F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/95

Jag har alltid haft svårt med det danska. Nåja, det rör sig inte om någon fullt utvecklad rasfördom - sådant står jag självfallet över. Dessutom har vi och de ju i stort sett samma arvsmassa, precis som, måste jag eftertänksamt tillägga, serber och kroater har det.
Och många av mina vänner är faktiskt danskar. Kanske inte mina allra närmaste vänner, eller ens de bästa, men någon bekant finns det säkert, eller fanns, som var dansk.
Jag tror inte heller att min aversion beror på att jag är uppväxt i en gränstrakt, som fram till mitten av sextonhundratalet regelbundet skövlades av just danskarna. (Detta innebär inte att jag glömt bort det - betänk att min mormorsfarfarsmormor kanske rentav blev våldtagen av en dansk soldat - nej, ta bort det förresten.) Härnere höll vi oss ju trots allt gärna till grannriket, som betalade bättre för oxarna än hansadrängen Gustav och hans satans 08-or.

Den danskhet jag ogillar är inte Holger Danskes eller Kristian Tyranns, den är av senare märke. Den uppträdde i vårt svenska kollektiva medvetande (hur det var i verkligheten är en fråga för vetenskapen, inte för filmkrönikören) ungefär vid förra sekelskiftet. Det vill säga sedan vi klått dansken på Norge och tyskarna tagit ifrån honom Schleswig-Holstein och den danska nationen därmed upphört att ens i föreställningen utgöra något ekonomiskt eller militärt hot mot fosterlandet: Dansken som en lätt överviktig, rödblommig småhandlare med ett evigt smil på läpparna; en person som inte bryr sig om huruvida solen går runt eller jorden axlar sig, som har samma färg på korven som på brevlådorna, som inhägnar varje kvadratcentimeter av sina ägor och är elak mot eskimåer, en nation av ständigt öldrickande karlar och med fruntimmer som röker cerutter. Som när norrmannen stiger upp klockan fyra och skenar upp på Galdhöpigga å sin sida nöjer sig med en rask promenad mellan groggen och herrtoaletten. Kort sagt: den evigt slappe och halvflummige småborgaren, som alltid ändå tycks leva gott på sitt kalkstensflak, till och med då tysken ockuperar honom. Som gett oss politiker som Stauning och Mogens Glistrup och vars radiopjäs "Ordet" (efter Kaj Munck) i TV fördystrade varje långfredag under hela min uppväxt.
Ändå har vårt förhållande till broderfolket länge varit ganska avspänt. Detta modus vivendi har nu av allt att döma ensidigt brutits av danskarna. Man har tydligen bestämt sig för att ett i grunden skakat Sverige, på väg att förlora sitt välstånd, sin identitet och sin nationella självkänsla, är moget för att på nytt hemsökas, denna gång filmiskt.
Lars von Trier heter förtruppens ledare - ett yngre filmgeni i vårt södra broderland. Känd för en större allmänhet blev han härom året med sin europafilm, där Ernst-Hugo Järegård fick spela en av sina många roller som demonisk skurk med komplicerat själsliv - ett rollfack som nästan kommit att överflygla hans tidigare filmiska insatser som margarinförsäljare tillsammans med Margareta Krook.
Von Triers spelfilm "Riget" som i vår och sommar två gånger uppstyckad körts i en masochistisk svensk television är ju, som varje tänkande Svensk måste inse, en krigsförklaring mot svenskheten, ja mot allt som vi svenskar håller högst och heligast och som vi i synnerhet uppskattar i den egna nationalkaraktären.

"Riget" är slang för Rigshospitalet, det vill säga Köpenhamns (Danmarks huvudstads) största sjukhus. Rikshospitalet regeras ("regeras" är i sammanhanget ett overstatement) i filmen av chefsläkare Moesgaard, som är en smilande, snäll och välvillig dansk. Hans motpol utgörs självfallet åter av von Triers favoritskådespelare Ernst-Hugo, som gestaltar en från Sverige inflyttad neurokirurg vilken på ett genialt sätt förkroppsligar alla laster en enda människa kan ha, utan att för den skull exponera en enda dygd som skulle ge en relief åt den mörka huvudsidan: Han är elak, hämndgirig, svensk, hysterisk, lömsk, svensk, feg, lismande, falsk, svensk, auktoritär, arrogant, svensk, ohederlig, inkompetent och sist, men inte minst, återigen Svensk - en egenskap som han i exilen ständigt hålles medveten om och i sin tur ständigt åberopar som en besvärjelse - kanske av rädsla för att förlora sin identitet i det hav av kvalmig danskhet Riget erbjuder. När allt blir för jävligt går han ner till Sundet, vrålar ut sin frustration över danskheten och blickar längtansfullt över mot ljusen på den svenska sidan, där ordning och reda och svenskhet råder. Ernst-Hugo föraktar den danska välviljan, som framför allt Moesgaard och hans moderliga sekreterare, tillika älskarinna, Rigmor (Ghita Nørby) omsveper honom med och utan vilken han inte skulle kunna fortsätta sina svinaktigheter. Ty i likhet med andra chauvinister älskar von Triers att tillskriva sin nation ett enda kardinalfel: överdriven välvilja, gästfrihet och godtrogen beundran av utlänningar. En grönlänning skulle däremot säkerligen ha funnit andra fel i den danska nationalkaraktären - liksom min mormorsfarfarsmormor, hon som säkert blev våldtagen, skulle ha gjort.
Men framför allt är det kollegialiteten bland läkarna, Vetenskapen och det Logiska Förnuftets Riddarvakt, som håller Ernst-Hugo kvar i Riget. Mot detta rationalitetens kollektiv står den humanistiska subversion som utövas av en äldre dam, vilken gång på gång lyckas bli inlagd på neurokirurgen för att där hålla spiritistiska seanser bland patienterna och få kontakt med vissa avlidna patienters osaliga andar - alla offer för den vetenskapliga rationaliteten, vilka genom kollegialiteten försorg sopats under mattan genom årtiondena.
Så står frontlinjerna: vi har att välja mellan å ena sidan det svenska svinet Järegård plus den vetenskapliga världsbilden, eller å den andra, den lilla vänligt smilande danska människan plus ockultism.

För mig som alltid haft svårt för danskheten, är naturligtvis valet lätt. Men för alla dem som låtit sig duperas av danskarnas flummiga charm, som gillar öl på flaska, salmonella, skit i hörnen och röda korvar och som förläst sig på dagstidningarnas familjesidor är det lätt att få för sig att felet med det sjukvårdsväsen som vi nu - följande von Triers intentioner - håller på att demontera, var, att det var alltför hygieniskt och vetenskapligt och för lite ockultistiskt.
Precis som i Twin Peaks tar i Riget så småningom det ockulta överhanden och inte ens Ernst-Hugos med rätta prisbelönta femtekolonnarverksamhet i den danska kulturimperialismens tjänst förmår hålla intresset uppe.
Nog är von Trier en flink fyr, och skicklig fotograf och rollbesättare har han.
Men - visst pratar han skit.
Nu har vi rätt att kräva en motserie i dansk Fjernsyn. Till exempel något om Stockholms blodbad, eller om brandskattningen av Visby?

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/95

---