F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Ränderna går aldrig ur

Klassbegreppet suddas ut. Alla är fågel och alla är fisk. Ingen vill längre veta varifrån du kommer.

Ändå vet vi alla innerst inne att det inte är så enkelt. För känslan består och minnet gnager.

Crister Enander har samtalat med Kjell Johansson - något så ovanligt som en livs levande arbetarförfattare.

et heter inte längre arbetarklassen. Den är sedan något drygt decennium bortsopad, utraderad och för alltid försvunnen i en mängd dystra utredningspärmar hos snillrika byråkrater som genom lekfull manipulation avskaffat klassklyftorna.
Socialgrupp tre lyder numera, som alla vet, det nya ickebegreppet för alla de som en gång byggde vårt land. Historien har för den skull inte ändrats; de utslitna ryggarna och diskbråcken, asbetslungorna och de förstörda lederna har inte mirakulöst läkts eller slutat värka med hjälp av dessa nya ord. Kvar lever ännu idag den hårda och grå verkligheten ute i förorterna. De sociala orättvisorna finns kvar, lika bråddjupa och påtagliga som förr. Det fanns en tid då förändringar tycktes möjliga. Nu rör sig samhällsutvecklingen bakåt, likt en kräftas gång rör sig den moderna socialpolitiken.

Tankar som dessa känns just denna onsdag minst sagt främmande och avlägsna. På uteserveringarna sitter folk flabbande och dricker sin kalla välförtjänta öl. Dagen är vacker, innerstaden är full av människor som passar på att leta efter en stunds flykt från vardagens tärande tristess. Jag går sakta över torget medan skratten fortsätter att eka mellan husen. Kyrkklockan slår två slag för halv. Det är alltså gott om tid, tänker jag. Jag passar på att gå in i tobaksaffären för att köpa cigaretter och några tidningar. Värmen håller i sig. Det är fuktigt, litet klibbigt i luften. Solen skiner och denna dag verkar alls inte vara en dag gjord för att försöka närma sig ett sedan årtionden väl förborgat inre mörker.
När jag sedan kommer ut från tobaksaffären ser jag genast på andra sidan torget hur Kjell Johansson - tio minuter för tidigt - redan står utanför kaféet och spanar efter mig. Håret och skägget är mörkt. Stilla står han och väntar med händerna nerkörda i fickorna. Han är något under medellängd, men verkar ändå ha den där lätta lilla böjningen på ryggen som så ofta brukar utmärka och tydligt peka ut dem som kommer ur arbetarklassen. Nya-ords-ordningens män och kvinnor får sedan plita ner precis vad tusan de vill i sina statistiska blanketter.

Ränderna går ändå aldrig ur; de sitter nitade djupt ner i själen. Det existerar ett för alla utomstående hemligt släktskap, en förnedringens och det sammanbitna motståndets dolda sällskap; ett broderskap och systerskap om man så vill. Kjell Johansson har ägnat merparten av sitt författarskap åt att försöka nå in till den innersta och närmast oåtkomliga kärnan av denna alltmer dolda sanning i såväl sitt eget förflutna som i det tydliga utanförskap han än idag verkar känna och som han även har funnit och skildrat hos andra.
Längst in på fiket kan vi sitta ostört. Båda tycks vi lite osäkra. Ingen tar kommandot så där självklart som överklassens barn får lära sig långt före de ens blivit torra bakom öronen. Därför blir de första minuterna lite trevande; närmast försiktigt prövande som befann vi oss redan nu ute på tunn is. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Kjell Johansson är också tyst. Han avvaktar och sneglar lite under lugg mot mig. Det är inte utan att han verkar smått blyg eller kanske mer skygg och tillbakadragen. Kanske är det så enkelt att han anser att det är mitt jobb att få fart på intervjun och nu sitter där och tålmodigt väntar medan han rör om i sitt kaffe.

Då och då tittar Kjell Johansson upp med mörka, avvaktande ögon; de inväntar mina frågor, särskilt då om hans nya roman Huset vid Flon, en bok som tydligt markerar något nytt i hans författarskap; kanske rentav en vändpunkt? När jag plockar upp anteckningsblocket och sedan lägger upp boken förmår Kjell Johansson inte vara tyst längre.
- Ska jag vara ärlig är det väl nästan som om jag gått som katten kring het gröt, säger Kjell Johansson med ett avväpnande leende. Detta - som jag nu med det rätta namnet på det förortsområde där jag växte upp, alltså Midsommarkransen - är ju närapå vad jag skrivit om hela tiden.
- Jag har nu med denna bok och det faktum att jag nämner så mycket vid dess rätta namn tänkt att jag skulle bli av med det för gott, tillägger han. Men det vet man ju aldrig! Anledningen till att det har återkommit är självfallet att det inte varit löst, varken psykiskt eller psykologiskt. Det ligger och lever i bakhuvudet.
- Däremot vet jag inte om jag litterärt har fått till det, fortsätter Kjell Johansson och kliar sig nästan lite blygt i skägget och slår ner blicken.

