F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96

tt se en bild med känslan av att ha sett den förut, och hur något svunnet åter blir levande framför en. Detta är en stor förtjänst hos en bildkonstnär.
Torsten Jurell har stundtals förmått skapa sådana bilder; Rödgardister är en sådan, en bild som knyter an bakåt, som låter en tradition åter stiga upp framför - och även inom oss, ty förutom den rent konstnärliga traditionen sträcker de sig (liksom all god konst) också in i vår verkligt traditionella föreställningsvärld; de länkar oss bakåt i detta vårt sekels tidiga skandinaviska historia och ger det visuell gripbarhet, liksom somliga av Ivar Lo:s romaner.

Mina damer och herrar... är namnet på hans sjätte bok. (Den första kom 1983).
Tillika är den utställningskatalog för den nu pågående utställningen i Göteborg. Donald Boström har fotograferat och formgivit denna Jurells vackraste bok. Man skulle kunna säga att i och med vad som här presenteras har Torsten Jurell bevisat att han uppnått mästerskap.
Mina damer och herrar... är också Torsten Jurells i särklass största separatutställning hitintills. På 141:an i Göteborg visar han nu över hundra verk, företrädesvis skulpturer och reliefer.

"Det har varit enormt mycket folk. Somliga har också kommit fram efteråt och tackat mig och sagt: "vi visste inte att sådant här fanns, att sådant här fortfarande gjordes, det är fantastiskt". Det är sådant som gör mödan värd.
Jag har också hållt i en del visningar på utställningen, förklarat bilderna och motiven, lett publiken in i dem, talat om Ossietzky och Dialysmålet. Det var som politiska möten, och hade man tagit bort bilderna hade det varit politiska möten".

Jag skulle egentligen kunna skriva denna artikel utifrån det första samtal jag hade med Torsten Jurell i hans ateljé på Rörstrandsgatan i december förra året. Jag skulle då skriva ett reportage om den nyöppnade konsthögskolan i Malmö (Förr och Nu 1/96).
Det var ett givande samtal. Och jag är Torsten Jurell tack skyldig för vad han då hjälpte mig att klarlägga. Jag slapp de tydligaste fällorna i min kritik.
Jurell är förutom en stor konstnär också en tänkande människa med en intellektuell bredd och ett historiskt och hantverksmässigt kunnande som dessvärre blir alltmer ovanligt bland dagens konstnärer.
Då, sist, diskuterade vi hantverk, kunnande, tradition. Där var vi i det mesta överens. Dessutom fick jag se, om än bara en bråkdel, av vad han nu ställer ut i Göteborg fram till i mars.
Vid detta vårt andra möte forsätter samtalet. Vi kommer in på den aktuella konstdebatten i Dagens Nyheter.

"Det liknade skendebatt, framför allt i två avseenden. För det första då den helt koncentrerade sig på form på bekostnad av såväl konstens innehåll och funktion som dess förhållande till världen den påstår sig spegla. För det andra då samtliga deltagare drar upp märkliga skiljelinjer; "traditionalister står mot postmodernister, hanverkare står mot filosofer" och liknande. Sedan kommer någon liberal konstprofessor och säger att allt ska få finnas. Det är något stelt och kliniskt över det hela; tråkigt, tungrott.

Därtill på halvbra prosa. Skall det hatas och göras ner skall det göras ordentligt, sakligt, genomtänkt, med kraft och engagemang. För visst finns det ett och annat att racka ner på hos de flesta av våra installerande innekonstnärer och de kritiker som löper i deras spår. Men eftersom det är svårt att med logiskt anständiga argument bevisa att det är bättre att läsa böcker än att spela golf bör man här börja med att ställa frågan om konstnärens existensberättigande. Vad kan berättiga hans konstutövande? Naturligtvis går det inte att komma dragandes med särskilda politiska åskådningar, krav på att ha läst vissa böcker eller särskilda auktoriserade utbildningar. Det förstår var och en.

