F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
    h  u  r    ä  r    d  å    e  g  e  n  t  l  i  g  e  n

    Kulturföraktets frukter

    text Peter Curman

    Så gick det som det gick. Trots en grekiskt dånande sverigesommar räckte inte Stockholm till. Det blev Aten. Det hjälpte inte att Mats Hulth bälgade i sig världens renaste insjövatten för att imponera på de olympiska gästerna och världens läkarkårer. I den efterdebatt som nu med ett ödesdramas förutbestämdhet måste följa kan det därför vara skäl att granska det svenska OS-konceptet. Vad var det som gick snett? Var det bara de olympiska gudarna som var vrånga eller bar kanske den svenska OS-kommittén en del av ansvaret?

    De olympiska spelen var från början en tävling för både kroppen och själen. I det antika Olympia, liksom i Delphi, låg amfiteatern och stadion sida vid sida. Publiken undfägnades både med tragedier och med atletiska uppvisningar. Denna helhetssyn på människan lever förvisso kvar i reglerna för de olympiska spelen. Varje kandidatland skulle som bekant också presentera ett kulturprogram med start redan nästa år och med final under själva spelåret, "kulturolympiaden". För många länder - bl. a. Sverige - tycktes denna del av det olympiska uppdraget som en tråkig plikt som på något sätt måste uppfyllas. Därav det utomordentligt floskulösa och vilsna kulturprogram som gick ut på att den olympiska publiken skulle erbjudas delta i en egendomlig fotvandring, "the Olympic walk", i Stockholms innerstad där man också tänkte byta namnen på våra gator. Kungsgatan skulle t. ex. döpas om till "Avenue of Heroes" och Drottninggatan till "Avenue of the Flame". Vad dessa fnoskigheter har med kultur att göra har inte bara svenska kulturutövare grubblat över utan kanske rent av självaste IOK.

    Men om den svenska OS-kommittén hade svårt att handskas med kulturen var det desto självklarare för den grekiska kommittén. För i Aten var det inte frågan om någon "olympisk bergsklättring" upp till Parthenon utan om en rejäl satsning på grekisk kultur och internationella gästspel. Det var alltså en självklarhet för den grekiska kampanjledaren Gianna Angelopoulos-Daskalaki att mitt i glädjeruset framhålla att nu skulle en bred kulturfest ta sin början. Det skulle inte falla henne in att plötsligt börja yra om den grekiska arkipelagen eller de grekiska solnedgångarna. Nej, för henne liksom för alla greker är kulturen en bekräftelse på den egna identiteten. Den grekiska OS-kommittén lät också Delfi-institutet ta fram två spännande och upplysande CD-ROM-skivor om samspelet mellan idrott och kultur som ett led i marknadsföringen av Aten som kandidatstad.

    Istället för att rycka på axlarna åt denna sant olympiska inställning till kulturen borde den svenska OS-kommittén nu inbjuda till en bred och mångsidig diskussion om vad man lärt sig under den nyss utkämpade kampanjen. Att Stockholm inte nådde målet betyder ju inte att alla ansträngningar varit förgäves. Tvärtom borde vi alla ta till vara och lära oss av de erfarenheter man gjort när det gäller sponsring och andra samarbetsformer mellan olika myndigheter och privata företag. Omvänt skulle säkert OS-kommittén ha ett och annat att lära av kulturarbetarna om de prestigelöst ställde sig frågan vad det var som gjorde att Aten tog hem spelen år 2004!


    Peter Curman är ordförande i

    Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS)

    Här kan du tala om OS & kultur!



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n