olidaritet är ett vackert ord. Men det är med solidaritet som det enligt Mao var med de röda fanorna i Kina. Med jämna mellanrum viftade de reaktionära med röda fanor mot röda fanor. Den officiella och larmande solidariteten från överhetens intellektuella kan på samma sätt användas mot den verkliga solidariteten, den som förutsätter ömsesidig respekt.
Tag ett exempel. Ett som författarkolleger på vänsterkanten berättade för mig i Istanbul förra hösten:
I augusti 1989 hade fem turkiska författare kommit till Stockholm. De var på officiellt kulturbesök. Högtidlig mottagning i stadshuset och diskussioner med svenska kolleger. Det var bra och viktigt. Viktigare för oss i gränsmarken än för Turkiet mitt i centrum dock. Sverige behöver direkt kontakt med annan världskultur än den som destilleras fram i London, Paris och New York. De kulturellt inavlade västliga genisolaten måste sprängas. Vi behöver befruktas och den turkiska traditionen är rik och mångskiftande; öppnar sig mot Europa som Asien, har rötter i antiken, Bysans och Islam, grenslar det mediterranea och det centralasiatiska.

Alla fem var litterärt betydelsefulla. De var också aktiva i arbetet för yttrandefrihet och politiska rättigheter i Turkiet. Några hade suttit i fängelse för detta.
Tidningen Expressens kulturredaktion kom då på att det borde vara en god idé att låta dessa fem olika författare presentera sitt lands kultur för svenska läsare. De turkiska författarna accepterade beställningen och skrev var sin text. Sezer Duru skrev till exempel om den avantgardistiska konstens tradition i Istanbul; Chengiz Bektas om hettiterna och den långa historien i Mindre Asien.
Denna breda presentation var dem en viktig uppgift; den vidgade perspektivet och tjänade därmed solidariteten folken emellan. Ty solidaritet kräver insikt och ömsesidig respekt. De var stolta över sitt folk, dess tradition och kultur precis som jag som svensk är stolt över mitt folk, vår tradition och vår kultur. Trots IB, trots nyliberaler, Apoteksbolag och svindlande bankdirektörer.

Men det var inte vad Expressen tänkt sig. På Marieberg i Stockholm var det inte folkens kultur och rika egna historia som var av intresse. Jag tvivlar på att man ens visste vad hettiter var för slag. Där på redaktionen visste man att den enda sanning som i Sverige gällde om Turkiet var sanningen om dess polisstationer. Annat var utan intresse. Alltså refuserade Expressen de fem turkiska författarna.
Jag tänkte på detta nu när Yasar Kemal var aktuell.
Nyss uttalade han sig tydligt om de turkiska reaktionärernas krig mot de kurdiska byarna. Han är en folkets författare. Står på folkets sida. För dessa sina ord ställdes han inför rätta. Då var upprördheten stor i svenska medier.
Det vore egentligen inte att undra över ty Yasar Kemal är inte bara en folkets författare i Turkiet utan internationellt erkänd som en det moderna Turkiets store författare. Han har många läsare världen över. Han är också nära knuten till Sverige.

Nu är han frikänd vilket var en seger för yttrandefriheten i Turkiet. Men se närmare på denna upprördhet från officiella intellektuella i svenska media!
Vad var den egentligen värd?
Ja, världsberömd är Yasar Kemal med rätta för det han skriver.
Men hans förlag bytte profil och vem ger nu ut hans ord i Sverige?
Inte Norstedts i vart fall. Från det förlag som i nästan fyrtio år var mitt hör jag det nu sägas att:
- Ingen läser sådana där turkar. De lönar sig inte att ge ut sånt.
Lönar sig gör amerikanska skitförfattare och förlagstillverkade bästsäljare.

Upprördheten var alltså ett vanligt taktiskt spel, medialt spel för galleriet.
Vad hjälper det med tio officiella upprop från förläggare och redaktörer till yttrandefrihetens försvar om de yttrade orden själva tystas av de uppropande!

Campaign of Lies by Yasar Kemal

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

---