F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/98
i n t e r n e t u t g å v a n
  J E N N Y O C HL E N I N |
E
NKOMMENTARTILLMÅNGAPÅHOPP
I Expressen den 16/11 hävdar Staffan Skott att jag är en "antidemokratisk bockfot" som försvarar massmördare. (Detta är paradoxalt, enligt Staffan Skott, eftersom jag också är "folkviseljuv". Jag frågar mig om det inte är paradoxalt att en person med Staffan Skotts utstrålning inte kompenserar detta med större intellektuell kapacitet). På Dagens Nyheters ledarsida raljeras i större delen av ledarsticket över att jag påstått att "andra statsledare vid den tiden" (vilket då alltså är första världskriget) skulle kunna vara lika mycket massmördare. De flesta ledarskribenter och journalister som kommenterat ämnet förfasar sig över min historielöshet, som alltså var att jag ville sätta in Lenin i ett historiskt sammanhang.Jag kanske skall börja med att klargöra att jag inte är leninist och aldrig har hävdat att Lenin skall "återupprättas". Det är en medveten missuppfattning. Det finns knappast någon som förnekar att offren för det ryska socialistiska experimentet var många. Inte heller tycker jag att Lenin bör eller kan vara någon förebild för en demokratisk rörelse i dag. Det är inte svårare än så.Till skillnad från det drev av borgerliga ledarskribenter, journalister och så kallade Rysslandsexperter som nu fått upp spåret på något de tror är riktigt smaskigt, anser jag dock att skall värderas utifrån sina historiska förhållanden. Det finns faktiskt ingen anledning för mig eller någon annan i vänstern att försöka dra politiska poänger på Lenin. Det är knappast ett sätt att till exempel vinna fler röster. Men frågan är varför främst liberalerna är så rädda för att prata om Lenin? Att diskutera Lenins och den ryska revolutionens betydelse för Europas utveckling borde vara ett intresse för alla som vill förstå historien, och som vill att ungdomar i dag skall få möjlighet att se historiska sammanhang. Från liberalt håll förnekas betydelsen av den ryska revolutionen för till exempel den svenska rösträtten. Staffan Werme, folkpartist från Örebro, skriver till exempel i ett öppet brev till vänsterpartiet att den ryska revolutionen inte hade något att göra med svensk rösträtt, utan det var något liberalerna genomförde i strid mot kommunister och socialister. Detta måste om något betraktas inte bara som historierevisionism, utan också som en nederlag för ett analytiskt och historiskt perspektiv på samhällsutvecklingen. Om historiska skeenden görs till nycker av enskilda, galna våldsverkare blir historien också obegriplig. Det gynnar bara högerextrema rörelser, och möjligen även folkpartiet, som får en chans att för en gångs skull uttala sig i några av alla de tidningar de äger. Det vore önskvärt om debatten om Lenin kunde lämna stadiet av politisk kampanj, där sanningen har mindre betydelse än de politiska målen. Självklart har vi ett intresse av att bekämpa att totalitära idéer får fotfäste i Sverige, men att förneka historien lär knappast vara verkningsfullt.Var Lenin då världshistoriens värsta massmördare? Inte om man skall analysera historien utifrån tidsandan - vilka allmänna värderingar som rådde. Ur det perspektivet skall också Lenin betraktas. Lenin kom till makten under första världskriget, en tid då människor slaktades i hundratusental på Europas slagfält. Att värdera en historisk händelse på ett intellektuellt hederligt sätt kräver att man tar hänsyn till de omkringliggande faktorerna. Under denna tid ägde i Finland ett intensivt inbördeskrig rum. Där förekom systematisk terror och mot-terror, framför allt från den segrande vita sidans håll. I Sverige hyllades dess ledare marskalk Mannerheim av borgerligheten som en förkämpe för demokrati och civilisation. Mannerheim gav under inbördeskriget order om att ingen nåd skulle visas den röda sidan. När den röda fienden var besegrad lät han avrätta tusentals fångar, och lät ytterligare tusentals frysa och svälta ihjäl i fångläger. Betyder det att vi skall betrakta Mannerheim som en massmördare? Eller generalerna på den franska sidan vid västfronten under det första världskriget, som skickade tusentals soldater i självmordsattacker mot de tyska befästnigslinjerna? Utifrån att Lenin drog Ryssland ur första världskriget är det relevant att jämföra honom med andra statsledare vid den tiden i fråga om blodtörst och massmord.Den ryska revolutionen och Lenins gärning var en reaktion mot en förtryckande tsarregim, och mot det första världskriget, där socialdemokrater och liberaler i Europa valde att skicka massorna i döden. Hur mycket man än ogillar Lenin, så borde man också ogilla första världskrigets massgravar och tsarregimen, och följaktligen se vad som driver fram revolutionen och Lenin: inte blodtörst eller terror, utan viljan att bygga ett annat samhälle. Lenins makttid präglades av såväl inbördeskrig som interventionskrig. Den terror som präglade denna period måste också ses ur detta sammanhang. Det nya Sovjetryssland stod under hård attack från tsarens militär och från sammanlagt 14 stater, däribland USA, Storbritannien, Frankrike och Japan. Målet var att krossa den unga sovjetrepubliken, som sågs som