Det handlar om Kjell Johanssons barndom och uppväxt ute i Midsommarkransen. Om denna miljö har han tidigare skrivit flera böcker, men då har områdets namn alltid varit Förstan. Hemmet som nu skildras och som bär många likheter med Kjell Johanssons uppväxthem är fattigt, och när den efterlängtade fadern redan i upptakten äntligen återvänder - oklart varifrån - sätter han mycket snart efter en inledande charmoffensiv igång med att supa hårt. Stundtals är misären mycket nära, även om modern för det mesta lyckas hålla de värsta vargarna stången.
Som i de flesta av Kjell Johanssons böcker är verkligheten inte svart eller vit, aldrig enkel eller mekaniskt entydig. Skiftningarna och nyanserna är minst lika väsentliga för förståelsen som det skenbart entydiga och förväntande. Fadern Johan Johansson som både super och slår hustrun och de två barnen skildras heller inte som ett spritindränkt monster. Hur mycket hat den unge huvudpersonen än kan känna mot sin far tränger ändå hela tiden stråk av ljus ner i det allra svartaste av mörker; kärlek och djup tillgivenhet tränger igenom såväl förnedringen som hatet.
- Jag fick sällan styrk. Nästan aldrig! skjuter Kjell Johansson snabbt in. Utan det var ju morsan som råkade illa ut.
Det är frågan värt om det någonsin tidigare i svensk litteratur har tecknats ett mer kärleksfullt och öppet naket porträtt av en alkoholiserad far än det som nu Kjell Johansson gjort i Huset vid Flon. Det är djupt gripande genom sin råa ärlighet och oförställda öppenhet gentemot sonens känslor inför sin far. En far som hade så mycket gott, så mycket ömhet och uppmärksamhet att ge när inte brännvinet dränkt honom bortom vett och sans.

Ändå glider Kjell Johansson hela tiden - och ytterst medvetet, bör tilläggas - när det gäller vad som är sant och vad som är författarens rätt till den förföriska lögnen i den nya romanen. Ena stunden kan han prata om skildringen som om det vore sanningen och ingenting annat än sanningen för att i nästa stund punktera det hela med att "det är ju bara en roman" eller som svar på en fråga om honom själv som tar avstamp i boken skjuta in ett illmarigt men mycket effektivt:
- Hur vet du det?!
Snart har vi utan att jag riktigt vet hur börjat prata om den lust till revansch som de flesta arbetarklassungar känner under hela sitt liv, oavsett hur mycket de än åstadkommer eller presterar.
- Jag vet inte riktigt om ordet revansch är det rätta, säger Kjell Johansson mycket eftertänksamt.
- Men inte heller upprättelse eller att vilja bli accepterad låter bra. För min del handlar det snarare om att visa sig duktig, säger han sedan med en närmast inåtvänd röst.
- Att man trots allt har kommit upp sig, precis som de där hemma så hårt kämpade för att man skulle göra. De ville ju att vi ungar skulle få leva ett annat, ett bättre liv än vad de själva hade tvingats få vara med om.
- Det där med att komma upp sig riktar sig väl också mycket åt alla de som fanns där ute i Midsommarkransen, att nu liksom kunna säga: "Det trodde ni inte!"

