många uteblir från jobbet flera dagar i månaden, säger Elga. Då får de halva lönen. Fungerar det inte bättre sen så avskedar jag dem. Det finns alltid nya att anställa.
    Elga fungerar också som någon slags socialassistent i byn. Hon känner alla och håller en viss kontroll över det som händer bland människorna här.
    - Det är kvinnorna som bär upp samhället, påpekar hon.
    Och i Gaujiena verkar det stämma väl. Byns viktigaste poster innehas av kvinnor.
    De män jag hittills sett är utanför affären, ofta med en ölflaska i näven.

    Ny överklass

    - De kloka deporterades till Sibirien, menar Elga. De dumma blev kvar, det är därför det är så många som är alkoholiserade.
    Jag vet inte om hon skämtar eller inte, men något säger mig att det ligger en hel del sanning bakom de orden.
    Alkoholen och arbetslösheten har bidragit till en sjunkande medelålder hos männen. Kvinnornas medellivslängd är 74 år, medan männens är 62 år. I Lettland är födelsetalet lägre än dödstalet och detta tillsammans med utflyttning gör att folkmängden minskar långsamt.
    Den ekonomiska tillväxten i Lettland har gått trögt. Produktionen inom industri och jordbruk har minskat kraftigt efter självständigheten. Detta beror på att större delen av industrin varit beroende av sovjetiska råvaror och marknader.
    Omvälvningen i samband med frigörelsen ledde till stora klyftor i samhället. Korruption och maffia har skapat en ny överklass och det sociala välfärdssystemet fungerar dåligt.
    Arbetslösheten har ökat och beräknas officiellt till 8 procent. Den verkliga siffran är 13 procent, I Riga är arbetslösheten bara 3 procent, men ju närmare ryska gränsen man kommer desto högre är den.

    Skola i slott

    I skogen kring skolan i Gaujiena är gullvivorna på vippen att slå ut och tusentals sniglar på stigarna krasar under våra fötter. Uppe på ena tornet till baron Wolfs stallförmansbyggnad har herr och fru Stork byggt bo. Vi passerar baronens förfallna vinkällare och står snart på skolgården framför det pampiga vita slottet.
    - 1922 öppnades skolan, berättar engelskalärarinnan Dsintra, en annan av Gaujienas starka kvinnor.
    Skolan var en gång ett av den tyske baronen Wolfs många residens i Lettland. Baronen flydde landet 1918 och byggnaderna övertogs av lettiska staten. Nu rymmer slottet klassrum för 300 barn från första klass till gymnasiet.

    Omsorgsfullt

    Rita går i första klass. Barnen sitter i raka rader i sina bänkar i klassrummet. På väggen hänger teckningar av olika fåglar. När jag tittar närmare, ser jag att bilderna är tillverkade av små, små garnstumpar i olika färger, minutiöst ditsatta för att bilda fågelns fjäderdräkt. Barnen har musiklektion och en liten pojke kopierar omsorgsfullt en rad noter i sin skrivbok. På lärarinnans uppmaning sjunger de en lettisk visa för oss. Innan vi går plockar Rita ner sin teckning och ger till mig.
    - Vi har ont om skolböcker, säger Dsintra. Inte ens lärarna har råd att köpa böcker.
    Även här är det kvinnodominans. Bland de 25 lärarna på skolan ser jag bara en man.


    BILD:?
    Luba Berzina i skolköket i Gaujiena. Foto: Per Danielsson


    Var finns fäderna?

    Nere i källaren ligger skolmatsalen. Där är Luba, 36 år, i full gång med att skala potatis till de 300 skolbarnen. Idag ska det bli köttbullar och potatis. Luba tjänar 37 Lati i månaden. Lägenheten kostar 25 Lati, så för att försörja sig och de två tonårsbarnen tar hon extrajobb. Ofta är hennes arbetsdag inte slut förrän vid 9 på kvällen. Hon ser trött ut med grå ringar under ögonen.
    - Vi mödrar måste vara starka, säger Luba, som varit ensam med sina två barn i nio år.
    Hon är född i Sibirien, i Tomsk. Föräldrarna levde där som deporterade, men återvände till Lettland när Luba var tre år.
    På frågan var barnens far är, skakar hon på huvudet.
    - Han bryr sig inte om barnen. Förresten har han inte några pengar.

    Klarar sig själva

    Lubas båda barn som är 13 och 15 år får fri skolmat.
    - De sköter sig bra och är duktiga, säger hon stolt. De klarar sig själva och de vet vad de ska göra. De städar och tar hand om hushållet när jag arbetar.
    Lubas situation är betecknande för kvinnorna i Lettland. De flesta lever ensamma och bär upp allt ansvar för hemmet.
    - Men jag känner mig aldrig ensam, säger hon. Det finns alltid folk omkring mig. Vi stödjer varann, inte bara ekonomiskt utan också moraliskt.
    Utan klara visioner går det inte, menar Luba. Och ibland behöver man gråta ut mot någons axel.
    Hon har nyligen träffat en ny man.
    - Han dricker inte, säger hon försiktigt, som om hon ännu inte riktigt vågar lita på det.