Snarare är det en fråga av rent ekonomisk natur. Vilka möjligheter har konstnären att försörja sig? Kan han avyttra, eller åtmninstone ha en möjlighet att försörja sig på det han gör? Och detta är nu inte en fråga om kommersiell konst, utan om det över huvud finns några rimliga skäl att enbart ägna sig åt exempelvis osäljbar aktionskonst finansierad av stipendier; ty vad är det som rättfärdigar vissa personers "idéer" och känsloliv framför andras? Vad är det som rättfärdigar någon att stå utanför ett systembolag och dela ut enkronor?
Naturligtvis själva produkten, det påtagbara resultatet. Men var är då resultatet, vad blev kvar, var fanns publiken, fanns det alls någon? Kallas det sedan undersökning - var finns då undersökningens resultat presenterade? Är det rimligt att uppbära stipendier för undersökningar vars resultat aldrig presenteras? Konsnärerna själva säger naturligtvis: "Men det här är ju konst." Likväl kvarstår frågan; publiken, var är den? Var är det synliga resultatet?
Det påtagbara som vi kan se och ta ställning till. Det är inte rimligt att syssla med egenundersökningar för enbart egen del finansierat av andras pengar. Nu kanske man kan invända att detta synsätt är krasst. Men det är också syftet. Man bör se krasst på denna fråga. Konstnärsyrket är ett yrke som andra, något friare visserligen men likafullt ett yrke. Utifrån dessa premisser bör det också bedömmas, inte så att allt som inte bär sig ska bort, men möjligheten till egen försörjning måste ändå finnas.

Ja - jag tycker man skulle kunna säga så här: du har rätt i sak. Men ändå bör man göra vissa distinktioner, för att klarlägga och förstå situationen lite bättre. Låt oss se hur det hela började: Lars O Ericcson (konstkritiker på Dagens Nyheter) hoppar på och sablar ner en bok, en presentbok om några svenska konstnärers ateljéer. En kritik som för övrigt slår helt fel när boken absolut inte utger sig för att vara mer än just en trevlig och vacker presentbok med lagom glättiga bilder; det blir ungefär som att kritisera kungadömet utifrån en liknande bok om Kungen och Silvia. Lars O Ericcson använder boken för att på ett oärligt sätt framhäva sin egen attityd till konst.
Detta var själva startskottet till debatten, och vad den uteslutande kom att handla om; attityden till, i det här fallet, konstens form och formspråk. Men vad som man framför allt bör ifrågasätta, och som debatten aldrig på allvar berörde, är den oerhörda snävhet och selektivitet som karakteriserar den officiella konstvärlden och kritiken; hur stora delar, och framför allt den konsten som verkligen har en publik, utestängs. Istället har vi en hop kritiker som fungerar som någon sorts alkemister som förmår förklara vad som är konst, som talar om för oss att det är konst att stjäla en soffa på Liljevalchs. Detta är det verkliga problemet, sekterismen.

Ty det finns ett stort folkligt konstintresse i det här landet; jag brukar säga att i så gott som varenda korvkiosk som har mer än tre anställda finns en konstförening. Detta är både de uppskrivna konstnärerna och kritikerna fullständigt ointresserade av, eller t.o.m. okunniga om. För dem är den stora publiken naturligtvis packet, som inte begriper, de skapar och skriver för eliten.

Det du har att säga har en adekvat form! Form i samklang med tonläget. Därtill kommer hantverket, det faktiska kunnandet; det du kan som inte vem som helst också skulle kunna lära sig på fem minuter.
Man kan jämföra det med Rolling Stones låt "Satisfaction". Dess helhet är sådan att den är outslitlig. Jag vet inte hur många gånger jag har hört den, i alla möjliga sammanhang och både live och på skiva. Den väcker ständigt ett intresse hos dina sinnen. Och utan att man för den skull direkt kan plocka isär den och peka på särskilda punkter i den, som världens bästa trumspel eller gitarrist eller någon särskilt djupsinnig text. Därtill kommer naturligtvis också det faktumet att Rolling Stones är mycket professionella på vad de gör, de är goda hantverkare, de arbetar medvetet för sin publik. Vilket naturligtvis också är förutsättningen för en god konstnär.
Liknelsen med musik"kulturen" är fruktbar, och nödvändig, tanken på att ständigt turnera och möta sin publik, det är ett tänkande som även bildkonstnären behöver. Därför är utställningen min primära form. Hur folk placerar mina konstverk i sina hem efter det de köpt dem bryr jag mig inte om. Men att ställa ut så ofta och så mycket och på så många platser som möjligt, göra konsten tillgänglig för så många människor som möjligt, det är huvudsyftet.

Detta kräver nu faktiskt arbete, att man sas tar i med händerna, riskerar att bli lite skitig. Här kan man också göra en klar distinktion mellan mig och de av mina kollegor som ägnar sig åt allehanda installationskonst och andra immateriella upptåg. De är ofta för bekväma för att flytta på sig och visa upp sin konst. De tycks oftast nöja sig med något sorts allmänt introspektivt speglande av dem själva, för dem själva, och tidningarnas kultursidor. Publiken blir stående vid sidan av, frågande, och ges heller egentligen inte någon riktig möjlighet att verkligen se. Oftast kanske för att det helt enkelt inte finns så mycket att se.

