F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

Att ett socialistiskt samhälle också skulle kunna regrediera, det var vi nog medvetna om. Om inte - varför behövdes då den proletära diktaturen överhuvudtaget?
Erfarenheten från alltfler socialistländer lärde oss att denna möjlighet inte bara var hypotetisk. Vad vi inte kunde läsa oss till i partiskrifterna, i varje fall inte förrän Mao Zedong på sextiotalet bröt tabut, var att kontrarevolutionen skulle komma inifrån. Ändå var detta så självklart och i enlighet med dialektikens lagar. "Revisionismen vid makten är borgarklassen vid makten" - denna formel låter som en tillspetsad propagandafras men visade sig vara en vetenskaplig utsaga av högsta klass. Likaså att "marknadssocialisten", då han gjort sin tjänst, skulle ersättas av den ohämmade utsugaren.
Den vanliga föreställningen, inte bara bland föregivna marxister, utan även bland socialdemokrater och borgerliga, var annars fram till åttiotalets slut att en konvergens skulle äga rum, och att socialistiska och kapitalistiska samhällen skulle mötas på halva vägen, i en välfärdsstat av närmast svenskt socialdemokratiskt slag. Härav den så kallade svenska modellens internationella dragningskraft. I Sverige trodde man sig se framtiden i funktion.
Vi kan idag säga, att detta var en myt som tjänade en defensiv borgarklass intressen. Till folken i socialistländerna sade den: "Ni kan få vår individuella frihet och behålla den ekonomiska trygghet ni har!". Till arbetarna i de egna länderna sade den "Ni kan få deras ekonomiska trygghet och behålla er individuella frihet".

Det stora tankefelet hos den vänster, och den fanns, som accepterade konvergensmyten var att den glömde klasskampen, glömde att det där endast är styrka som räknas. Det var till och med vanligt att sovjetkritiskt vänsterfolk härhemma trodde, att de hade sina framgångar trots socialistlägrets existens. "När diktaturerna i öst faller, när Berlinmuren faller, då finns det inget längre kvar som avskräcker folken i väst från socialismen".
De trodde verkligen, att de reformistiska ledarna funnit en annan, mindre blodig, klyftigare väg till bestående välfärd och folkmakt. De trodde att den borgarklass var slagen som bara var defensiv. De såg inget samband mellan bolsjevikrevolutionen och arbetarnas rösträtt i Sverige (detta samband var en självklarhet för Grimberg i "Svenska Folkets Underbara Öden" och min borgerlige historielärare) och inget samband mellan byggandet av fungerande icke-kapitalistiska stater i öst och New Deal, Keynesianismen, ATP-systemet och MBL i väst. Men detta samband fanns, och verkade långt sedan socialismen i öst blivit fasad för en ny härskarklass. För vissa makter i väst, där den egna arbetarklassen redan var långvarigt neutraliserad, var existensen, i synnerhet av ett nominellt, socialistblock dessutom produktiv - medgav USA att upprätthålla kontrollen över eljest självsvåldiga mindre imperialistnationer.
Idag är borgarklassen långt ifrån defensiv, och konvergensmyten - och välfärden - försvann med de proletära diktaturerna. Idag vill kapitalister och borgare åter bli allt, och meddetsamma. De är på mycket god väg med detta. De har till och med lyckats byta namn och härskar numera under beteckningen "marknaden".

Från arbetarklassen i öst och väst har man tagit såväl ekonomisk trygghet och politiskt inflytande. Den i media förhärskande hånfulla beteckningen för nederlagsstämningarna och vreden inom arbetarklassen är "nostalgi". Med nostalgi förstås en fåfäng längtan tillbaka. Beteckningen är alltså en persuasiv omdefinition av en revoltstämning, som i Sverige på senare år tagit sig sina första samlade politiska uttryck bland annat i EU-omröstningarna.
Störst - mest uppenbar - är arbetarnas förnedring i öst. Utrymme och hänsyn bjuder mig att bespara er exempel. I stället vill jag be er att, om ni har möjlighet, se Gianni Amelios film Lamerica, som, åtminstone på ett plan, handlar om det vi talat om: Hur kommer det sig att de före detta socialiststaterna med få undantag inte lät sig reformeras om till goda socialdemokratiska paradis?
Lamerica handlar, vilket inte namnet omedelbart antyder, om Albanien 1991. Hoxhas socialistiska stat hade fallit. De italienska kapitalisterna förbereder, nu som på Mussolinis tid, en kolonisation av landet.
Till Durres anländer Entreprenören och hans Unga Assistent iklädda attachéväska, mobiltelefon och fyrhjulsdriven japanjeep för att öppna en skofabrik. De möts av en Mellanhand, det vill säga en illa förklädd före detta partiman som skall förmedla nödvändiga kontakter.

