F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
Slaget om Jerusalem
Samma vandring gjorde Sven Hedin, upptäcktsresenären, 1915, och han beskrev den vackert belägna och fridfulla byn på följande måleriska vis: "Framför oss hänga de gråa husen i Silwan som svalbon på sin branta sluttning över Kidrons dal". Men friden från Hedins tid är sedan länge bruten i Silwan.
Här pågår idag ett öppet krig om de gamla grå husen. Sedan 1991 har den judiska bosättargruppen El Ad lyckats lägga beslag på ett tiotal hus, bosättarfamiljerna och deras beväpnade vakter dominerar numera helt och hållet byns liv, och Silwans 5.000 palestinier upplever att hela deras framtid är hotad.- Om det här får fortsätta kommer Silwan inte att finnas vid sekelskiftet. Bosättarna flyttar inte hit för att de vill bo i Silwan, de tar våra hus av politiska skäl, för att stoppa fredsprocessen och lägga beslag på hela Jerusalem.Socialarbetaren Samira Siam är djupt pessimistisk. Hennes familj är rotad i Silwan sedan fyra generationer, men sedan Israel annekterade Östra Jerusalem 1967 och därmed Silwan, lever man på nåder i sin egen stad, utsatta för en politik som favoriserar den judiska befolkningen framför den palestinska, och numera också berövade den grundläggande rättigheten att kunna känna sig säker i sitt eget hem. Vi klättrar upp på husets tak, härifrån har man en bra utsikt över byns bosättningar. Samira pekar ut det ena huset efter det andra, de är lätta att urskilja eftersom de judiska bosättarna stolt markerar varje nytt husbeslag genom att hissa den israeliska flaggan på taket.- Judarna har makten och gör som de vill, konstaterar Samira. Det enda vi kan göra är att försöka hålla fast vid vår mark och våra hus.Samira minns när de första bosättarna "flyttade in" för sex år sedan. Hon vaknade av larmet och sprang upp på taket för att se vad som höll på att hända på andra sidan gatan.- De kom om natten. De kommer alltid efter midnatt. Jag såg massor med soldater, säkert ett hundratal, som hjälpte bosättarna att storma huset. Det var som ett krig, ingen försökte att ta sig in den vanliga vägen, genom dörren, utan en grupp gick fönstervägen och en annan bröt sig in genom taket.De extrema bosättargrupperna som opererar i Jerusalems gamla stad och närliggande byar hävdar att alla hus har förvärvats lagligt, genom regelrätta köp. Men advokater på både den palestinska och israeliska sidan kan bevisa motsatsen, flera rapporter berättar om de tvivelaktiga, och i flera fall rent bedrägliga metoderna man använder sig av för att lägga beslag på hus och mark i Jerusalem. I Silwan har bosättarna dels använt sig av förfalskade handlingar, palestinska kollaboratörer och en israelisk lag som tillåter expropriering av "frånvarandes egendom", vilket innebär frånvarande palestiniers egendom.El Ad har därför satt i system, ofta med hjälp av kollaboratörer, att lokalisera alla hus i byn vars ägare har bott utomlands en längre tid. Eftersom Israel aldrig har erbjudit palestinierna verkliga studie- eller försörjningsmöjligheter under ockupationen, har också många silwanbor tvingats lämna byn i långa perioder för att kunna överleva. När bosättarorganisationen lyckats få korn på ett så kallat ägarlöst hus, rapporteras detta till den israeliska staten som i regel förklarar huset för "absentee property", ett förfaringssätt som ger Israel rätt att överta förvaltningen av huset, men som i praktiken innebär att man säljer det vidare till bosättarna.