ett hot mot den bestående ordningen, mot vilken den revolterande arbetarklassens krav på rösträtt och sociala reformer redan var ett problem. Hade inte terrorn blivit mindre om dessa länder avstått från att intervenera? Hade inte lidandet blivit mindre om dessa stater avstått från att helt isolera Sovjetryssland diplomatiskt, ekonomiskt och politiskt? Svaret på dessa frågor säger inget om Lenin i sig, men en hel del om den blindhet inför historiska sammanhang Staffan Skott med flera visar.Själv tycker jag att det är rimligt, om än sorgligt, att konstatera att en stat under militära angrepp måste vara beredd att med våld försvara sina avsikter att skapa ett bättre samhälle. De citat som grävs fram för att bevisa att Lenins avsikter i själva verket mest av allt var att döda folk härrör från ett land i krig, och vi kan i efterhand inte avgöra hur många ytterligare offer ett fortsatt första världskrig hade krävt i Ryssland och i övriga Europa.I sin artikel gör sig Staffan Skott skyldig till en mycket märklig historiesyn, där allt elände som hänt i Europa efter Lenins död kan spåras till honom. Skott utgår från en mekanisk historiesyn där Gud byts ut mot Lenin, och placeras något sent i historien, och där igen längre bär ansvar för politiska skeenden och handlingar utom Lenin. I debatten har man målat upp motsättningen som varandes mellan historielöshet (det är vad jag står för) och expertis. Expertisen är dock i detta fall av högst tveksam kaliber. Kristian Gerner debatterade jag med i P1:s morgonprogram, och som tidningen Dagen beskrev det "höll hon envist fast vid sina tidigare uttalanden trots Gerners ihärdiga försök att redovisa fakta från den historiska forskningen." Enligt två oberoende källor som hört av sig till mig, varav en är historiker, är Kristian Gerner en person som drivs av hat mot Ryssland, och som bland annat talat för gamla baltfascister under 60-talet. Men det tycks alltmer självklart i debatten att historiska sanningar skall formuleras utifrån redan fastställda politiska mål, för att utgöra argument för en liberal samhällssyn i dag. Därför är det inte så noga med referenserna. Den stora auktoriteten i mediedebatten har dock varit R J Rummel. Det är han som presenterat siffran 62 miljoner, som är den mängd människor som avrättats i Sovjetunionen. Den har han fått fram genom att utifrån dunkla referenser fastställa antalet döda till någonstans mellan 28 och 127 miljoner, det vill säga ungefär 62 miljoner. En artikel i tlm 2/97 av Torben Retböll finns att läsa för den som är intresserad av Rummels trovärdighet. Rummel, kan tilläggas, räknar alla som dödats av USA i Vietnamkriget på den vietnamesiska kommunismens konto. Volkognov används som bevisföring för att Lenin verkligen ville sprida mord och terror. Han var chef för SUKP:s propagandaavdelning, inte historiker. Hans bevisning är i sin tur det så kallade presidentarkivet, som ingen annan än han överhuvudtaget fått ta del av. I övrigt består mest expertisens bevisning av olika lösryckta citat, där man ofta dolt sammanhanget de är skrivna i. Citatet om att skjuta "prästerskapet" Skott använder avslöjar inte att de som syftas på är de antisemitiska s k svarthundradena, som var aktiva i de första judepogromerna, som anstiftades på tsarens befallning.Det är helt enkelt omöjligt för en del att förstå att historien inte kan förstås utifrån den politiska situationen i Sverige i dag. För är då inte också Robespierre en helvidrig gestalt? Eller varför inte Nelson Mandela, som ändå är ordförande för ett ANC som gjort sig skyldigt till tortyr och mord? De som i dag går i Lenin-drevet försöker helt enkelt lägga historien till rätta efter sina egna politiska och ideologiska mallar.Slutligen kan man fråga sig vem som har ett intresse av att jämställa Lenin med Hitler, och vem som har ett intresse av att hävda att sovjetepoken var värre än nazismen. I riksdagen för man en diskussion om en upplysningskampanj om kommunismens offer, eftersom ungdomar i dag måste fås att förstå att kommunismen var värre än nazismen. Konsekvensen av ett sådant synsätt måste bli att det hade varit bättre om nazisterna vunnit andra världskriget. Det är tragiskt att nazismens offer och det folkmord som begicks inte kan diskuteras utan att det skall komma någon högerman och säga att "ja, men det var ännu värre med kommunismen". Och det vore sympatiskt om den svenska borgerligheten kunde bli lika upprörda över att Jeltsin upplöste det första demokratiskt valda parlamentet och besköt ledamöterna med pansarvagnar, som de blir över att Lenin gjorde ungefär samma sak 1918.Jag tror att diskussionerna om Lenin, den nya historierevisionism som borgerligheten ägnar sig åt och den diskuterade informationskampanjen om kommunismens illgärningar helt enkelt handlar om att man är rädd för den växande vänstern. En historieskrivning som bortser från historiska sammanhang är endast ett ideologiskt propagandanummer som passar bättre i Brezjnevs Sovjet än i Sverige i dag. | Lenin lever alltså!- Jan Myrdal |
Jenny Lindahl är ordförande för Ung Vänster
 Jenny Lindahl, "folkviseljuv bockfot" |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/98
i n t e r n e t u t g å v a n
