På världens börser kan man iaktta ett intressant fenomen. När rapporter om en sviktande konjunktur tickar fram på reuterskärmarna stiger ofta kurserna på värdepapperen. På liknande sätt är det med de politiska framtidsprojektionerna. Just före depressionen i USA på 30-talet trodde politiker, företagsledare och forskare att de trätt in i en ny tid av krisfri välfärdskapitalism.
Epokskiftet är tillbaka i stor skala. Både till höger och vänster finns föreställningen att vi nu lämnar industriordningen för ett informationssamhälle med högre krav på kunnande och kompetens än någonsin tidigare. Massarbetslöshet och reallönesänkningar förvandlas till ett slags restproblem vid övergången till ett postindustriellt paradis.
Benämningarna kan skilja, men epokskiftet utgör ett allmänt omfattat axiom som för de offentliga debattörerna äger en omedelbar giltighet. De sitter verkligen vid nya, fantastiska informationskällor, de kommunicerar elektroniskt och de ser sin kompetens smickras med allt högre löner och fringisar.

Men utanför den sociala karantänen av politiker, journalister, forskare och managementprofeter finns en värld som gömmer lika stora överraskningar och avvikelser från det allmänt förutfattade som det glada 20-talets nordamerikanska samhälle.
I själva verket pågår en forcerad industrialisering av allt vidare fält. Det löpande bandet har inte monterats ner. Det löper snabbare än tidigare, och med just-in-time-leveranser och planerad underbemanning sträcks det ut över nya verkstäder och fabriker.
Också i servicenäringarna omvandlas arbetet efter industriella principer. Hos McDonald‘s tillagas hamburgarna på löpande band. Inom sjukvården förtätas arbetet med hjälp av samma permanenta kristillstånd som de japanska bilföretagen använder för att hetsa sina arbetare. Alltfler får stressfyllda arbeten, visar socialstyrelsen i sin folkhälsorapport, och störst är ökningen bland kvinnorna i vården. Där har andelen högstressarbeten mer än tredubblats.
Kraven är högre än tidigare, men de liknar inte det utlovade kunskapssamhällets fordringar.
Paradisvisionerna är fixerade vid de skikt av kvalificerade lönearbetare som i det kapitalistiska samhället stiger uppåt med varje ny teknik. De nya tekniska hjälpmedlen avgudas och upphöjs till något bara en liten utvald skara kan behärska. Vi inbillas att arbetet med en ny, mer avancerad maskin måste vara mer komplicerat än utnyttjandet av en föråldrad teknik.

Uppskrämda av myterna har många svårt att tillägna sig det nya, men de uppgifter som nu är förbehållna de kvalificerade och högpresterande kommer snart att vara daglig rutin för de flesta. Datamaskinen skiljer sig i detta inte från telefonen eller bensinmotorn. Den automatiserar komplicerade intellektuella operationer. Sysslor som det tidigare tog år att behärska kan man nu lära sig på någon månad.
Denna höjning av det mänskliga arbetets produktivitet kunde utnyttjas till att återge de direkta producenterna den kontroll över arbetet som de förlorat i den kapitalistiska industrin. I stället fortsätter arbetet i botten av produktionsapparaten att vara enahanda och underordnat byråkratiska beslutsmaskinerier (nu med transnationell räckvidd).
Den arbetsutvidgning som sker är för det mesta bara en ansamling av nya rutinuppgifter. Svarvaren får överta enklare tjänstemannasysslor för att inte stå outnyttjad medan den datorstyrda maskinen går.
Det ansvar och de befogenheter som flyttas ner till golven är en datorövervakad frihet att hetsa sig till nya produktionsrekord. Bilarbetare i USA kallar det "management by stress". Företagsledarna skapar ett permanent kristillstånd där varje störning straffar sig för de anställda med övertid och andra besvär.
-Ledningen slösar inte tid på att jaga volym, säger fabrikschefen vid Nissan i Sunderland. Vi vet att den kommer på nio timmar om den inte levereras på åtta. Arbetarna måste leverera, och det sker automatiskt.
I den grafiska branschen försvinner hela produktionsled, och små, hantverksmässiga tryckerier slås ut av stora koncerner med avancerad maskinpark. Företagsledarna försöker använda den nya tekniken till att bryta det kunskapsmonopol kvalificerade yrkesarbetare tidigare hade.
-Det finns ingen mystik längre, förklarar chefen för ett engelskt tryckeri för Financial Times.
Ett företag på västkusten i USA har delat upp sina grafiker i två grupper. I den ena jobbar erfarna arbetare ännu med den gamla, komplicerade reprotekniken. De tjänar 25 dollar timmen. I den andra sitter nyanställda vid datorer för 16 dollar timmen.
Här sker alltså en degradering av arbetet, men i sociologernas diagram pekar kurvan i allmänhet åt motsatt håll. Ju fler knapptryckarna blir, desto mer kvalificerat tycks arbetet bli. Det beror på att forskarna ofta använder de formella kvalifikationerna som mått på arbetets svårighetsgrad. En 25-åring som gått i skola och lärt sig QuarkXpress och Photoshop utför per definition en mer komplicerad syssla än 45-åringen som kommit in från gatan och efter år av arbete blivit en duktig repromontör.

I Sverige slåss företag i den grafiska branschen om platssökande som behärskar de senaste dataprogrammen, men få intresserar sig för en 45-årig repromontör. Denna klyvning av arbetsmarknaden är typisk. Medan pensionerna urholkas och den lagstadgade pensionsåldern höjs utsorteras allt fler redan som medelålders. I hela den industrialiserade världen sjunker andelen fyrtio-, femtio- och sextioåringar i arbete. I början av 70-talet var 35 till 55 procent av alla män över 55 år i OECD-länderna i arbete. Nu är andelen 20 till 35 procent.
Det är ingen följd av ny teknik och nya kunskapskrav. Det är en social defekt. Vid sidan om den fysiska förslitningen av de löpande bandens och vårdfabrikernas arbetare sker en utstämpling i förtid av deras tankeförmågor. Politiker, ledarredaktörer och ekonomer kan vara intellektuellt verksamma i många år efter pensionsåldern, men för en 45-årig repromontörs förstånd, fantasi och kunnande finns ingen användning.

Både kasseringen av erfarna anställda och de plötsliga bristerna på utbildad personal hänger samman med den forcerade industrialiseringen. I den planerade underbemanningen finns allt mindre tid för vidareutbildning av de anställda.

Företagsledarna lägger ogärna pengar på att lära 45-åringar den senaste tekniken. De låter dem jobba övertid kvällar och helger med dagens beställningar i stället. När konjunkturen sviktar får trotjänarna gå, eftersom de inte besitter den nödvändiga kompetensen. Personalcheferna jagar efter nyupplärda 25-åringar medan 45-åringarna söker sig till vuxenutbildningen och upptäcker att studiestödet dragits in.

Det så kallade kunskapssamhället är ett samhälle som i massomfattning förslösar mänskligt kunnande. Den typiska arbetskraften är inte forskarens eller försäljningschefens. Den typiska arbetskraften är en slit- och slängvara. På ett par årtionden är den förbrukad och stämplad som okvalificerad och lågpresterande.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/95

---