F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/95

Milos Formans lyckade men hollywoodfilmatisering av Amadeus handlade det om hur en habil och skicklig yrkeskonstnär, Salieri, blev galen och möjligen mordisk då han överflyglades av en ryggradslös koprofag, som bara behärskade en sak här i världen, men denna desto bättre. Mozart hade nämligen fått gåvan direkt från Gud, medan Salieri själv fått slita och arbeta för att nå honom till knäna.
Det var en bra, men i grunden förljugen film, ty den olidliga lätthet varmed Mozart syntes skapa var ju till stor del frukten av att han alltifrån treårsåldern drivits till ett slit som idag skulle dragit fader Leopold inför FN:s barnkommission. Gud hade antagligen mycket litet med saken att göra.
Men visst finns det folk som har lätt för sig. I skolan satt jag till exempel bredvid en som, synbarligen utan att anstränga sig, kunde rita en ko, (har ni försökt själva någon gång?) så att man nästan kände lagårdslukten. Själv kunde jag inte ens rita en traktor, men med läsning och räkning fick jag hjälpa honom, ty stava kunde han inte. Han var geniet, medan jag var läraktig. Jag fick lärarens beröm, kotecknaren fick hans smockor, när han behövde avreagera sig. Ty vem behöver en som bara kan rita kor? Dessutom satt han och ritade kor dagarna i ända, i stället för att öva sig på det han inte kunde. Ty sådan är människan, bland annat.

Woody Allen är enligt egen utsago snarare en Salieri än en Mozart. I trettiofem år har han varit febrilt verksam som filmskapare, skådespelare, dramaturg och författare. Dessutom är han en minst lika god klarinettist som kungen av Preussen var musiker. Naturligtvis är hans i intervjuer ådagalagda blygsamhet en pose, om än klädsam. Emot honom talar egentligen endast en sak - och jag syftar då inte på hans dragning åt pederastin. Det är hans svaghet för Ingmar Bergman, som Allen anser vara ett verkligt geni. Jag säger bara en sak: giv mig hellre en trägen klåpare som Allen än tio genier av Bergmans kaliber! Visst är hans horisont begränsad. Om Bergmans vyer begränsas av svensk akademisk- och ämbetsmannaborgerlighet så begränsas Allen av sitt hemvist bland Södra Manhattans rödvinsradikaler. Men de senare är roligare, samtida och talar så man begriper.
Ändå har Allen valt tjugotalets New York som miljö för sin senaste film Kulregn över Manhattan. Det saknar i och för sig betydelse. Ärendet är i grunden att gestalta det tidlösa problemet Mozart-Salieri, Koritaren-Isaksson (jag tvivlar dock på att han kände till just detta exempel) eller problemet med konstnärens utanförskap i Fanny och Alexander, Ansiktet eller i Gycklarnas afton.
John Cusack spelar den välutbildade, föregivet kompromisslöse dramatikern, som för att äntligen få sitt verk iscensatt visar sig beredd att ta pengar från maffian. Han accepterar också, under protest, förstås, bossens debila hålldam i en huvudroll och att göra de ändringar i text och scenografi som betingas av den ekonomiska nödvändigheten. Typen, problemet och skådespelaren känns igen från bröderna Coens Barton Fink. Mot honom ställes Chezz Palmitieris "Chich". Denne är en grobian, som försörjer sig på att förse motsträviga maffiagäldenärer med cementfötter efter att ha blåst hjärnan ur dem. Han hanterar sin flickvän som vore hon en byracka på dressyrkurs. Men Chich visar sig vara det som Cusack inte är, sin gedigna utbildning, sin mondänitet, upplysthet och sitt reflektoriska djup till trots - en kompromisslös och genialt naturbegåvad dramatiker, som till skillnad från Cusack visar sig vara beredd att såväl döda som dödas för konsten.

Cusacks rödvinsradikale kompis hade en gång, i ett läge då just denna synpunkt efterfrågades, övertygat honom om att "en sann konstnär skapar själv sina moralbegrepp". Cusack visade sig dock alltför egoistisk för att stå emot det borgerliga samhällets konventionella lockelser (ära, pengar och erotik) - och inte tillräckligt egoistisk för att likt geniet Chich sätta sig över dess bud mot att i privat regi och för Konstens skull ta folk av daga. För övrigt visade det sig att kamraten formulerat sin amoraliska maxim bara för att få tillgång till Cusacks flickvän.
Salieri hamnade på dårhus efter mötet med Mozart. Cusacks rollgestalt flyttar hem till Pittsburgh och skaffar radhus och blir lärare. Han var inget geni och är ganska nöjd med detta.

Den sanne konstnären är ett missfoster som Chich, Mozart, Koritaren eller som banjospelaren i Den sista färden.
Allen reproducerar således den romantiska konstnärsmyten, som brukar omhuldas inom skrået och bland dess groupies. Den blir inte bättre för att den framförs av en sympatisk icke-konstnär som Allen. Men i dennes tappning är attityden för ovanlighetens skull inte förknippad med förakt mot massan av oss icke utvalda. Om man så vill kan man till och med hos Allen se en kritik av en ideologi som placerar konsten utanför moral och samhälle och låter den, och dess utövare vara sig själva nog.

Dianne Wiest som grandios teaterdiva på dekis tillsammans med John Cusack som medelmåttigt geni.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/95

---