F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/99
h u r ä r e g e n t l i g e n
KAMPEN GÅR VIDARE
Marita Ulvskog
I dag firar vi århundradets sista första maj. Det borde vara en festdag; en dag för glädjefull summering: En dag då vi kunde säga att det arbetarrörelsens pionjärer kämpade för, inte minst här i Sundsvall, det har också förverkligats.Det blev åtta timmars arbetsdag - det som verkade helt utopiskt för hundra år sedan.Det blev allmän och lika rösträtt - det som verkade lika utopiskt.Det blev ett samhälle med betydligt mer välfärd än ofärd - det som få vågade räkna med.Men festen har fått förhinder. I morse kunde vi höra att kön av människor från Kosovo till Albanien är 2,5 mil lång. Dom står där, just nu, när vi står här. Det är bondkvinnor med fårade ansikten och spädbarn vid bröstet, det är medicinstudenter med märkeskläder och framtidsplaner, det är arbetare och professorer, barn och gamla - alla sorter. Men de behandlas som en sort, som fel sort, och de utsätts nu för det vi kallar etnisk rensning.I Aftonbladet kunde vi häromdagen läsa om tält nummer 180 C i ett flyktingläger i Makedonien. Det har sedan en tid varit tioårige Avni Kadrijas enda hem på denna jord. Där har han bott tillsammans med sin trettonårige storebror, sin nioårige lillebror, och mamma och pappa som båda är trettiofem år gamla. Med sig har de också Avnis farfar, Arif.För inte så länge sedan bodde familjen i sitt hus i Pristina, Kosovos huvudstad. Pojkarnas pappa berättade för Aftonbladet om hur polisen halv sex på morgonen kom och bankade på dörren och drev ut dem ur deras hem. Ingenting fick de ta med sig, varken släktminnen eller barnens leksaker. Polisen rev sönder deras identitetshandlingar och satte eld på huset. Deras brott: De är kosovoalbaner.Nu slutar inte historien här. Om allt går enligt planerna flygs i helgen Avni, hans familj, och hundratalet andra flyktingar från Skopje till Sverige. Om de inte redan är här så är de på väg. Här får de en fristad i väntan på att kunna återvända.Många här hemma har också ställt upp personligen genom att samla in pengar, som här på första maj, eller med andra insatser, för att visa solidariteten med de fördrivna och motståndet mot fördrivarna. Vi kan vara stolta över att Sverige är ett av de länder som tar emot flest människor på flykt för sina liv. Vi kan vara stolta över att Sverige är en av de största bidragsgivarna till FN:s flyktingkommissariat just nu. Men vi måste också samtidigt ha beredskap för att göra mer.Ingen kan säga att tragedin på Balkan kom som en överraskning. I tio år har kosovoalbaner förföljts. 260.000 människor var på flykt redan innan NATO-bombningarna började.Vi vet inte vad som kan uppdagas när den etniska rensningen så småningom kan granskas - på våra näthinnor finns bilderna från andra världskrigets massgravar och förintelseläger kvar.Men vi vet med säkerhet heller inte tillräckligt om de massiva bombningar som just nu pågår, vad de slår sönder, hur många de dödar.I fredags - under ett enda dygn - genomförde NATO 600 bombningar i detta europeiska krig. Kan vi föreställa oss detta? Det är 25 bomber i timmen. Eller nästan en bomb varannan minut. Vår erfarenhet säger oss att man kan bomba nationer tillbaka till stenåldern. Det är lätt. Men man kan sällan bomba dem från krig till fred. Det är svårt. Det vi vet är att valet inte behöver stå mellan krigets kaos och en världspolis ledd av NATO. Det går att bygga en demokratisk världsordning. Det är långt ifrån enkelt. Men det går.Vi säger i dag: Nej till den etniska rensningen, nej till tyrannin!Vi säger: Nej till dessa bombmattor, bara några hundra mil från denna plats!Men vi säger också, i dag, till Avni, hans bröder, föräldrar och hans farfar, som flyr undan krigets fasor, välkomna till en fristad i Sverige! Vi finns, för Er.Mötesdeltagare! Första maj är en dag för solidaritet. Men också en dag för protest. Det är en dag då vi manifesterar att människan, inte marknaden, ska vara samhällets värdegrund.Alla människor har lika värde - d v s det som står allra först i det socialdemokratiska partiprogrammet - och det är värt att hålla fram en dag som denna. Samtidigt måste vi vara beredda att göra mer.Det har skapats 100.000 nya jobb det senaste året - men det är ingen tröst för de hundratusentals som fortfarande är arbetslösa, eller som fortfarande blir arbetslösa.Det kommer nya miljarder till vården, skolan och omsorgen - men det finns fortfarande många brister på förskolor, skolor, inom sjukvården och äldreomsorgen.Pensionärers bostadstillägg och pensioner har höjts - men det är alltför ofta otryggare än det ska behöva vara att vara gammal i Sverige.Vi inför maxtaxa på dagis, allmän förskola och höjer barnbidragen - men vi vet att många barn far illa och inte får det stöd på dagis och skolan de skulle behöva.Vi intensifierar kampen mot våld i hemmet - men vi vet att tiotusentals kvinnor fortfarande misshandlas.Vi hävdar homosexuellas rätt att inte diskrimineras, - från och med i dag 1 maj har de en egen ombudsman - och samtidigt kunde vi morse höra om det bombdåd i London som riktade sig mot just homosexuella och vi vet att det här är en utsatt grupp även i Sverige.Vi arbetar för integration och mot rasism - men vi vet att alldeles för många sorteras ut ur samhällsgemenskapen för sin hudfärgs eller sitt efternamns skull.Vi bygger ut och förnyar utbildningsväsendet - men det är fortfarande mycket troligare att barn till akademiker än barn till arbetare tar sig till högskolan.Kort sagt: Vi har mycket kvar att göra. Kampen för rättvisa är - precis som kampen för fred - något som aldrig kan blåsas av, aldrig förklaras avgjord - vunnen. Den måste föras varje dag. Och självkritiskt måste vi inom arbetarrörelsen ställa oss frågorna om vi gör nog, om vi gör rätt saker, om vi gör dem i rätt ordning.Carl Bildt har redan recenserat det här och andra första maj-arrangemang; det är "maktens män som marscherar i solidaritet med sig själva". Själv befinner han sig i dag i Florida på högerinternationalisternas möte. En bild så god som någon. Det oppositionsledaren lyckades åstadkomma innan han lämnade landet var borgerlig enighet om skatteavdrag för pigjobb. I övrigt inget alls. Och nu sitter han där med dom andra herrarna i Florida...Vi "maktens män", ja vi får demonstrera själva - för freden och för rättvisan, för en utveckling här hemma som trycker tillbaka arbetslösheten utan att vi släpper fram det gamla klassamhället igen, för en utveckling i Europa och EU som inte tar ifrån oss självbestämmanderätt och demokrati som vi känner den, för en utveckling där varje människa räknas.Det är första maj. Det är krig i Europa. Men det finns hopp så länge vi är många som tror att världen och vi själva kan förändras. Vi ses på nästa årtusendes första maj. Kampen går vidare.
Marita Ulvskog
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/99
i n t e r n e t u t g å v a n
