F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

anada är inte så fritt alls, säger Anne Roberts, lärare i medialagstiftning på journalistlinjen vid Langara college i Vancouver. Journalisten här kan aldrig garantera sin källa att den slipper domstol. Det mest effektiva sättet att få journalisten att avslöja sin källa är att sätta honom i fängelse tills han gör det. Taktiken är vanligare i USA men har använts även i Kanada.
- Trenden är att journalistens uppgift som myndigheternas vakthund försvagas och att media allt oftare tar polisens och myndigheternas sida mot den enskilda individen, säger Anne Roberts. Det är beklagligt.
Tidningar publicerar namn, ålder och adress och i många fall även bild på en misstänkt för att hjälpa polisen i dess spaningsarbete. Bedöms personen av polisen som "farlig för allmänheten" är det fritt fram för exponering i alla färger och former.

Media i USA och Kanada ägs och styrs av stora företagskedjor med total makt. Den reporter som skriver i linje med företagets önskemål får, enligt Anne Roberts, beröm och utmärkelser. Den som skriver impopulära sanningar försvinner ut genom bakdörren.
- En annan trend är att media alltmer förlorar gränserna mellan reklam och redaktionellt material, påpekar Roberts som får medhåll hos yrkesverksamma journalister.
Enligt en nyligen gjord undersökning baseras 78 procent av artiklarna i kanadensisk media på "mouth-piece information", "nyheter" exempelvis förmedlade genom presskonferenser. Dessa "nyheter" är skräddarsydda åt media, färdiga att "slukas" - rubb och stubb - utan kritisk bearbetning av journalistiska huggtänder. Olyckor, kriminalfall och rutinbevakningar räknas också till gruppen "mouth-piece" och göder tidningar, teve och eter till jäsningsgränsen.
Resterande utrymme, 22 procent, ges åt undersökande journalistik. Det tråkiga är, menar Roberts, att den grävande journalistiken blir alltmer sällsynt.
En fundamental skillnad mellan Sverige och Kanada är att journalistens anteckningar kan användas som bevismaterial - mot reportern själv eller tidningen.

Har en förundersökning påbörjats är förstöring av anteckningar en kriminell handling. Domstol kan utfärda en husrannsakan. Den ger polisen rätt att genomsöka redaktionen och till och med journalistens hem för att komma åt anteckningar, telefonnummer, band, biljetter, kopior, namn, negativ eller foton, vad som helst som anses underlätta polisens arbete.
"Olaglig information" är ett begrepp här i landet. Exempel: Hemliga handlingar från statlig eller kommunal myndighet. Om en kanadensisk reporter får tag i sådana och har minsta anledning att misstänka att de är hemliga måste han omedelbart lämna dem till polisen eller gällande myndighet. Utan att först ta del av dem, så klart.
Vad är egentligen hemligt? Uppgifter om enskildas kriminalhistoria, information om rikets säkerhet, och personliga skatteuppgifter är alltid hemliga. I övrigt bestäms dokuments hemlighetsöde av respektive myndighet, ofta grundat på personligt godtycke. Det finns heller inga möjligheter att, som i Sverige, överklaga en hemligstämpel.

Anställda förväntas knipa käft om sina arbetsgivares förehavanden. Det är den anställdes plikt i både företag och myndighet.
Enligt boken Media Law Handbook av professor Stuart M. Robertson som används av reportrar i landet finns "olagliga källor". Hit räknas folk med tystnadsplikt såsom läkare, polisutredare och advokater. Genom att läcka till reportern begår de lagbrott. Publiceras deras uppgifter efterforskas källan. Den som sedan har läckt sparkas. Eller straffas med fängelse.
I handboken varnas speciellt för källor inom polisen. Dessa källor är enligt boken "...oftast farligare än vad de är värda: informationen är otillförlitlig, och kan oftast inte publiceras. Dessutom är läckan i sig förmodligen olaglig".
En journalist eller tidning kan avtala med en källa att betala de böter eller stämningsbelopp som en publicering kan medföra. Visar det sig dock att det var olagligt för källan att ge informationen, kan ett sådant avtal sättas ur spel.
Det är vidare kriminellt att ständigt förfölja en person för att få en intervju om personen vägrar tala. Det kallas trakasseri och gäller även officiella personer. Journalisten som ställer frågorna måste tänka på vad han frågar. Han kan lätt stämmas för förtal eller ärekränkning.
Man får heller inte återge ett helt eller delar av ett bandat telefonsamtal mot intervjuoffrets medgivande.

Kanada har i stort sett samma tryckfrihetslagar som England hade på den tiden då Kanada var en brittisk koloni. Stadgar i grundlagen är svåra att ändra, även om vissa talar för ett friare ord. Facken är obefintliga och svaga. Fackliga yttranden ses som radikala hot mot traditionella regler. Domstolarna, inte ordet, ska ha makten.
Det saknas allmän opinion mot det rådande systemet. Generellt ser den "lille mannen" journalisten som en karriärist med högre lön och fler privilegier än han själv. Vill "liten man" göra sig hörd må han pröva sin egen stämma. Sällan överröstar han myndigheterna och dess utsända "journalister".
Att media av olika skäl; av vilket det största är pengar, påtvingats rollen som språkrör åt makten är uppenbart. Att en sann journalist i detta kapitalinriktade samhälle känner sig maktlös bekräftas av att många reportrar hoppar av till officiellt renodlade informationstjänster - där de slipper riskera stämning och fängelse.
- Det är därför jag är lärare numera, suckar Anne Roberts. I Sverige vet ni inte hur bra de har det.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

---