Mustafa Abu Shaqra hör till dem som har körts bort från sitt hus i Silwan. Medan han arbetade i Jordanien, bröt sig bosättargruppen El Ad in i huset, kastade ut möblerna på gatan och satte in ett nytt lås. Upprörda grannar ringde genast till Mustafa, som skyndade sig hem så fort som möjligt.- Jag tvingades bryta upp låset för att komma in. Huset var tomt, men bosättarna höll antagligen ett öga på det, för efter en kort stund dök polisen upp och arresterade mig. "Detta är mitt hus", försökte jag förklara, "ni kan inte arrestera mig för att jag bryter mig in i mitt eget hus". Naturligtvis var mina protester lönlösa, i en konflikt mellan en bosättare och palestinier tror jag aldrig att det hänt att den israeliska polisen har ställt sig på palestinierns sida.Mustafa Abu Shaqra vände sig till den israeliska domstolen. Han skaffade fram alla nödvändiga dokument som bevisade att han stod som ägare till huset, att han ärvt det av sin far, men efter tre års kostsamma turer med den israeliska rättvisan förlorade Mustafa ändå till sist sitt hus till bosättarna.- Domstolen använde sig av alla sorters trick. Till sist upplever man att man befinner sig i ett kafkaliknande drama, där allt vrids fram och tillbaka tills kniven likafullt sätts på ens strupe. Mitt brott var att jag hade lämnat huset för utlandet, att jag efter min fars död inte hade bott tillräckligt länge i huset för att kunna räknas som den nye ägaren - att jag hade papper som bevisade mitt ägarskap var helt ointressant för rätten.Under rättegången presenterade bosättarorganisationen El Ad plötsligt ett dokument som berättade att Mustafas tomt redan 1923 hade sålts till en judisk fond, men att de trots detta var beredda att kompensera honom för huset. Enligt Mustafa var dokumentet bara ett i en lång rad av El Ads numera ökända förfalskningar.- I sista minuten ville de att husbeslaget skulle se lagligt ut, men jag är inte till salu, och jag anser att både domstolen och El Ads beteende är fullkomligt rättsvidrigt.De extrema bosättargrupperna El Ad och Ateret Cohanim har under de senaste åren lyckats förändra Jerusalems karta på ett påtagligt sätt. El Ad håller långsamt men säkert på att skapa om palestinska Silwan till judiska "Davids Stad", som de kräver att byn numera ska kallas. Bosättarkollegan Ateret Cohanim har varit verksam i Gamla stan sedan slutet av 1970-talet under mottot: "Vi ska köpa sten efter sten tills staden åter är helt judisk", och hitintills har man lyckats komma över 60-70 hus i det muslimska kvarteret. Måltavlan är dock inte bara palestinska hus, de senaste åren har Ateret Cohanim också siktat in sig på det kristna kvarteret.Ett uppmärksammat fall var när organisationen 1991 - med dåvarande Likudregeringens samtycke - stormade den grekisk-ortodoxa kyrkans härbärge mitt i Gamla stan och 100-tals bosättare förstörde kristna symboler, kastade ut ovärderliga krucifix, och flyttade in i pilgrimernas rum. Närmare efterforskning visade att övertaget gått till på följande sätt, vilket säger en hel del om Ateret Cohanims arbetsmetoder: Grekisk-ortodoxa kyrkan hade härbärget uthyrt på ett långtidskontrakt till en armenier. När kyrkan, som var missnöjd med hyresgästen, ville återlösa kontraktet, kontaktades armeniern av ett ombud för Ateret Cohanim som erbjöd honom 3,5 miljoner dollar för kontraktet. Så snart Ateret Cohanim fått kontraktet i sin hand, stormades härbärget. Grekisk-ortodoxa kyrkan vände sig till den israeliska domstolen, men den hade inget att invända mot bosättarnas tillvägagångssätt.
