F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/97
l å d a n  v e g a n e n  b r i n n e r  f ö r

I och för sig har jag ju alltid varit där. Min far Korv-Ingvar började med sin kärra, från vilken han sålde korv, redan 1948. Min bror och jag fortsatte i hans fotspår därnere på den absoluta statusbottnen av vårt samhälle. Men vi knegade vidare, ärligt och envist, och gjorde inte en fluga förnär. Tvärtom så tror jag att vi var uppskattade av oerhört många människor runt om i Stockholm.
Men så en dag hamnar vi i en tvist med samhällets toppar. Jag menar, samhället styrs ju av ett oerhört skråtänkande, där man likt hundar och katter pissar sina revir. Läkarna håller ihop och skyddar de sina, som kanske sytt ihop någon fel, eller som gett någon stackars sate fel diagnos. Advokaterna likaså, de må käbbla inbördes, men ve den som kanske lite förfluget säger att "de där, de vill bara tjäna pengar, där finns ingen idealitet". Och domarkåren. Och journalisterna, förläggarna och hela den professionella kultureliten, dessa vidsynta och fördomsfria människor, som med mörkt och grälsjukt sinne håller koll på revirstaketet, som omger deras alldeles egna lilla tummelplats, så att ingen j---l vågar sig över eller ens i närheten. Och innanför alla de här reviren och en massa andra därtill så tumlar de runt i ett liv och ett kiv. Man river och sliter i varandra och förtalar avundsjukt sin nästa i lönn, och vill få högsta status i den egna blodiga flocken.
Men ändå så har de här skråbildningarna i samhällets övre hälft, trots allt, förutom ett gemensamt förakt för de lägre klasserna, mycket som håller dem samman över skrågränserna De semestrar på platser dit bara de åker, de tjänar naturligtvis bra, går i bra skolor, spelar tennis och golf tillsammans, är med i loger, ja listan kan bli lång.

Som sagt var, så hamnade vår lilla korvkiosk i en tvist med ett stort börsnoterat företag. Vi var utlovade konkurrensfrihet av fastighetsägaren (det börsnoterade företaget) i ett visst läge i en stor centrumanläggning och vi hade ju dessutom alltid funnits där. Varpå vår hyresvärd släpper in den verklige multijätten - McDonalds - två meter från vår kiosk.
Löftet som vi hade fått gavs av en direktör vid bolaget, muntligt tyvärr. Men okay, vi går in i rättegången med råg i ryggen, ty även vår advokat hade lovat att under sanningsförsäkran vittna för vår sak då även han hört löftet. Det är bara det att allteftersom tiden går så blir hans minne allt sämre och han tycker slutligen att det nu gått så lång tid, att han inte minns riktigt och att han inte längre kan vittna till vår förmån. Nåväl, vi är ju ändå fyra vittnen kvar som hört det här löftet. Tre korvgubbar och en pensionär, en ytterligt vital sådan och vän till familjen.
Vi förlorar rättegången och blir ålagda att betala motpartens skyhöga rättegångskostnader och vår förre advokat, han som tappat minnet, hör av sig med en diger nota.
När jag full av bitterhet klagar för vår nye mycket trevlige advokat, över min bristande tro på likheten inför lagen, och om den lilles fåfänga kamp mot de stora jättarna, så håller han naturligtvis inte med mig och menar att det var tre högst kompetenta domare i tingsrätten.
"Men vad hade hänt", frågar jag, "om det hade varit på det viset, att en korvgubbe hade lovat något som han inte kunnat hålla, och fyra direktörer från det stora bolaget hade menat att "det hade han visst lovat" - vad hade hänt då?
Vår advokat tiger och ser ut genom fönstret.

Sen går man hem och tänker att nu fan får anarkisterna ännu en röst och att inte ska min grabb göra lumpen åt det här landet. Att hjälpa överklassen förvalta sitt kapital i människor och pengar under EU:s mantel. Sen skickar de våra grabbar, men inte sina egna, till nåt krig långt borta. Jag kokar inombords. Efter ett par dagar så lugnar jag ner mig en aning och tänker att jag nog överreagerat och att man måste ju kunna lita på att en domare har ett objektivt synsätt och att alla de styrande i samhället besitter den kompetens som behövs för att kunna valla sina får rätt.
Så hör jag på radio en dag. Studio 1. Ett samtal om korruptionen bland ledande politiker i kommun och riksdag. Kristin Göthe är programledare och i panelen sitter Anders Ehnmark, journalist och författare, Susanne Eberstein, riksdagsman och kammarrättsråd, Christel Anderberg, f.d. chefsåklagare och Torsten Cars, hovrättslagman.
Efter en stund hör jag Anders Ehnmark säga att "det är ju på korvkiosknivå".
Har jag hört rätt?
Lite senare säger programledaren att "vi tar upp det här från korvkiosknivån...". I slutet av programmet får Susanne Eberstein frågan om hon varit utsatt för mutförsök och hon säger då något om att "det var ju det där med Wasakronan och det var ju på korvkiosknivå...".

Så nu är alltså ett nytt uttryck myntat: på korvkiosknivå... som ett uttryck för små och nästan löjliga brott. Myntat i Sveriges Radio av två journalister och ett kammarrättsråd.
Med den nedvärderande inställningen till människor av mitt yrke, från de styrande, så förstår jag, att inför domarskranket så förslog tre korvgubbars och en pensionärs sanningsförsäkran mycket lätt i vågskålen mot det från en direktör.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/97
i n t e r n e t u t g å v a n

---