F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/95

    Lejonbruden
    rånades av sin producent


    "Lejonbruden", den första svensk-finska långfilmen om Tornedalen skulle vid det här laget vara färdigfilmad. Men produktionen har kört fast och producenten och regissören Margareta Vinterheden balanserar på konkursens brant. Hon har fallit offer för ekonomisk brottslighet och filmbyråkrati i oskön förening.


    text Stefan Lindgren • foto Tomas Vinterheden

    Berätta lite om din film Lejonbruden...
    - Det är en film om hur försvenskningen gick till i Tornedalen på 1950-talet, och faktiskt den första långfilmen på tornedalsfinska.
    - Man får följa den tvåspråkiga flickan Elisabet några år upp till åtta års ålder.

    Och Elisabet är i mycket du själv?
    - Det kan jag inte förneka.

    Hur lyckades du lösa finansieringen av filmen när projektet drog gång?
    - Jag lyckades med det omöjliga, att få löften om stöd på 12 miljoner, varav 3,3 MKr från Filminstitutet, 1,6 MKr från Finlands filmstiftelse, 2,0 från Nordiska Film- och TV-fonden och 1,0 miljoner franc från Eurimage.

    Filmen skulle varit klar för länge sedan, vad har hänt?
    - Kort sagt har jag blivit utsatt för ett rån! Bakgrunden är att de finska och nordiska anslagsgivande myndigheterna formellt kräver att det ska finnas en finsk medproducent.
    - Jag påtvingades då Ilpo Murtovaara och hans bolag Netrum Oy som ansvarig producent. Jag fråntogs det ekonomiska huvudansvaret för mitt eget projekt och kunde inget göra. Netrum Oy visade sig vara ute efter att köra projektet i botten och lägga beslag på pengarna.
    - Under åtta inspelningsveckor i Tornedalen sommaren -94 brändes stora delar av kapitalet på leasingbilar, flygbiljetter och vidlyftiga kontrakt med bekantas bekanta.

    Varför bröt du inte genast samarbetet med Netrum Oy?
    - Murtovaara kom in i produktionen på förslag av de finska och nordiska stiftelserna, och man ställde hans engagemang som villkor för att stödja projektet.
    - Vid ett sextiotal tillfällen från oktober -94 krävde jag förgäves ekonomisk redovisning från Netrum och begärde också uttryckligen att de skulle skiljas från produktionen. Men de anslagsgivande myndigheterna insisterade på att "samarbetet" skulle fortsätta.

    I Sverige har vi sedan hösten 1992 ett nytt filmavtal. Filminstitutet ska inte längre vara producerande. Har den nya filmpolitiken någon betydelse för det som har hänt?
    - Om Filminstitutet varit producent för filmen, så hade institutets konsulenter kunnat intervenera i projektet och även bära konsekvenserna av den styrning man utövat.
    - I mitt fall borde Svenska Filminstitutet liksom de finska och nordiska fonderna ha reagerat på larmsignalerna och hjälpt till att rädda projektet undan en ekonomisk brottsling.
    - Men med hänvisning till doktrinen att Filminstitutet inte befattar sig med produktionen av film, ville Lars Engqvist inte ens träffa mig och diskutera saken.
    - Man kan också diskutera formerna för Filminstitutets stöd. Mitt projekt fick ett förhållandevis lågt förhandsstöd, vilket tvingat oss att söka tilläggsfinansiering i alla tänkbara fonder med alla möjliga konstiga villkor. Det gör ett projekt mer utsatt än om förhandsstödet varit högt.
    - En annan principiell synpunkt gäller just kravet på att filmproduktioner ska omfattas av flera länder, ett krav som finns i både nordiska och EU-fonder. Det verkar som om just det inbjuder till bluff och båg. För en finansiellt svag producent är risken särskilt stor.
    - I mitt fall hade jag ett projekt som redan i sig själv - konstnärligt - var genuint finsk-svenskt. Dessutom hade jag produktionen finansierad. Däremot uppfylldes inte det formella kravet att det skulle finnas en finsk medproducent. Därför påtvingades jag en för mig okänd finsk medproducent.

    Vad krävs nu för att reparera skadan? Hur stort penningtillskott behöver filmen?
    - 4,8 miljoner kr.

    Du har in i det längsta kämpat mot en konkurs för ditt bolag Fria Filmare AB. Varför har det varit så viktigt?
    - Hotet är fortfarande överhängande och får jag inte snart någon reaktion från Filminstitutet och de finska och nordiska fonderna, så tvingas jag i konkurs.
    - Tyvärr skulle det nog uppfattas som slutet på projektet. Det skulle vara mycket svårt att bygga upp ett nytt förtroende i Tornedalen.


    Tidigare filmer av Margareta Vinterheden: den dokumentära långfilmen "Gruvstrejken" 1969, spelfilmen "Man måste ju leva" 1978 och dokumentären "Blinka lilla stjärna" 1988.
    Mycket av den generella problematiken kring fria kvinnliga filmare finns behandlad i Margareta Vinterhedens skrift "Om kvinnor i svensk filmproduktion" (2:a upplagan 1993), som kan beställas från Svenska kvinnors filmförbund, Box 27126, 10251 Stockholm.


    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/95