Sedan är det också ett faktum att dessa konstnärer egentligen inte har någon publik. De har hov, och i dem ingår kritikerna och intendenterna - dvs de intendenter som saknar integritet. Det finns ett starkt drag av aristokrati och elitism i detta; konstnärer som gör karriär i tidningar och teve. Ta t ex Lars Nilsson och Dan Wolgers (konstnärer och tillika professorer, Nilsson på Malmö Konsthögskola och Wolgers på Konstfack).
De är numera också båda professorer. Utnämningar som kan betraktas närmast som förläningar vilka berättigar dem till höga löner och en säkrad pension. De upprätthåller positioner, inget annat.

Man låser in konsten i ett litet rum och låtsas att den är fristående och oberoende av allting annat, t.o.m av verkligheten. Detta är vad som med ett finare namn brukar kallas etablissemanget! Dock behövs det mycket lite för att de ska stå utan både stipendier och arbete, en lätt förskjutning inom kritikerkåren t.ex., en rockad, indragen uppmärksamhet; det skulle innebära tystnad för ett stort antal av dagens "storheter".

Vad som däremot är skadligt och tråkigt är att de, genom att ha lagt beslag på det riktigt synliga etablissemanget, saboterar för en hel generation med unga konstintresserade. Det är inte alla 15-16 åringar som har eller kommer på möjligheten att söka sig till de andra källorna, de konstnärer som inte ständigt och jämt är uppe på den allra finaste tapeten.

Jag högg in den begångna oförrätten, in i historien. De som så skändligen undandrog sig ansvaret och lastade sjuksköterskan med poliser och rättsväsendet - dessa personer skall veta att trots att de en gång blir aska så finns handlingen uthuggen så stor och så storslagen att den överlever trots att namnen sedan länge sjunkit undan i glömska. Är det möjligt att begå övergrepp på sjuksköterskan, då kan envar drabbas. Då finns det en dom för var och en av oss.
Bilden skulle också vara större än betraktaren, därför var höjden två meter viktig. Scenen blir på så vis också ett hot mot publiken.

Jag börjar alltid med ett ansikte jag kan. Succesivt förändras ansiktet, det börjar kanske luta och kräver att jag ändrar. Det är ett sammarbete med träet, men konstnären är den dominante; det är mycket viktigt!
Han läser av trästycket eftersom och formar det efter de möjligheter som det erbjuder. Han tämjer det. Detta skulle jag vilja hävda är en central del av konstnärsskapet; att se och förmå utnyttja materialets möjligheter. Konstnären skall var som en Musashi, den store japanske svärdsmästaren; ha förmågan att bestämma och styra striden genom att se det unika i varje situation, och utgå ifrån att allt är tillåtet bara det leder till seger - eller i det här fallet kanske lämpligare, resultat. Alltså: att behärska traditionen för att förmå att bryta med den. Detta grundar sig naturligtvis i ett ständigt inhämtande av historisk kunskap, att lära av historien och se sig själv utifrån den.

Och hantverket då? Vad är det? Hur uppnår man det? Även här kan man göra en parallell. Du minns det blåa ögat jag hade sist vi träffades, som jag hade erhållit vid en karatetävling. Jag vill tillägga att jag vann den matchen, trots det blåa ögat. Men i all fall, det är till karaten jag vill komma. Den fungerar utmärkt som en jämförelse till vad jag anser hantverk vara. Det är upprepning; att träna bort en naturlig reflex och ersätta den med en ny! Från det du inträder i träningslokalen för första gången tills det du dör börjar du alltid med att upprepa samma rörelsemönster; det pedagogiska upprepandet av en och samma rörelse livet igenom.

Strävandet att göra den så perfekt och fulländad som möjligt, en upprepning av en rörelse tills den blir likt en reflex. Du kan aldrig behärska den helt men du kan dock behärska den mästerligt, efter lång träning. Det är detsamma när jag hugger - som jag sa, till en början hugger jag bara, börjar med något jag kan, som dock ständigt förändras och blir något nytt. Och när jag kommit en bit på väg med ett stycke, då kommer mina tankar in och jag riktar in mig på vad det är jag vill göra.
Men det tar tid; i och med i år har jag varit verksam konstnär i tjugo år, och det är först de senaste åren som jag verkligen förmått att hugga egna och i verklig mening fristående bilder. Arbeta dock alltid medvetet för en publik. Det är viktigt, kanske det viktigaste förutom att det du gör skall vara bra".

Konstnärens hemsida

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96

---