Infartsskylt vid den 38:e breddgraden

Det finns nästan ingen bebyggelse längs denna väg och överallt syns människor som bearbetar risfälten inför den skörd landet är beroende av, efter de senaste årens svält- och översvämningskatastrofer. Pyongyang blir i kontrast till denna landsbygd som en uppenbarelse, en modern stad framtrollad ur ett mycket lite mekaniserat jordbruk, där bara en och annan traktor synts till. Vi blev väl mottagna på Pyongyangs järnvägsstation och fick ett späckat program som höll oss sysselsatta hela veckan. Under vår vistelse hade vi förutom vår värd också en tolk och en chaufför med en minibuss att tillgå. De allra flesta av våra önskemål tillgodosågs. Vi fick se det mesta av det vi önskat få se under vår resa.

I Pyongyang är höga vita hyreshus placerade mitt inne i staden. Det finns trådbussar som i Sverige på 50-talet samt nya moderna spårvagnar och tunnelbanestationer. Dessutom mötte vi en hel svärm bilar så fort vi kom ut från stationen. Ute på landet hade vi sett en och annan lastbil, ofta fullastad med människor. Pyongyang är med sina 2,2 miljoner invånare större än Stockholm, men har en trafiktäthet som i Årjäng en vanlig vardag. Det är lugnt och behagligt att gå på gatorna, och inte samma stressade puls som i till exempel Stockholm. De flesta människor går eller åker trådbuss, en och annan cyklar och bilarna är statliga eller officiella. I gatukorsningarna står unga kvinnor eller män i vita uniformer och vita handskar med visselpipa i munnen. De dirigerar trafiken på ett disciplinerat sätt, med mekaniska rörelser. Under vår vistelse i Korea var det 30 grader varmt och vårt glassbehov var stort. I vart och vartannat gathörn finns ett färgglatt glasstånd. Här kan man köpa glass (med mer vatten än grädde i) i små metallbägare som man sedan lämnar tillbaka. Vi försökte betala med de blå pengarna vi hade, men förgäves, eftersom dessa var användbara endast i speciella affärer. En ung man såg vår olyckliga belägenhet och skyndade till undsättning med sina bruna inhemska won och bjöd oss på varsin glass. Han berättade att han studerar teknik på ett universitet i Pyongyang. Vi blev glatt överraskade över hans generositet. En liknande generositet följde oss under hela resan. Överhuvudtaget mötte vi sällan någon misstänksamhet från människorna i landet. Ibland tittade barnen storögt på oss och skrattade, eftersom vita människor är ovanliga i Pyongyang. Vi mötte ingen annan vit under våra promenader i staden.

Nordkoreas valuta kallas precis som i Sydkorea för won. Det finns en sorts won för utländska besökare och en annan för koreanerna, och en sorts affärer för koreaner och en annan för utländska besökare. Monumentet över partiets grundande, Pyongyang. Uppfört 1995

En genomsnittlig månadslön för en nordkoreansk arbetare är 100 won. En tjänsteman kan tjäna 140 won. För sin månadslön köper koreanen mat och vissa kläder. Ingen hyra tas ut för bostäder, och det finns heller ingen inkomstskatt. Skolelever tilldelas kläder av staten ett par gånger varje år. På kvällarna sänds nordkoreansk TV, några utländska kanaler fick vi inte in. Vi såg bland annat västerländsk klassisk musik spelad av koreanska musiker och sport i form av basket och fotbolls-VM. Ibland visas hyllningar till krigsveteraner från Koreakriget 1950-53. I Nordkoreas variant av Utbildningsradion sänds matematiklektioner där en lärare går igenom matematiska tal, kompletta med formler. I stället för reklam mellan programmen kommer propaganda för landets politiska Jucheideologi (som står för självtillit). Det är sekvenser som visar människor som arbetar på fälten eller i gruvorna, till tonerna av glad marschmusik. Uppenbarligen mobiliserar man genom TV till arbete och inte, som i västerlandets TV-reklam, till konsumtion. Det mest populära TV-programmet är dock precis som i Sverige såpoperan. I det avsnitt vi ser är det Pyongyang-medelklassens intriger man får följa. Precis som i svenska såpoperor finns sedelärande inslag inbakade. Här handlar det om att vara lojal mot partiet, och att värna sammanhållningen för landets bästa. Det påminner om de svenska beredskapsfilmerna från kriget, men med modernare rekvisita. När Nordkoreas svar på "goda grannar" går står hur som helst verksamheten på vårt hotell stilla.

Tidigt på morgnarna börjar skolbarnen marschera i parader längs gatorna. Dessa parader tillhör den normala stadsbilden i Pyongyang lika väl som i andra städer, och vår tolk höjer på ögonbrynen av förvåning när vi hellre fotograferar dem än de monument vi just står vid. De marscherar tills de vanliga skollektionerna börjar klockan åtta. Skoldagen pågår till klockan ett. Fritiden används ofta till organiserade aktiviteter som till exempel massgymnastikövningar, parader, dansuppvisningar eller besök vid något revolutionsminnesmärke. På kvällarna tågar många barn hem i ordnade led under sång.
Livet är förstås på många sätt hårt i Korea. Man påminns ständigt om att koreakriget inte är slut, att fredsfördraget inte är undertecknat. Inte bara genom de ständiga rapporterna om incidenter vid gränsen till Sydkorea utan också genom den laddade stämningen i landet. När bristen på el gör Pyongyang till en sparsamt upplyst stad nattetid, påminner det om mörkläggning under krig.
Mest laddat känns det dock i Kaesong, gränsstaden mot Sydkorea. Under de 20 milen på motorvägen från Pyongyang möter vi bara ett fåtal bilar. Utanför Kaesong får vi vänta en halvtimme på tillstånd att komma in i gränszonen. Väl inne är allt lugnt, nästan onaturligt lugnt. Staden verkar fattigare än Pyongyang, många hus står till hälften uppbyggda. Här syns inga bilar till, bara en och annan lastbil kör förbi. Allt står stilla, som i väntan på något. Vi påminns ständigt om att det finns amerikanska soldater och kärnvapen på andra sidan gränsen och detta har knappast undgått Kaesongborna heller.
I Nordkorea såg vi mycket hårt manuellt arbete utföras. Vi såg många soldater arbeta med att bära stenar till vägbyggen, en del i återuppbyggnadsarbetet efter översvämningarna 1994-96. Bensinbristen är påtaglig eftersom bensin bara kan köpas i dollar och USA blockerar införsel av dollar. Ibland såg vi fullsatta bussar som stannat på motorvägen, till följd av bensinbrist. Men det vi såg är ändå ett land där strukturen fungerar, om än på sparlåga. En engelsk banktjänsteman vi talade med tycker att landet har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Nordkorea har trots allt en fungerande handel och ett femtiotal utländska företag är etablerade, säger han.
Inne i Pyongyang, om sommaren, kan de allvarliga problemen kännas långt borta. Men när vi talar med en representant för den nordkoreanska staten är han mycket sammanbiten. Han säger att landet skall vara i balans i om tre eller fyra år. Han ville kunna säga att undernäringen kunde bekämpas fortare. Tills dess behöver landet allt stöd det kan få för att bekämpa såväl undernäring som medicinbrist. Det är den allt överskuggande uppgiften för folket i landet.