Ett brinnande och spefullt leende tänds plötsligt i de bruna ögonen som hitintills varit litet lätt vaksamma. Men nu finns där både ironi och triumf. Där finns stolthet och ödmjukhet. Ty vägen har varit lång och inte utan hinder. Att just Kjell Johansson klarade sig undan kriminalvårdssvängens alla register eller de ensidiga knegen på olika fabriksgolv är i sig något av en statistisk slump.
Hans räddning var orden. De var hans väg ut.
Kjell Johansson talar med en stor portion eftertänksamhet; plötsligt kan han ändra sig, vill formulera om vad han nyss sagt. Orden ska ligga rätt. Det är som om han nog helst skulle vilja tala lika väl som han skriver när hans ord ska hamna i tryck.
Det får inte slarvas med orden. De står för något unikt. De är mer än bara ord. En mening som återkommer i den nya romanen är: "Berättelser kan man ha till mycket." Denna sentens står för så många skiftande och olika betydelser i Kjell Johanssons värld och hans nya bok att de här inte går att sammanfatta. Det handlar om allt från tröst i förnedringen till den starkaste framtidstro, från hopp till sorg. Vad som än händer och sker finns där alltid berättelserna att återvända till eller fly in i för att slippa den verklighet som kan bli alltför outhärdlig och smärtsam. Men de står också för dess motsats: berättelserna kan tjäna som den starkaste motkraft till flykten, som en maning till att ta upp striden för att vinna över det massiva motstånd, förnedring och misströstan som kommer av att vara en av de förbisedda och hånade och allra fattigaste av familjer i dessa fattiga kvarter.
- Berättelsen är en tröst, säger Kjell Johansson, ett sätt att kunna uthärda tillvaron. Jag har alltid tyckt att det är en mycket mysig situation när någon sätter sig ner och berättar. Det är ju, tror jag, en ursituation att någon berättar. Det finns en verklighet och det finns den möjlighet som berättelsen öppnar.

Detta är något av ett tema i flera av Kjell Johanssons romaner. Som motto över hela författarskapet kunde följande ord stå: "Så länge det finns historier finns det möjligheter." Denna tanke, föga utopisk och allt annat än färgad av revolutionärt flum, rymmer i sig den sanning som Kjell Johansson själv inkarnerar. Han sitter ju verkligen här framför mig och pratar om sin tionde roman. Nu syftar förvisso mottot i första hand på samhällslivet. Även om Kjell Johansson tillhör de verkligt stora och skarpsinniga människoskildrarna i svensk litteratur, finns det i botten ett starkt patos. Det rör vid själva grundförutsättningarna - såsom människors rätt att leva ett värdigt liv, klassklyftornas orimlighet och de sociala förändringarnas möjlighet även i vår tid.
Kjell Johansson är arbetarförfattare, även om han själv då och då har reagerat emot att beteckningen används förklenande och tillagt:
- Realismen kan nästan se ut som en bofink. Det är inte verkligheten som sådan utan som möjlighet som är det viktiga.
Huset vid Flon kan i många avseenden också betecknas som en klassisk arbetarskildring med ett grundtema som lätt för tankarna till de verkligt stora i denna tradition, till en Harry Martinson, en Ivar Lo-Johansson eller en Jan Fridegård.
- En sak vill jag då framhålla, säger dock Kjell Johansson åter med ett svårtydbart leende. Den här boken skiljer sig ju en hel del från trettiotalets skildringar om arbetargrabben som måste ta sig ur arbetarklassen. Här måste grabben första ta sig in i arbetarklassen. Familjen står ju utanför även den.
- Många sa till mig att det är omöjligt att skriva en sådan här roman idag. Bara det var en oerhörd utmaning.
- Det sjunde sinnet hette boken från början. Detta sinne vi människor äger för att plåga varandra, att snabbt kunna se vem som är över och vem som är under. Det sinne och den verklighet som ytterst handlar om makt och förtryck.

Ett mörkt, nästan svart stråk drar över hans ansikte och i de bruna ögonen släcks plötsligt glimten. Nu slår han ner blicken och sitter länge och rör runt i den nästan tomma kaffekoppen. Kjell Johansson har, misstänker jag, för en stund med sitt minnes fulla kraft återvänt till sin barndoms Midsommarkransen.
Ännu griper mörkrets klor efter honom. Ännu har han inte fullt ut skrivit sig loss ur dess grepp.
Ty helt fri från den förnedring vi en gång upplevt och genomlidit kan vi aldrig bli. Den bär vi med oss under hela livet, i olika former och med skiftande tyngd. Det är nog just detta, just den hemligheten arbetarklassens barn delar och genast även förmår se och känna igen hos andra. Detta att en gång faktiskt ha stått där längst nere på botten av den absurda pyramid som bildar det som kallas samhällsbygget och med smärtande längtan sneglat uppåt.
Det är svårt att förklara för andra, men det syns och märks att man är född i arbetarklassen - hur mycket socialt polityr man än senare i livet försöker lägga ovanpå. Jag såg det på Kjell Johansson. Det präglar även vårt samtal, som började så trevande och försiktigt; efter ett tag tar det fart, ty det finns även något som liknar ett gemensamt språk, ett oförklarbart chiffer som vi lärt oss genom uppväxtårens villkor.
- Känslan av klassresan sitter alltid kvar, säger också Kjell Johansson. Detta att inte veta hur man gör, hur man ska bete sig i bestämda sociala relationer som har sina oskrivna regler, regler vi aldrig har fått lära oss.
- Tokskallarna förstår det inte. Det är så djävla många koder att lära sig, lägger han till med en kvävd bitterhet i rösten.