    Morsdagssånger

    Mitt i Gaujiena ligger barnhemmet, en tvåvåningsbyggnad i ljusgrön pastellfärg, omgivet av en lekpark med rostiga klätterställningar. Barnhemmet är tryggheten för 14 föräldralösa barn och dagis för ytterligare 25 barn i åldrarna 1-6 år.
    Inne i huset härskar en varm och glad atmosfär, men disciplin saknas inte.
    I det stora rummet har barnen samlats för "generalrepetition". Vi är mitt inne i "familjens vecka" och på söndag är det mors dag. Starkt och enstämmigt ljuder barnens röster till musikfrökens taktfasta pianokomp.
    "Kära mamma, idag är det din dag..."
    Zane 6 år, rör sig rytmiskt till musiken medan hon med klockren röst sjunger sin solosång.
    När jag tänker på att flera av barnen sjunger morsdagssånger trots att de inte har någon mamma (eller pappa), är det svårt att hålla tårarna tillbaka.

    Viktigt med jobb

    De två syskonen Kristine 4 år, och Gvidis, 5 år, går på dagis här. I januari tog deras mamma sitt liv. Barnen bor nu hos sin farmor. Farmor betalar 2 Lati (30 kr) i månaden i dagisavgift, istället för de normala 7 Lati.
    Personalen odlar själva potatis och grönsaker till barnhemmet, och lägger in en del för vintern. Ofta är maten på barnhemmet det enda riktiga lagade målet mat barnen får på hela dagen.
    Här jobbar totalt 16 kvinnor.
    - Det är dyrt med personal, säger barnhemsföreståndarinnan. Men vi tycker det är viktigare att många får jobb. Istället är det fler som jobbar halvtid och lönerna är låga.
    Heltiderna tjänar 35 Lati i månaden (500 kr),och halvtiderna 16-17 Lati (250 kr).


    BILD:
    Kvinnorna bär samhället. På karamellfabriken i
    Smiltene jobbar bara kvinnor.     Foto: Per Danielsson


    Kålrot till middag

    Hemma hos Ineze, 5 år och Inga, 3 år, finns det inga glödlampor. Lägenheten är sjabbig och i stort behov av renovering. I köket ligger dagens middag, en kålrot. Järnspisen är svart av sot. Flickornas mamma är arbetslös och har alkoholproblem. För ett år sedan kunde hon tjäna ihop en slant på dagsverken i byn. Nu finns inte den möjligheten och flickorna måste kanske sluta gå till dagis på barnhemmet.
    Lilla Inga ska fylla fyra snart, men är liten som en tvååring. Hennes ljusa hår är prydligt flätat i två hårda flätor. På mammas uppmaning sjunger hon en "daina", en lettisk folkvisa, med sin späda röst.

    Hur ska det gå för Dagny?

    På kvällen är vi inbjudna till bastufest hemma hos dragspelslärarinnan i Gaujiena. Två av hennes elever spelar valser och vi dricker kaffe, juice, öl och äter kakor.
    Dagny, 16, som spelat dragspel för oss, förlorade sin mamma i en sjukdom förra året och bor nu helt ensam. Ingen ekonomisk hjälp fanns att få för Dagny, och hennes öde kunde ha blivit tragiskt.
    Många kvinnor i Lettland blir hänvisade att söka sin inkomst genom prostitution och stöld. Inte ens kassörskan på båten kunde hålla sig från att lägga på några dollar extra på kvittot i hopp om att lura någon.
    Dagnys närmaste framtid är nu tryggad, tack vare pengar från ett par svenska familjer, och hon kan fortsätta sin musikutbildning.


    BILD:?

    Elga, en av Gaujienas starka kvinnor. Foto: Anna Bergman


    Romantik

    På restaurang Kardinal i Rigas gamla stad sitter en ung man vid ett bord med utsikt mot ytterdörren. Bredvid sig har han en vackert bunden bukett med skära rosor. Klockan tickar fram. På teve är det ishockey-VM. Lettland gör mål mot Frankrike. Den unge mannen biter nervöst på knogarna. Kommer hon aldrig? Hockeyfansen vid borden intill vrålar. En halvtimme har gått. Han spanar oroligt mot dörren. Och nu, äntligen, kommer hon.


    LETTLAND

    Yta: 1/7 av Sverige
    Invånarantal: 2,5 milj
    Huvudstad: Riga
    Officiellt språk: lettiska
    Statsskick: republik
    President: Guntis Ulmanis
    Valuta: Lati (1 Lats = c:a 15 kr)
    Skola: 9-årig obligatorisk grundskola, 3-årigt gymnasium
    Svensk historisk anknytning: under svenskt välde 1629-1709
    Självständighetstid: 1918-1940, 1991-



    BILD: utanför saluhallarna i Riga

    I Riga är det inte brist på varor, men pengar. Utanför saluhallarna. Foto: Per Danielsson




    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/97
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n