Mäktiga krafter står bakom Jerusalems extrema bosättargrupper. De växte sig särskilt starka under den föregående Likudregeringen (1988-92), som bidrog med stora pengar till husköpen. Arbetarpartiet stoppade den typen av utbetalningar de följande fyra åren, men betalade å andra sidan ut närmare 100 miljoner kronor till de privata vaktbolag som beskyddar bosättarna 24 timmar om dygnet. Det var under de här "svåra" åren som den amerikansk-judiske miljonären Irving Moskowitz intog rollen som bosättarnas främste finansiär. Både Ateret Cohanim och El Ad är till största delen finansierade av Moskowitz casinobolag, och härom veckan stod det klart att Jerusalems stad har gett klartecken till 5 nya Moskowitzprojekt som syftar till att splittra upp fler palestinska områden med judiska bosättare.Föga anar spelarna på casinot Hawaiian Gardens i Kalifornien att var tionde krona de förlorar används för att lägga beslag på Jerusalems palestinska stadsdelar; det amerikanska systemet medger nämligen skattebefrielse från en del av casinovinsten mot att den används till "välgörande ändamål". Filantropen Moskowitz, ja, han kallas så i den israeliska pressen, har fördömt och motarbetat Osloavtalet från första början, fredsprocessen betecknar han som "ett israeliskt självmord", och följaktligen pumpade han in miljonbelopp till Bibi Netanyahus valkampanj.Idag är alla dessa krafter förenade, Moskowitz, Netanyahus regering och bosättarna, i slaget om Jerusalem. Ingen förnekar längre att det är precis detta det handlar om, att köra ut palestinierna för att befästa den judiska närvaron i staden.- Visst pågår det en strid, ett slag om Jerusalem. Det är en tuff strid, för området är inte obefolkat, här finns palestinier runt omkring oss. Men detta är mitt land, Jerusalem är min huvudstad, och som jude är det min plikt att bygga här.Eviatar Cohen är talesman för El Ads bosättare i Silwan. Jag har gått över gatan från Samira Siams hus för att prata med hennes judiska grannar. Men jag stoppas av fyra beväpnade vakter vid ingången till bosättarfamiljen, och får veta att ingen är tillåten att uttala sig utom El Ads talesman, för: "Vi är noga med att a certain image presenteras".Eviatar Cohen är också mycket skicklig i sin uppgift, han är oerhört tillmötesgående, och inte så lite stolt över vad man lyckats åstadkomma i Silwan. Senaste projektet är att öppna ett "Visitors Center", så att alla får en chans att lära känna Davids Stad och dess rättmätiga invånare.Jag bjuds in att titta närmare på det blivande turistcentret, och upptäcker att jag hamnar mitt i en bosättarfest. En ny torah (gamla testamentet) ska överlämnas till El Ads 17 bosättarfamiljer, kakor och kalla läskedrycker dukas fram, ur högtalarna dånar taktfast musik till en sångtext som framför allt tycks innehålla ordet: Yerushalaim! Yerushalaim!, och bakom taggtråden till grannhuset ser jag några palestinska barn som nyfiket kollar in det som pågår.Festens hedersgäst visar sig vara ingen mindre än Ehud Olmert, Jerusalems borgmästare. Han möts med kramar och glada tillrop, uppenbart en mycket populär man i bosättarkretsen, vilket Eviatar Cohen också intygar:- Netanyahu gör inte tillräckligt i praktiken, han skulle se till att palestinierna omedelbart slutar bygga i Östra Jerusalem. Men Olmert hjälper oss mycket, med hans hjälp kommer vi att vinna det här slaget.Den reslige Olmert klättrar uppför trappan till plattformen som fungerar som ett utkikstorn över Silwan och hela Kidrondalen. Härifrån kan han överblicka framtida projekt, och med fingret pekar han på svalbona som hänger på sluttningen på andra sidan dalen, det palestinska Ras Al Amoud, som står närmast i tur att bosättas. Men Olmert vill inte kännas vid ordet "bosättningar".- Detta är en naturlig utvidgning av vår judiska huvudstad. Varför skulle vi förhindra att judar bosätter sig här? Den israeliska regeringens politik är att bygga ÖVERALLT i staden.- Look, this city will never be split again! Jerusalem kommer att bli den enklaste frågan för fredsprocessen att lösa. Varför? Det är VÅR huvudstad. Punkt. Slut.Under sitt besök vänder Ehud Olmert inte en enda gång blicken mot palestinierna som följer spektaklet från grannhusets tak. Trots alla tal om det "evigt odelbara och enade" Jerusalem, ser han sig uppenbart som borgmästare för enbart halva Jerusalems befolkning - den judiska.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