En nominell styrelse, enligt lagen ledd av en alban skall upprättas. Före detta partimannens försök att befolka styrelsen med sina släktingar avslöjas rutinerat. Den nya regimen kräver, att företagsledningen skall innehas av "antikommunistiska patriotiska hjältar", och sådana växer inte på trän. Och patrioter vill Entreprenören dessutom inte ha i en nominell styrelse. Lösningen blir en förvirrad och senil man som hämtas ur statsfängelsets djupaste valv, och som av Mutad Minister godkännes som direktör. Företagets produktion skall likaså nominellt vara lyxskor för export till Italien, och vinsten består i att man i den egna fickan skall stoppa den likaså korrupta Italienska statens investeringsbidrag och likvidera företaget.
Komplikationer uppstår, då det visar sig att Fången-direktören egentligen är en gammal italienare, som en gång på fyrtiotalet av fascistregimen kastats i fängelse för desertering från invasionsarmén. Fången rymmer fältet och börjar sin vandring, genom ett samhälle i ekonomisk och moralisk upplösning, hem till sin familj i Calabrien (han tror sig vara på Italienska fastlandet 1944, ungefär), och så börjar en pikaresk, där den sparkade Assistenten och han till slut, utblottade på allt och berövade all nationell och social identitet ansluter sig till massan av flyktingar till Italienska Bari - eller som Fången helt konsekvent förmodar, "Lamerica".

Amelios förra film, Barntjuven handlade om en resa genom det italienska eländet. Lamerica handlar om en resa genom det postsocialistiska eländet i Europa och världen.
Lamerica belyser en del av frågan, varför socialismen var ett så labilt system i Östeuropa, och varför det inte ersattes av en "förnuftig", det vill säga socialdemokratisk, ordning. En del visste vi förut. För vissa länder var onekligen socialismen ett importerat system, som lades ovanpå en prekapitalistisk struktur. Men kanske belyser filmen en styrka hos kapitalismen, som vi brukar betrakta som en svaghet, och en svaghet hos socialismen, som vi fortfarande betraktar som dess styrka:
Det kan vara svårare att krossa ett system, som bygger på konkurrens och misstro än ett som bygger på tillit och samverkan.

Ett huvudlöst system som kapitalismen kan man inte döda bara genom halshuggning. Socialismen å andra sidan är inget huvudlöst system. Det bygger på människornas inbördes solidaritet, och fungerar lika dåligt i dess frånvaro, som ett bergsklättrarlag, där några börjat släppa repet och räddar sig undan störtning på egen hand.
Om en kritisk massa av människor i ett socialt system förlorar tilliten, och söker sin räddning i individuella lösningar (det må gälla privata sjuk- och pensionsförsäkringar eller svartabörshandel) uppkommer ett läge, där trycket på de ännu solidariska att följa efter blir omänskligt. Detta var det geniala i Milton Friedmans nobelprisbelönade kontrarevolutionära recept. Och det är denna tanke som idag fått grepp om hjärntrusten inom svensk socialdemokrati. Fast de kallar den "att rädda välfärden".
Och bara dårar tror på ett Lamerica att fly till. Det blir till att stanna kvar och slåss.

*) Varning! Ni som först och främst är filmintresserade bör sluta läsa här.

Enrico Lo Verso spelar huvudrollen i Gianni Amelios senaste film "Lamerica".

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

---