När Kjell Johansson nu pratar om detta är all försiktighet borta. Orden kommer snabbare. Detta är saker han tänkt och reflekterat mycket över, som alla vet som läst hans böcker. Kanske allra tydligast i romanen En rädd människas berättelse, men även i den uppmärksammade och kritikerhyllade Gogols ansikte återkommer temat starkt fast Kjell Johansson där lägger erfarenheterna i den ryska artonhundratalsförfattaren Nikolaj Gogols mun. Där står också redan på första sidan:
"Mina tidiga minnen är fyllda av skräck inför plötsliga förändringar och gåtfulla försvinnanden."
Med den meningen är vi åter kastade rakt ner i Kjell Johanssons barndom. Den rädsla, som han skriver om, är självfallet den rädsla som det barn ständigt lever med som har en förälder fångad i alkoholismens klor.
- Att min far drack skapade en grundläggande osäkerhet, säger Kjell Johansson. Detta att veta att allt kan hända och då oftast i negativ mening. Det var påfrestande att leva i denna väntan på att något obehagligt skulle inträffa.
- Dessutom fick jag tidigt ta ett ansvar som man inte borde behöva ta som barn. Man blir oerhört skicklig på att tyda tecken, se de minsta skiftningar. Så en del var på sitt sätt på gott. Det ökade känsligheten och man ser mer än andra.

Kjell Johansson berättar om dessa minnen utan minsta tvekan. I åratal, decennium efter decennium, har han inför sig själv vridit och vänt på dessa plågsamma erfarenheter. Det enda som kan märkas är en fullt begriplig tvekan inför att nu på vid gavel öppna dörren in till detta mörker för utanförstående, för oss läsare som strängt taget inte har med Kjell Johanssons privata affärer att göra. Men det beslutet har han bakom sig. Det måste han ha tagit dagen han bestämde sig för att lämna in sin nya roman.
- Den här romanen var psykiskt svårare att skriva än de tidigare, men även en lättnad, säger Kjell Johansson. Jag tillät mig ta med episoder som i andra former har förekommit i tidigare böcker för att jag nu ville försöka skriva om detta för en sista gång.
- Fast när jag tänker efter borde jag snarare säga att den var lätt att skriva, men svår att sedan läsa och arbeta vidare på, ändrar sig sedan Kjell Johansson efter en stunds eftertanke.

Han understryker ännu en gång att vad som står i Huset vid Flon inte är någon dokumentär sanning. Det är en roman, men en roman som ligger mycket nära verkligheten.
- Jag bodde till exempel hemifrån en sommar, säger Kjell Johansson, men inte alls som jag beskriver det i boken. Däremot är skildringen av hur Barnavårdsnämnden hanterade mig och detta att de ville att jag skulle sitta och leka i en sandlåda helt sann.

Fadern i berättelsen är som en författare, säger Kjell Johansson. Men han gör det i handling i stället för i skrift. Detta att han spelar greve och alla hans upptåg. Systern Eva gör detsamma, hon berättar inte utan iscensätter händelser, ett otäckare sätt än faderns egentligen.
Den som i Huset vid Flon står för berättelserna är i första hand modern. Det är också hon som läser alla böcker, tar med sig barnen till biblioteket och fyller hemmet med ord.
- Hemma fanns det rätt gott om böcker, säger Kjell Johansson, det var allt från Jack London, Albert Engström, trettiotalsförfattarna, deckare, ja allt möjligt. Det var ju inte så att väggarna var klädda med böcker. Men där fanns hela tiden en uppmuntran till att läsa och mycket kärlek, så på så sätt var det att komma ut i livet som mycket rik.
När vi reser oss upp skakar vi på nytt i hand. Utanför fiket frågar Kjell Johansson vart jag ska, om vi ska ta sällskap? Men jag ska åt andra hållet. Jag står kvar och ser hur Kjell Johansson sakta släntrar iväg i solskenet och tänker att idag - i vår moderna tid - hör alltför få på ordens innehåll. Det är tur, slår det mig, att det finns författare som Kjell Johansson.
Ty det är i berättelserna som ordet lever vidare; det är där vi lär oss att verkligen lyssna och förstå.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---